En liten julrim

För många är det just nu en stor röra,
stress och svett för allt som ska göras.
Klapparna ska slås in, maten ska fixas
alla människors önskan ska på något sätt mixas.
Jag vill påminna dig att julen kommer ändå
du kommer inte få denna år heller grått hår.
Det är helt okej om allt inte blir klart,
allt kommer ändå bli så där rart.
För det ändå som ändå behövs till julen,
är att ingens julglädje blir stulen.
Bara vi är tillsammans med nära och kära,
och barnen får klappar som är extraordinära.
Julen handlar om att vara tillsammans,
att njuta av varandra och kanske ta runt granen en dans.
Så slit inte ut dig idag för morgondagen,
du har en dag att fira jul även juldagen.
Sätt dig ner och andas ut,
det är inte meningen att du ska vara helt slut.
Utan titta dig kring och tänk så här,
julen blir fin även utan massa besvär.

God jul mina vänner här på skrivpuff och alla som kikar in i bloggen via andra vägar!

Följ mig

Följ mig till världens ände, så ska jag visa dig ett paradis.
Ett paradis av palmer och strand, ett paradis av solens strålar.

Följ mig till världens ände, så ska jag visa dig hur du slappnar av,
där allt stress är bortblåst och där du umgås med människor.

Följ mig till världens ände och lämna din telefon hemma.
Njut av vinden, njut av dofterna, njut av fullständig tystnad.

Följ mig till världen ände och stanna kvar där en stund.
Påminn dig om att livet handlar om annat än måsten,
vi är alla här bara på lånad tid.



Inspiration från finsk sagobok där meningen var: "följ mig"

Ett litet barn

Långsamt långsamt så började hennes lilla kropp vakna till liv,
långsamt långsamt så öppnades hennes ögon till värld av ljus.

Hon tittade med sina stora ögon vad världen hade att ge,
hon tittade med sina ögon vad kunde hon se.

Hon lyssnade på en melodi som hon hörde för första gång,
hon lyssnade på sina föräldrars andetag som hon kände igen från att hon födds.

Ett litet barn så oskyldig i denna stora värld,
ett litet barn som på livets väg aldrig blir fullärd.

Välkommen vardag!

Hon satt och samlade ihop alla sina saker: papper, dator, bankdosa, nycklar och arbetskläder. Idag var det dags igen att ta tag i vardagen. Hon tog över igen med att lämna barnen på förskolan, fixa och packa väskor, planera middagar, börja arbeta och allt annat vad vardagen innebar. Hon visste inte riktigt om hon tyckte om det eller om hon såg det som något jobbigt. Hon var splittrad. Kanske inte så konstigt när hon legat på soffan i 3,5 vecka och inte gjort så mycket. Det var dags att komma tillbaka mentalt från sin lilla bubbla som hon hade levt i. Det var dags att bli mamma på riktigt igen och en fru till hennes man. Jo innerst inne längtade hon efter det, det var skönt att vara tillbaka!

Ordningen återställd

Hon kände en enorm värme, hon kände en enorm tröst, hon kände en enorm glädje att veta..

.. att snart skulle hennes tillvaro lysa upp!

Snart var ordningen återställd och vardagen var tillbaka, hon skulle bli av med sin gips.

Frustration

Jag vill jag vill jag vill, skriver barnet på golvet. Mamma och pappa förstår frustationen men just i det här fallet kan dem inte göra så mycket. Förskolan har sagt att inga leksaker får tas med till förskolan, men sonen han vill! Klockan tickar och stressen smyger sig på. Vi har inte tid med sånt här trams, skriker pappan. Fast man vet att det gör inte saken bättre, så gör stressen att man inte vet andra utvägar. Man tar fel val, man gör fel saker. Låst läge och frustrationen växer hos båda.

Vilja och att få göra är två helt olika saker, men som ett barn förstår du inte skillnaden. Som vuxen önskade du att det skulle ibland få vara precis som barnen önskade sig.

Framgång eller inte?

Bildutmaning på Skrivpuff

Malin tittade bakåt och fundera om det var sant. Hade hon nu nått den framgång som hon så länge önskade. Samtidig som hon kunde inte låta bli och fundera, var det värt det?

Att komma från en fattig familj där man aldrig har varit värd någonting var inte lätt och där föräldrarna hade alltid förespråkat att man måste bli en arbetare. Inte någon teater apa eller artist, det var bara trams. Men sedan Malin var liten hade hon älskat klä upp sig och spela teater, hon älskade dansa och sjunga. Det spelade ingen roll vems kalas eller fest det var, så var hennes present alltid någon typ av framträdande. Föräldrarna tyckte detta var jätte jobbigt, men Malin hade en egen vilja och den ville man inte bråka med.

När Malin fick äntligen chansen att delta i IDOL, var det som det öppnade många portar till hennes dröm. Hon förstod att hon var bra, precis så bra som hon visste hon kunde bli. Hon var inte bäst än, det är ingen, hon behövde utveckla sig massor. Men hon var bland de bästa och det fick henne att inse att det vara bara nu det hade börjat.

När hon lämnade ännu en gång scenen med massa applåder och jubel, så funderade hon om hon ville betala priset? Priset för framgång! Det hade varit utmanande och hektiskt och väldigt lite vila. Det tog på hennes energi... men drömmer var precis framför hennes ögon, hon ville inte släppa det nu när den var så nära att man kunde ta på den. Hon skulle bli en stjärna!

100 år

Tänk om man levde tills man var hundra?
100 år är en imponerande siffra.
Tänk att blåsa ut hundra ljus,
undra om man orkade blåsa allihopa?
Jag känner inte någon som ens varit nära hundra,
men det vore ju häftigt om man själv blev det.
100 år..... ja tänk på den!

Så tokigt det kan bli

Busiga lilla flicka ville leka med sin boll inomhus,
hon tyckte hon var så bra och kunde balansera den på huvudet.
Men plötsligt tappade hon balansen och snubblade omkull,
hon undrade vad som hände tills hon insåg att byxorna ramlat ner.
Hon skrattade med mamma och pappa, så tokigt det kan bli.

Allergisk chock på semester

Miia med familj valde att åka på semester trots multiallergi så hade de valt att aldrig bli offer för sin sjukdom. Den här gången hade de valt en allergihotell i Mallorca. Miia hade lite svårt att lämna över kontrollen till kökspersonalen, men hon var tvungen och göra det om hon skulle vilja fortsätta vilja resa.

Vad mer tiden gick desto avslappnade kände sig Miia, hon tyckte att allting sköttes riktigt bra, det var hon nöjd med. Men precis som hon, så blev personalen också lite för avslappnad. En dag så missar personalen att det dem rekommenderar till Miia innehåller tomat trots allt i kryddan och Miia som är extrem allergisk mot tomat, hamnar i allergisk chock. 

Hennes man Mika har aldrig varit snabbtänkt och ännu mindre i tillstånd där man behöver verkligen agera. Så i panik och chock letar han fram epipennan och tror sig veta hur man ger den och råkar ha den felvänd och där med slår in nålen in i sin tumme. Nålen hamnar rakt in i benet, vilket gör att tur i oturen kan adrenalinet inte pumpa in i honom. Men panik uppstår, ambulans är på väg men det dröjer nog en bra stund till. Restaurangen har inte fått någon kurs på hur det ska agera när en allergisk reaktion uppstår så dem mer eller mindre backar och försöker bara ta hand om andra kunderna med lite panik i blicken. Tack och lov för snälla människor! Vid bordet bredvid sitter ett sällskap på 9 personer, dem erbjuder snabbt med hjälp och undrar om det kan hjälpa med något. Tur att någon tänker till då Miia är nästan medvetslös. Äldre herre på bordet kommer på att fråga om Miia har fler epipennor i hotellrummet och det hade hon. Så mannen tar nyckeln från Mika och tar med deras son Theo som vägvisare. Då restaurangerna ligger i en helt annan byggnad än hotellrummet Miia bor i, är det en bit att springa och sen får de hoppas att Miia kommer ihåg rätt vart epipennan ligger så det behöver inte leta allt för länge. 

Under tiden dyker en sjuksköterska upp och frågar också om kan hjälpa till, Miia säger lite svagt att ja när epipennan kommer se till att ge den till mig. Som tur är så är Theo jätte snabb och herren som sprang med hade snabbt hittat pennan och där med kunde de vara snabbt på plats. Miia ser långtifrån hur Theo har börjat säga hejdå till henne. Han tror hoppet är ute. Ingen ambulans och mamma är nästan okontaktbar. Men så fort epipennan slås i låren och effekten kommer, så börjar det lätta på trycket. Miia piggnar till och 5 minuter senare är även ambulansen på plats. Det ger henne kortison och antihistamin. Först tycker dem att hon får följa med till sjukhuset, men efter att 10 minuter är Miia så pass i god tillstånd att de vågar lämna kvar henne på hotellet. Chockade lämnar familjen restaurangen som är väldigt ledsna över allt som har hänt. Just nu är Miia bara tacksam att hon lever. Sonen fortsätter resten av kvällen prata om hur rädd han var att mamma skulle dö och hur han redan började säga hejdå, han var säker på att mamma skulle flytta till himmelen. Det är hjärtskärande för båda föräldrar att höra, men det förstår Theos reaktion, det är aldrig lätt när mamma hamnar i allergisk chock och inte heller dem är alltid säkra om hur det slutar, men bestämd har Miia ändå sagt att himlen ska hon till när hon är gammal, tills dess ska hon vara kvar här och leva livet.

Dagen D

Det kändes i luften, det var dagen D. Det hade varit berg och dalbana fram till idag, men nu så gällde det. Karin och Mattias hade planerat sin bröllop nu snart i 1 år, men det hade inte varit lätt att få allting ihop. Karin förstod att det fanns oändliga möjligheter men även hon hade blivit smått överraskad vilket jobb det låg bakom allt detta.

För Mattias hade det här inneburit mycket tålamod för att trösta, glädjas och finnas till för sin kvinna i dessa oändliga massa valen. Hans flykt hade alltid blivit att ta sig till ett hörn med sin bok när han hade behövt andrum.

Nu när dagen D hade kommit och det var dags att bli man och hustru var huset fullt av folk och alla drogs och knuffades och var mer eller mindre exalterade men ändå så stressade, kom känslan an han igen. Han hade glömt bort att han var bara 20 år och idag skulle han binda upp sig för resten av livet. Det var han helt bekväm med, men han insåg att bröllopet hade blivit så mycket större än ursprungs planen var och nu visste inte Mattias om han var så bekväm i detta. Han kände hur hjärtat bultade, svetten rann ner för hans panna och känslan av instängd växte i honom.  Han tog på sig sina slitna skor, sprang ut till vedboden och satte sig på tunnan. I all hast hade han greppat tag om sin bok och paraply. Han tog fram boken och sjönk in i sin fantasi värld. Han behövde andrum, om det så var 10 minuter. Sen skulle han ta sig i kragen, åka till kyrkan och säga ja till sin kvinna han älskade så innerligt!

Hur skulle hon vara om hon inte var sig själv?

Katarina satt ensam och funderade, hur hade livet kommit an så här? Sedan hon hade varit barn, hade hon alltid känt sig annorlunda, hon var inte som alla andra barn. Och allt som oftast var det också väldigt stora skillnaden bland människor, hon var en sådan människa som man antingen gillade eller så hatade man henne. Men allt för ofta genom åren hade hon fått en känsla av att hon hamnade i den sist nämnda gruppen, att vara hatad. Många gånger kände hon som att hon behövde vara vistas i samma sal som andra människor och det slutade med att hon hade sårat någon trots att hon varit tyst. Och de få gånger som hon hade vågat säga något, då blev det rena rama helvetet, för allt för ofta blev hon missuppfattad och innan hon riktig förstod vad som hade hänt, hade hon allt för ofta redan gjort mer skada än nytta.

Ännu en gång så satt hon här och funderade hon hon hade lyckats bli osams med sin familj, grannar och kollegor. Hur hon hade lyckats med ren närvaro och med en liten ynka åsikt berätta vad hon tyckte och där med bli osams med allt och alla. 

Hon hade alltid haft god självkänsla och hade inga problem att vandra ensam, men ibland hade det varit skönt att ha någon att dela livet med. De här hade börjat tära på henne, det här hade börjat ta tag i hennes självkänsla. Så hon satt där på morgonen med frågan: hur skulle hon vara om hon inte var sig själv?

Utbränd?

Efter att Maria kommit hem från sin lilla tripp och anlänt hemma inser hon att det kanske inte är alls var så här det skulle kännas. Att ha ångest, trötthet och humöret går upp och ner. Det kanske är den stressen hon har burit med nu så länge, som hon tog på sig igen när hon kom tillbaka från semestern och började arbeta igen. Det var tungt att inse att hon kanske också höll på gå in i den där berömda väggen, fast samtidigt kunde hon inte låta bli att fråga, hur kändes det? Vad innebär det att gå in i väggen?

Hon var ju van att lägga på en växel till när det var jobbigt, det hade hon alltid gjort. Men på något sätt så fungerade inte det den här gången, hon kände sig mest bara överrumplad, som någon hade fyllt upp hela hennes kropp, som hon var bebodd till varje cell som fanns i kroppen. Hon var mest hela tiden bara trött och orkade inte ta tag i något. Hon ville bara sova och vara för sig själv.

Hon borde söka kanske hjälp, innan det är försent. Det sa hennes lilla hjärncell som orkade inse vart hon var på väg, men att göra det, kändes som millång väg. Hon skämdes, hon ville inte, hon ville inte möta det känslor som det skulle väcka i henne. Det var lättare att svälja och fortsätta som hon gjort i sen hon var 6 år gammal. Det var hennes trygghet att alltid få kämpa, men inners inne längtade hon bara att få vara och få lugn o ro i själen. 

Ännu en gång en morgon efter 12h sömn, var hon helt slut fortfarande. Hon tog på sig smink, tog på sina finaste arbetskläder och åkte iväg och arbeta. Bara några dagar till tänkte hon.

Jag duger

Jag ska riva ner den fasad jag byggt av gammalt skräp,

Jag ska riva ner det smutsiga och hårda skal och ta fram den vackra insidan.

Jag ska blicka mot ljuset och följa mitt hjärta,

lita på att jag duger precis så som jag är.

Jag är precis lika fantastisk som du,

Det finns plats för oss alla.

Önskar dig en fantastisk helg! 

facktermer

Hon stirrade på ordet och försöker förstå vilka ord tillhör facktermer.
Hon lekte med ordet: termer av fack, fack av term, fack term, term fack.. hmm..
Hon insåg att hur hon än vred och vände så skulle hon inte förstå så här tidigt på morgonen vilka ord kunde ha så avgränsad specialbetydelse.

Min mamma

Bilden av henne påminde mig om min mamma fast yngre, den väckte många känslor. Idag vill fokusera på känslorna som min mamma gav mig som barn.

Jag minns min mamma som var så energisk och en glädjespridare. Hon hade allt som oftast en leende på läpparna och hon älskade livet. Hon såg världen som en vacker ställe att leva på. Hon hade stort hjärta och hon var min bästa vän. Det fanns inget i världen som hon och jag inte kunde prata om, hon stöttade, hon vände på sakerna runt och vi hittade lösningar. Visst hade hon sin fel och brister, precis som vi alla hade, men de var små med allt det härliga hon gjorde. Hon var den som alltid stöttade oss barn med oavsett vilka idéer vi hade. Hon var en trygghet som fanns vid våra sida.

Jag kan fortfarande minnas från barndomen alla de kvällar jag behövde prata och det var många kvällar i veckan. Hon försökte få mig att sova, men ändå satt snällt och lyssnade på vad jag hade på hjärtat oavsett hur mycket klockan var. Jag minns alla de gånger vi visste pappa var borta längre tid, så hjälpte hon mig att förverkliga alla mina galna idéer med mitt rum. Jag minns att hon tillät mig att testa vem jag är genom att klippa håret kort. Hon hjälpte mig att få en hamster och hon fanns där för mig när livet var mörkt av mobbning och utfrysning. Hon fanns där alltid för mig när jag var liten och det är jag oerhört tacksam för.

Jag vill bara skriva den här texten idag och påminna min mamma att hon är värdefull för mig och jag  älskar dig oerhört mycket. Glöm aldrig det! Det är precis vad jag försöker idag ge mina barn, en kärleksfull mamma med fullt med energi och galna idéer, jag vill ge en barndom som dem kommer minnas med värme, precis som jag gör. Tack mamma!

Brunnen

Linnea var 6 år och idag hade dem varit i skogen men sin förskola. Hit brukade dem ta sig varje tisdag och det var riktigt roligt.  I skogen fanns en brunn som många barn hade berättat för henne hade en förbannelse över sig. Gick man dit själv om natten så visade sig förbannelsen.

Just idag hade Linnea tappat sin kanin i skogen och det här hade ingen upptäckt förrann mamma skulle natta Linnea. Linnea hade gråtit och sagt att hon kan inte sova utan sin kanin. Kaninen hade hon haft sen hon var 1 år gammal. Mamma hade tröstat med att hon skulle få ha sin Nalle så skulle dem direkt på morgonen bege sig ut till skogen och leta.

Det tröstade inte alls Linnea, Linnea skulle ha sin kanin hem inatt. Så när natten kom hade hon bestämt sig att ta sig iväg på egen hand, hon skulle hitta sin kanin.  Med sina små steg gick Linnea i den täta skogen som bestod av mest tall och granar. Ljuset från molnen gjorde otäcka skuggor. I famnen hade hon sin nalle. Hon letade förtvivlad efter sin vän kanin.

Hon gick i det fuktiga gräset, med sig hade hon en liten ficklampa. Skuggorna från träd och stenar omfamnade henne steg för steg. Ljudet från ugglan och små krypen fick Linneas hår att resa sig. Men hon skulle vara modig, hon måste rädda sin kära kanin. Linnea hade glömt bort brunnen i skogen, tills hon plötsligt stod framför den. Brunnslocket som alltid stod stängt, stod nu på glänt och hon kom på vad barnen hade sagt: den som går till brunnen om natten får möta förbannelsen. Hon hörde ylande och vindens sus, hon stod blixtstilla. Tårarna började bränna bakom ögonlocket. Det kanske inte var så bra ide att ta sig till skogen inatt. Plötsligt hörde hon steg, steg som kom emot henne, bakom hennes rygg. Hon började springa, springa fortaste hon kunde. Hon visste att nära brunnen fanns bra stenar som man kunde gömma sig bakom. Vad skulle hon ta sig till, gråten övervälde över henne. Vad hade hon tänkt som skulle ta sig ut på natten helt själv? Hon satt bakom stenen, skakade och tårarna rann. Det var helt tyst.

Plötsligt kände hon en hand som torkade hennes tårar, en len och skön öra som strök över hennes kind. Linnea vaknade från sin mardröm, mamma stod bredvid men kaninen i sin hand. Linnea kände sig lättad och överlycklig. Mamma sa att nu var det bra och mardrömmen var över. Linnea famnade om sin kanin, kramade sin mamma hårt. Hon la sig ner i sängen och somnade om. Hon sov gott och tryggt hela natten, men sin bästa vän bredvid sig. Mamma var lättad att hon hade hittat kaninen faktisk i bilen när hon hade åkt och handla medan Linnea sov.  Dock undrade hon fortfarande, vad hade Linnea drömt om?


Inspiration från boken: Sov nu, Vesta-Linnéa!

Förändring

Plötsligt vaknar hon upp och inser något så självklart! Hon har haft ångest över alla mål som hon satt upp och inte hittat motivationen till. Det var så många som hon hade berättat om sina mål och nu känns som sista dagarna fallit plattfall. Men just den här morgonen så gick det upp för henne:

sträckan till mål är precis så långt som hon gör det till i tanken. Hon ville gå ner i vikt, men kändes som att 15 kg var så mycket, men när hon insåg att om hon ändrade tanken att 15 kg var pytte lite skulle resan dit kännas så mycket lättare. Att gå i mörker och inte planera det skulle inte heller ge någon som helst motivation, så idag skulle hon minsann sätta sig ner och börja planera! Det fick ta hur lång tid som helst, bara hon tog tag i det! Varför just idag kände hon sig mer motiverad, vet hon inte. Kanske var det Paulo Robertos text på instagram eller kanske var det att hon var trött på att känna sig omotiverad. Men idag skulle det bli förändring.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Maria satt där igen på morgonen, men sin kopp te och reflekterade över de sista två dagarna. Hon behövde återhämta sig mentalt. Ännu en gång hade dottern avvikit från den normala. Det hade väl egentligen börjat redan för 1,5 vecka sen men inte förarn i måndags som hon fick en tankeställare. 

Dottern som bara är 2 år hade kissat ganska mycket på nätterna, blöjan var alltid proppfull när hon vaknade. Men Maria tänkte inte så mycket mer på det utan tänkte mest att jaha så är det. Men natten till måndag, så kissade dottern även hela sängen. I all stress så lämnade Maria dottern Karin till förskolan. Maria var så stressad så hon hann inte byta så många ord med personal, utan allt gick på bara några minuter. När Maria kom för att hämta Karin reflekterade förskolans personal om att det tycker de får byta blöja på henne lite väl ofta och blöjorna är helt överfulla. Maria sa då att Karin hade även kissat sängen ner över natten att dem får tillsammans ha lite koll på hennes kissande.

Natten till tisdag fortsatte kissandet, men nu vaknade Karin själv av fulla blöjor och skrek att måste byta blöja. Maria bytte några blöjor den natten och på morgonen när Karin var så snorig och hostig, så som storebror Micke så bestämde Maria att vara hemma med barnen. När hon nu ändå var hemma med barnen tänkte hon att det var väl lika bra att slå en pling till barnmottagning och kolla vad det hade för åsikter, då dottern var ju ändå en skör barn.

Micke var överlycklig att få stanna hemma, han såg mest framemot när Karin skulle sova så han skulle få lite extra mamma tid. Karin somnade tidigare vanligt och Micke var hungrig så dem bestämde att de skulle först äta mat innan de skulle göra något roligt tillsammans. 

Barnmottagningen tyckte att Karin skulle få lämna ett urinprov. Fungerade det inte på morgonen med att Karin lämnade ett prov i pottan, så skulle dem få åka in och så fick Karin kissa i en påse istället. 

Det fick bli gårdagens resten till middag och precis när Maria och Micke hade ätit upp sin mat så vaknade Karin. Man såg besvikelsen hos Micke, där rök den mamma tiden. Maria hade dålig samvete, men det var bara acceptera situationen, det var så här att ha två barn. 

När Karin hade mest pillrat på sin mat och vägrade fortfarande pottan, fick Maria ta beslutet att de skulle åka till sjukhuset. Micke var inte alls glad över den tanken, men som vanligt så accepterade han situationen, han fick ju ta med sin ipad så skulle inte tiden bli allt för tråkig.

Väl på sjukhuset när dottern äntligen hade kissat och familjen tänkte åka hem kom nästa överraskning, sköterskan meddelade att dem skulle behöva stanna och vänta på läkaren. Va? Det hade ingen sagt något om! Men det var bara att gå snällt över till akutdelen och vänta. Det var mycket barn och Maria förstod snabbt att Karin skulle inte bli prioriterad. Fan också tänkte Maria, jag borde kanske ha ändå väntat med samtalet. Nu måste Micke sitta här med oss i många timmar. Visst var inte Micke glad över att behöva sitta där, samtidigt som han konstaterade att jag har ju min ipad så jag kan väl likaväl sitta här och spela som om jag gjorde det någon annanstans. 

3,5 timme senare, så slutade äntligen Marias man Patrik och kunde hämta upp Micke från akuten. Maria och Karin ficks snällt sitta och fortsätta vänta på läkaren. Det var trögt och segt och Karin var på dåligt humör, hon var både förkyld och hungrig då hon inte ätit något på hela dagen. Akuten gick med på att hon fick till slut äta lite frukt och glass. Det piggade upp lite Karins humör.

6,5 timme senare så fick dem äntligen träffa en läkare. Läkare som kom med chockerande nyheter, dem skulle skrivas in. Maria funderade hur hade dagen ändrat från att på telefonen de hade sagt att lämna ett urinprov, sen bokar vi en telefontid till din läkare till att sitta på akuten i 6,5 timme och sen få beskedet att bli inskrivna? Det vara bara gilla läget, men snacka om att ibland blir det inte alls om man hade tänkt sig.

Nu satt Maria där på morgonen, efter 2 dygn på sjukhuset och funderade på vad läkaren hade kommit fram till. Karin hade inte diabetes och det var ju otroligt lättnad. Hon hade inte heller problem med njurarna, MEN man trodde hon var förstoppad som gjorde att hon kissade mycket. Först kändes den förklaringen väldigt naturlig, men då hon som vanligt blev väldigt lös i magen av sjukhusets mat, då dem aldrig lyckades göra mat utifrån hennes allergi, även den här gången. Så tänkte hon nu i efterhand vilken idiotisk slutsats. Om hon var förstoppad så förklarade det fortfarande inte varför hon producerade så otroligt mycket kiss, tanke på att intaget av vätska är så minimal. 

Dem hade även med läkaren börjat diskutera hennes mage som hon varit inne med så många gånger. Karin har inflammation i tarmen och nu hade även röntgen visat att hon har massor av gaser i magen. Läkaren tyckte det kunde inte skada att testa glutenfritt, men havre produkterna som dottern åt, det skulle hon minsann ha kvar. Maria kände sig mest arg just nu, vadå ha kvar havreprodukterna? Antingen testar man glutenfritt fullt ut eller så gör man inte det, inget halvhjärtat.  Hon kände sig så besviken ännu en gång på sjukhuset, varför skulle man behöva kämpa med allt själv? Varför kunde man inte längre lita på att vården finns där för dig. Maria satt och funderade, men det hjälpte inte så mycket, hon kände sig lika liten och hjälplös, hon ville ju bara att dottern skulle bli frisk och må bra!

Cancer

Andas tänkte Karin, det är inte värre än något annat du trott.
Sitta i väntsalen och vänta på beskedet gjorde Karin helt svag.
Sedan 5 veckor tidigare hade man tagit en hudprov för man misstänkte hudcancer. Tiden från att ha tagit provet till att vänta på svar kändes som en evighet. Men nu satt hon i väntrummet och väntade på att få komma in till doktorn.
När hon ropades in hoppades hennes hjärta ett extra slag och tiden stod still. Nu var det dags för domen.

Läkaren var på en otroligt härlig humör och var alldeles för glad för att kunna ge några negativa besked. Han frågade hur Karin hade haft det på semestern och om hur härligt det var nu när solen tittade fram efter en regnig sommar. Karin var inte så mottaglig, hon tyckte det tog för lång tid att få veta svaret, så hon ursäkta läkaren att hon gärna småpratade efter att fått beskedet som hon väntat nervöst i nu 5 veckor.

Läkaren blev lite allvarligare och förstod Karins oro. Han sa att då ska vi se vad det står i journalerna och provsvaren. Medan läkaren letade svar i datorn, gick det många tankar i Karin huvud. Samtidigt som hon var väldigt förvånad över hur lugn läkaren var och undrande varför han inte hade kollat upp tidigare svaren, innan hon blev upphämtad. Hon blev väckt från sina tankar när läkaren började prata:
-Operationen av din hudfläck visade sig vara en malignt melanom. Googlar du på det så kommer du få upp hudcancer och då kommer du bryta ihop.
Mer än så behövde inte läkaren säga, Karin började gråta, hon försökte hålla tillbaka tårarna men det gick inte. Hudcancer, fan också!

Läkaren tog en paus och sedan fortsatte han:
-Jag förstår din reaktion, så reagerar dem flesta. Men de flesta förstår inte att det är inget farligt om man upptäcker den i tid. I ditt fall så kom du rätt tid vilken innebär att det krävs en eller två operationen till på samma ställe och sen är du botad.
Karin tittade förvånad på läkaren och smakade på orden: en till två operation och hon var botad. Nu snurrade det ännu mera i huvudet på henne. Hon trodde hudcancer handlade om cellgiftbehandlingar och allt vad hon hade läst. Att man hade en säker död var vad hon trodde man fick när man fick diagnosen cancer.

Läkaren gick igenom detaljerad och lättade på Karin oro. Det enda hon skulle behöva tänka på är att följa sin kropp lite extra noga vad det gäller hennes pigment och helst undvika solen direkt, vara hellre i skuggan. Och skulle hon nu vistas i solen, skulle hon använda hög solskyddsfaktor.

Karin lovade sig själv två saker: hon skulle alltid ha solskyddsfaktor nummer 50 och hon skulle börja leva i nuet för man visste aldrig när livet var över.

Ovisshet

Mamma Maria, David och Nella var hemma ensamma, pappa Marcus var nämligen bortrest den här helgen. David ville leka ute med kompisar och det passade väl bra, så länge han informerade vart han var. Dem hade en regel i huset och det var att sonen skulle få leka i två av lekplatserna utan att behöva springa in och ut och berätta för föräldrarna. Det fungerade bra för föräldrarna och det blev mer avslappnad även för barnen. Medan Nella sov middag, så passade Maria på att städa och dona i huset, men plötsligt fick hon en olustig känsla i kroppen. När hon gick där och fixade så växte olustighet känslan i kroppen mer och mer. Hon var tvungen att gå titta till Nella, men hon sov gott i sin säng. Då bestämde hon att kika in på de två lekplatserna lite snabbt för att se hur det gick för David. Till hennes överraskning så syntes ingen David på varken det ena eller andra lekplatsen. Marias hjärta började bulta och  hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Innerst inne visste hon någonstans att David var okej, men känslan av att inte veta vart han hade tagit vägen gjorde henne rasande. Hon kunde inte direkt springa iväg och leta heller då hon kunde inte lämna Nella ensam sovandes. Hon försökte slå några signaler till kompisars föräldrar, men hon fick inte tag på en endaste. Hon visste ifs att David lekte med Linus ute en stund och hans föräldrar hörde aldrig telefonen när man ringde till dem. Nu började hon vara både rasande mot föräldrarna och till sin son då han inte sagt vart han skulle. Den där Linus litade hon inte ett dugg på, det var en stökig barn, ett barn som kunde hitta på vilka rackartyg som helst. Och tyvärr så var ju Marias son David väldigt lättpåverkad så han var nog inte allt för svår att övertala till lite bus. Linus vad ju dessutom äldre än David.

Medan tiden tickade så växte Marias oro och ilska. Skulle inte Nella kunna vakna snart, måste hon just idag sova extra länge när Maria verkligen skulle behöva komma ut och leta. Maria försökte några gången till att slå en pling till Linus föräldrar men utan resultat. Gissa om hon var lättad när hon hörde Nellas rop efter mamma, äntligen skulle hon få ta på sig kläderna och gå iväg. Hon hämtade snabbt Nella i famnen och knallade iväg. Tur det var sommar, så slapp ta på sig något extra kläder direkt. Först plingade hon på hos de närmaste kompisarna, men där fanns ingen hemma. Då tog hon uteslutningsmetoden och gick raka vägen till Linus. Linus bodde utanför deras radhusområde, så det gjorde att Maria var ännu mer rasande. David visste mycket väl att han fick inte gå någonstans utan lov, så nu var det kompisförbud och spelförbud och förbud och förbud och ännu mer förbud tänkte Maria för varje steg hon närmade sig mot Linus.  Nella blev ledsen när hon inte fick stanna till och gunga på lekparkerna som de passerade men det märkte knappt Maria av då hon var helt i sina egna tankar och känslor.

Precis strax innan man kommer hem till Linus, så finns det en lekpark. Maria hörde från långt håll att det var många barn där och även bland annat hennes egen son David. Hon kom med raska takt, arg i blicken och när David upptäckte henne, förstod han vad klockan var slagen. Han blev alldeles kallsvettig och började be om förlåt innan ens Maria hade sagt något. Han förstod att han i lekens stund inte tänkt på att säga till utan gått iväg utan tillåtelse. Maria sa bara med arg ton - Du har kompisförbud. Raska hem NU! David började springa hemåt och Maria vände också om. Hon hann inte många meter innan Linus kom efter henne och sa:
- Du är orättvis! Så där gör man inte! Man ger inte sitt barn kompisförbud.
Maria vände om och tittade med ilsken blick på Linus. Linus backade lite, han mådde vara tuff, men han hade förstått att Davids mamma bråkade man inte helt oförbipasserad.
- Du gör bäst att inte lägga näsan i blöt Linus, så vänd dig om och gå din väg.
Linus tvekade först men backade några steg. När han såg att Maria vände sig om och började gå hemåt, tog han fram vattenpistolen och försökte spruta på Maria.
Maria vände om började gå med snabba steg mot Linus, nu fick Linus bråttom! Han sprang allt vad han kunde. Maria tänkte att det var nog bäst så, annars vet hon inte vad hon hade gjort med den där ouppfostrade ungen. David hade sett på längre håll det hela och hade också blivit arg. Linus må vara tuff, men att spruta vatten på hans mamma där gick gränsen även för honom. Nu var han också arg på Linus.

David, Maria och Nella gick hem i tysthet. Dem alla visste vad som fanns i luften, konstigt nog så just idag förstod alla utan att ha sagt ett ord vad som gällde, vad som blivit fel och att alla var mer eller mindre ledsna för det. Maria hade släppt sin ilska och det var bäst så.

Obekväm

Han hade ett stor evenemang framför sig, men det kändes mer jobbigt än roligt. Kalle hade aldrig varit så mycket för stora event, det hade han ärvt från sin familj. Bara vanliga födelsedagar var också jobbiga, då alla i familjen hade alltid ogillat dem. Helst skulle det vara så lite människor så möjligt eller inte helst inget kalas alls. Men nu vankades det ett stor evenemang, hans bättre vänner hade bok release och det vara bara gilla läget. Han hade ingen tillräckligt bra ursäkt för att hans vän Marcus skulle acceptera. Medan han tog på sig kläderna, så kände han sig svettig och tung i hela kroppen. Han var nervös, så hjärtat bultade extra snabbt. Tankarna far i huvudet med tankar som, vad skulle han säga till folk, vilka skulle han prata med, hur skulle han bete sig, inte ställa sig ensam i ett hörn, men inte vara för påflugen. Mitt bland tankarna hoppades han att det serverade lite alkohol så att han skulle kanske slappna av. Det värsta vore om folk märkte av att han var obekväm, men hur ska du göra dig bekväm i en obekväm situation? Han tog på sig kavajen, låste dörren och gick iväg.

Vart hade hon hamnat?

https://www.flickr.com/photos/rodenberger/17601491236/

Vart hade hon hamnat? Det här kändes inte alls som säker mark. Hade hon slagit huvudet, det var så suddigt men ändå klart. Hon förstod av kvinnan att hon hade ett uppdrag framför sig, att ta sig över bron utan att fångas av bergets gestalter som lurade i dimman.
Hon var nervös. Leoparden som lurade på andra sidan, människor som dog. Hur skulle hon klara av uppdraget, en oskyldig tjej som hon. Det krävdes mod och styrka. Det krävdes att vara på sin vakt.

Nicki, maten är klar! ropade mamma. Nicki vaknade till med ett ryck och fick avbryta sitt 3D spel. Tänk vad tekniken har gått framåt när du numera idag kan sätta på dig en hjälm och därmed komma in själv in i TV-spelets värld. Nicki var lättad en stund, uppdraget fick vänta till en annan dag, det var skönt att vara tillbaka till verkligheten.

Hur omfördelar man själen?

Hur omfördelar man själen?, frågade hon psykologen.
Att mista sin man alldeles för tidigt är inget som någon vill gå igenom. Nu satt hon där och var alldeles tom. Hon hade gråtit i veckor och letat efter svar. Saknaden av sin man som plötsligt fått en hjärtinfarkt och lämnat oss i 50 års åldern.

En dag när Rickard vaknade och skulle ta sig till jobbet, kände han inte sig så på topp. Men plikttrogen som man var så kände man inte efter så mycket i kroppen utan fixade ordning sig och tog sig till jobbet. Han föredrog vara där före alla andra så han gjorde så även den här morgonen. Han kom först, larmade av och gick in. Men där tog hans morgon slut.

30 minuter senare anlände nästa kollega som hittade Rickard död på mattan i entrén. Det gick inte längre rädda hans liv. Det blev en väldigt chock för alla, men mest ut av allt till Linda som var Rickards fru och deras två barn 10 och 8 år. Beskedet kom till Lindas jobb av Rickards kollega. Han försökte insistera att Linda skulle följa med honom, men Linda sa bara att det hade hon inte tid med. Till slut blev han tvungen att säga där och då hur det låg till. Linda hamnade i chock och det gick inte kommunicera med henne. 30 minuter senare så började hon gråta och det verkade som det gick inte få något slut på det. Till slut lyckades de köra hem Linda, där barnen och resten av familjen väntade på henne. Hon satt bara i soffan med rinnande ögon och höll om sina barn. Familjen försökte trösta och finnas där för Linda och barnen, men hon var inte mottaglig.

Efter begravningen hade Linda packat barnens och hennes väskor och det drog ner till Spanien i 2 veckor för att försöka få andrum. Hon önskade att hon var mer som barnen att det var som det var och nu blickar vi framåt. Ibland stannar man till och gråter och sen är som inget hade hänt.

När resan tog slut och de anlände tillbaka till hemmet som var orörd och kall. Det fanns inte längre värme sen Rickard dött och Linda var fortfarande för chockad för att orka fylla upp hemmet med kärlek. Ibland undrade hon om det hade varit lättare att sälja huset och bara flytta, samtidigt som hon inte ville göra av sig med minerna tillsammans med sin älskade man.

Hennes bästa vän hade lämnat en visitkort till en psykolog på bordet med texten: - jag älskar dig, ge det en chans! Kram Emma.
Hon hade tagit upp luren ringt psykologen och fick tid redan samma eftermiddag.

Nu satt hon här i hennes enkla inredda rum och ville ha svar på sin fråga:
- Hur omfördelar man själen?

Psykologen var överraskad över frågan och fick fundera en stund och visste inte om hon skulle kunna svara på frågan.

Casinot

Spelberoende som Kalle hade, hade ännu en kväll slutat med att han hamnat i casinot. Han borde inte, men som alltid tog begäret över och han följde snällt efter den. Kalle var ingen rik man, men han började sin karriär av spelande för 2 år sen när hans kollega instruerade casinot för honom. Han fastnade direkt för poker. Nu satt han där igen, hans sista pengar satsade på bordet. Han hade 2 ESS i handen och på bordet låg: KUNG, DAM, KNÄCKT, ESS och FYRA. Där stod hans 4000kr på spel. 

Med hans två ESS och ett ESS på bordet innebar det att han hade 3 av samma, men vad hade den andra? Hade han en tia i handen hade han ju förlorat. 

Det var livligt runtomkring, men Kalle hörde ingenting. Han svettades, tur att det inte syntes utåt. Poker är ett spel där du måste kunna hålla masken! Bluffning är väldigt vanligt förekommande och även Kalle lyckats ta hem många sådana potter. Men hur hade motståndaren idag satsat? Bluffning eller av ren tro på vinst? Kalle vände sina kort, motståndaren bara stirrade, inte ett min rörde han. Kalle visste inte om han skulle tolka det som att han vunnit eller förlorat. 

Motståndaren vände först ett kort, det var knäckt. Kalle höll andan, det här var värre än åka berg och dalbana på Gröna Lund. Kom igen tänkte Kalle, låt det bli min lyckokväll! Så vände motståndaren kort nummer två och det var en knäckt till! Jaaa!!! skrek Kalle. Han hoppade upp och kände sig lättad. Han hade precis kammat hem en pott på 10 000kr. Det var den största potten av dem alla. Tro inte att han var på plus inte. Kollade man totalt sätt hur mycket han hade spelat så var han säkert fortfarande back 100 000kr. Men idag hade Kalle vunnit. I vanliga fall skulle Kalle ha fortsatt och spela och oftast tills alla pengarna var borta igen, men idag hände något ovanligt. Kalle tog pengarna stoppade dem i fickan, vände sig om från Poker spelbordet och gick hem. Varför Kalle gjorde det just ikväll visste inte Kalle heller, men just idag sa magkänslan: ta pengarna och gå hem.

den där kärringen

Det gör så ont och det kvider
och det brinner och det svider.
Känslorna bubblar och irritationen är på besök,
känner mig vissa dagar sur som en lök.
Hur kunde jag bli smittad av denna jobbiga käring,
det gör mig till en riktigt sur- och tjatkärring.
Jag hade alltid skrattat åt andra om denna påhittiga grej,
i 30 år hade jag klarat mig men sen en dag insåg jag nej!
Plötslig var den där och knackade på, ungefär en vecka eller så.
Den veckan gäller det att försöka andas och hitta balans,
att vinna över käringens ohyfs och arrogans.
Det brukar gå så där och familjen blir drabbad mest,
tur att min familj är helt enkelt bäst.
Trots att jag skriker och gapar en vecka,
sen har jag nog 3 veckor en ångervecka.
Jag drösar med kärlek och gör mitt bästa varje dag,
till kärringen är tillbaka och det blir bakslag.
Jag skyller på PMS kärringen när det väl händer,
inget annat att göra än ta en dag i sänder.

På en natt förändras allt

På midsommarafton efter att ha kört hem alla andra i ösregnet så var det dags för min vän Kristian att ta sig hem till landet. På långa raksträckan på vägen hem, hade han fått vattenplan och flugit med bilen rakt in i ett träd. Träden hade träffat i förardörren vilket hade gjort att han hade gått i bitar. Huvudet låg på passagerarsidan halva kroppen i bakluckan medan bena satt kvar där det var, fastklämda. Först till platsen hade kommit en taxichaufför, det var en förskräcklig syn han möttes av. Tur han hade precis lämnat kunder av, så kunderna behövde inte ha den här bilden på näthinnan. Taxichaffören hade kallat på hjälp, men det fanns ingen liv att rädda här inte, tyvärr. Jag själv sov den natten över hos en vän, vars väns pappa var taxichaufför. När han anlände hem på morgontimmarna hörde jag honom och hans fru prata, han berättade om den förskräckliga uppsynen av killen han hade hittat i bilen. Han beskrev allt i minsta lilla detalj och jag ville bara kräkas, jag tyckte så synd om honom, men ännu mer synd om den killen som var död. Då visste jag inte, att det var min vän Kristian.

På morgonen när min vän Sandra vaknade förstod hon inte varför det var ganska tung stämning hemma hos henne, men jag ville inte vara den som berättade. Sandras mamma sa bara att pappan hade hittat en död inatt och det var ingen vacker syn.

Senare under dagen träffade jag upp våra lilla gäng hemma hos Mattias, som var bästa vän med Kristian, för Mattias var väldigt angelägen att få berätta något som hade hänt som man inte kunde tas på sms eller telefon. Där satt vi 6 st vänner och väntade in på beskedet. Mattias såg helt förstörd ut så vi förstod att något allvarligt hade hänt.

När Mattias sa att Kristian är död, att han omkommit i en singelolycka inatt, började jag skaka och ville kräkas. Nu förstod jag att min väns pappa hade hittat min vän Kristian. Jag sprang ut och försökte få luft, jag slog gräset och bara skrek! Livet var så orättvist! Kristian och jag hade blivit väldigt goda vänner bara några veckor tillbaka, men han hade öppnat upp sig mer för mig än för någon annan tidigare, kanske för att jag var en tjej. Han hade väldigt tuff uppväxt, inte så populär bland sin föräldrar, han hade precis fyllt 18 år fått körkort och såg framemot sommaren. Han hade träffat en tjej och han hade planer på att flytta hemifrån till hösten. Det var första gången som han såg ljust på sin framtid.

Varför Kristian?! Varför, varför varför? Ekade det bara i min hjärna. Dem andra hade också kommit ut för att se hur det var fatt med mig. Jag funderade en stund om jag skulle berätta det jag hade hört, men jag kände att nej, jag bevarar dem den hemska synen jag möttes av inatt när pappan beskrev vad han hade sett. Alla var ledsna och det skulle inte gagna någon att få veta detaljer.

Vi satt där i gräsmattan, denna sommarkväll och mindes tillbaka Kristian, hans stora hjärta av guld. Trots att han hade svår uppväxt var han väldigt mån om allt och alla. Vi mindes honom med glädje.

Dagarna gick och vi fick reda på att inga av hans vänner var välkomna till begravningen, chockade men ändå inte. Vi bestämde alla vänner att ha samma dag en egen ceremoni för honom. Vi samlandes utanför kyrkan, där begravningen ägde rum. Nu insåg vi att han verkligen var död. Vi flyttade längre bort där föräldrarna skulle inte märka av oss när kistan bars ut till sin viloställe. Vi valde att lyssna på hans favorit musik och en bland oss spelade gitarr och hans nyskrivna låt som han tillägnade till Kristian. Det blev vackert och precis så som vi ville säga adjö till Kristian.

Det är nu 15 år sen du lämnade oss, men jag tänker på dig fortfarande varje dag. Bilden av vad du fick gå igenom den natten kan inte suddas bort. Jag hoppas det gick fort, att du inte behövde lida. Jag hoppas du har det bra i himlen, att du har inre frid. Saknar dig! RIP Kristian <3

Förändring

När han åkte iväg så visste han inte alls vad han skulle förvänta sig. Erik hade varit på semester i 3 månader som han var varje sommar. Av erfarenhet sedan tidigare somrar så visste han att när han återvände till arbete så kunde det komma en hel del överraskningar. Förra sommaren hade det tillkommit en ny anställd och året innan så hade man dragit bort alla privilegium. Undra vad som skulle ha hänt denna sommar?

Han var lika nervös varje år. I år visste han att hans kollega hade sagt upp sig och han kände till vem som skulle komma och ersätta kollegan. Den nya kollegan hade redan börjat, det visste han. Men han visste också att en till kontor skulle öppnas i en annan stad vilken skulle komma och påverka spelreglerna på jobbet. Han skickade ett sms till den han litade mest på i företaget och frågade lite försiktigt hur det gick. Han förstod av hennes svar att han behöver vara inställt på att inget var som förr, förändringen som hade pratats om i flera år, hade kommit till verket. En förändringar han inte var förtjust i.

Det var jobbigt, men vad skulle han göra, säga upp sig eller?

Morgonrutin

Det började pipa i mobilen, då klockan var fem, hon var helt slut. Hon ville gå upp och använda sina morgon timmar till att utveckla sig själv, men efter 3 månader visste hon inte hur hon skulle behålla denna underbara morgonrutin. Det var så lätt under vår och sommar, det var ljust. Kroppen naturligt ville vara vaken. Men nu när höstens hade fallit över och morgontimmarna var det allt annat än ljus och varma morgon, det var kallt och mörkt. Hon var dock inte den som i första taget gav upp, hon fortsatte att låta sin klocka ringa 5:00. Ibland så blev det snooze knappen och ibland så blev det gå upp. Men det var helt okej, vad den än blev, för det vara för hennes skulle hon gjorde det...

Dagens händelse

Han satt framför pianot och försökte läsa noterna han hade framför sig. Men idag kändes det extra svårt, då han hade så ont i foten. Smärtan tog all hans koncentration. Dem senaste dagarna hade det snöat ute och första halkan hade kommit. Tillsammans med kalla nätter, snö och soliga dagar, så blev det snabbt isgator på alla vägar. Bara sträckan från att ta sig in från bilen till replokalen kändes idag som flera kilometer.

Precis utanför dörren hade han hunnit pusta ut och då tog isen tag i hans balans och han for ner på marken. Foten hamnade konstigt under hans kropp och det gjorde riktigt ont. En vacker kvinna kom förbigående och såg allt som hände. Hon sprang snabbt upp på plast och försöker hjälpa Fredrik upp på fötter. Han skämdes, han kände sig klantig. Stina som var allmänt en solstråle och pratkvarn som började prata om allt och inget och hur många människor hon hade fiskat upp idag från gatorna. Fredrik mest skrattade och försökte samla sig för att försöka komma in. När nyckeln passade in i låset och Fredrik tänkte be Stina komma in och ta en kaffe, var redan Stina gått iväg. Han såg bara skymten av henne när hon gick runt hörnet. Fredrik önskade att han hade hunnit tacka henne, men ödet hade väl inte tänkt att dem skulle inte höra ihop.

Haltande kom han fram till pianot, som han bara satt och stirrade. Plötligt kom det in en melodi, toner av ljus och text av kärlek. Smärtan började ge med sig och Fredrik började skriva en låt. En låt av dagens händelse...

Skridsko äventyr

Det var en härlig vinterdag. Solen sken, det var massor av snö, snö som var så där lagom hårt och dagen var glädjefylld. Familjen Andersson och Svensson hade bestämt sig idag att dem skulle ta sig till skogens skridskobana och åka lite skridskor med barnen. Eller rättare sagt mammorna hade tänkt ta cyklarna och cykla till denna vackra skridskobana. Papporna var det inte mycket av att göra nöjen med barnen, inte på 80-talet som hela den här händelsen spelades på.

Det packades med både korv med bröd och choklad. Anna, Lina och deras 3 barn tog cyklarna och cyklade iväg. Det var lätt att cykla då traktorn hade varit och plogat och sandat vägarna. På vägen till skogen passerades även en annan skridskobana på ett fotbollsplan, den var dock inte riktigt lika bra så äventyret fortsatte. Det var inte så långt till skogen, ungefär 15 minuter med cyklarna.

Cyklarna fick man lämna nedanför backen, sen var det bara ta en promenad upp till backen där skridskobanan och liten stugby fanns. Det var väldigt lite folk där än så länge för att vara så vacker vinterdag. Barnen var ivriga och åka och roligt hade dem. Det åktes och skrattades och hade toppen roligt ihop. Mammorna åkte inga skridskor, dem nöjde sig med att sitta vid sidan om vid grillen och värma sig och prata om sådant som mammor pratar. 

Efter några timmars skridskoåkande och matintag var det dags att bege sig hem, det tyckte varken Kaj eller Maria om, dem ville åka längre och blev riktigt sura och arga för att mammorna inte kunde unna dem att få ha roligt en stund till. Men här var det inga ord och inga visor, utan det var bara snällt ta på sig skorna och bege sig hemåt. Kaj och Maria bestämde att cykla långt i förväg för dem var så arga på sina mammor. Mammorna tänkte att det var lika bra låta dem cykla iväg, det kanske skulle göra att dem lugnade ner sig lagom till de kom hem. Papporna var ju ändå hemma för att ta emot dem. 

På vägen hem får Kaj en snilleblixt ide och uppmanar Maria att haka på med cykeln till den där skridskobanan som finns på vägen hem på fotbollsplanen. Cykla på is Kaj, det tror jag inte är så smart ide sa Maria. Men Kaj ville inte lyssna utan sa bara, nu har du chansen när våra mammor inte ser, har du aldrig varit nyfiken om det går att cykla på is? Jo, det hade Maria varit, fast det lät som en omöjlighet.

Kaj var redan på väg med cykeln på isen och det gick ju ganska bra. Det kanske hade med att göra att isen var inte blank och fin, utan hade liten snötäcke på isen. Men det förstod inte Maria utan tog sin cykel och tog sig till isen. Först kände hon sig väldigt säker att det skulle gå bra, men insåg efter någon meter att nej nej, det här var en dålig ide! Hon hoppade av från cykeln och försökte ta sig bort från isen, men precis när hon slappnade av och trodde hon var i säkerhet, tog isen ett fast grep om henne och hon ramlade. Runt isen var det snö och isvallar så på fallet slog hon i hakan och ögat. Hon blödde massor, men det var hon inte så orolig för, hon var mer orolig för hur hennes mamma skulle reagera. Kaj såg helt förskräckt ut, men Maria skrek bara nu cyklar vi hem snabbt innan våra mammor kommer och du säger inte ett ord till dem om det här!

Precis när dem skulle ge sig av, så mötte dem en gammal gubbe. Maria minns den här gubben extra väl då han skrattade för fullt till Maria och Kaj, han var inte alls sådan där gubbe som skulle hjälpa till, nej han var mest skadeglad när ungar gjorde illa sig för han tyckte in om barn.

Till Marias tur, så var pappa i toaletten när hon kom hem, så hon kunde smita in på sitt rum och låsa dörren. Det dröjde inte länge när Anna Marias mamma kom efter och sa till Marias pappa att låt henne vara, hon är sur för att hon fick inte åka längre tid.

Maria funderade mest i rummet hur hon skulle få slut på blödningen och vad skulle mamma säga. Vad skulle hon säga för lögn, hon kan ju inte berätta att hon varit med cykeln på isen, hon kommer aldrig förlåta henne och då blir det ännu mindre frihet.

Dock det dröjde inte länge när Anna bankade på dörren och skrek öppna dörren omedelbart. Maria insåg att det var bäst att göra som man blev ombedd. Anna var helt förskräckt och skrek till Maria att hon borde ha sagt till direkt att hon gjort illa sig. Maria förstod inte allvaret bakom det hela, men när mamma säger att vi måste åka och sy, förstod Maria att det var inte bara några små skrapsår. 

Väl på sjukhuset när hon blev tejpad i ögat och sydd i hakan så fick Maria veta att Kaj hade inte kunnat hålla sig utan med gråten i halsen berättat allt till sin mamma och var orolig för Maria. Lina hade ringt Anna och Anna blivit rädd och rusat för att banka i Marias dörr. Det var väl tur det att Kaj skvallrade, annars vet man inte hur illa det hade kunnat gå. 

Men Maria lärde sig en läxa, att cykla på is är inte så bra ide. Än idag påminner ärren henne vad denna äventyr hade orsakat, men hon är mest tacksam att det hade inte hamnat direkt i ögat, så hon fick behålla sin syn. 

Varför?

Hon hade bestämt sig för att springa, springa allt vad hon kunde. Hon orkade inte med smärtan och dem plötsliga nyheterna. Hon sprang genom villa området, hon sprang på den lilla stigen genom skogen, hon sprang över fältet, hon sprang i kvällens mörker tills hon kom till en avlägsen fotbollsplan. Hon la sig ner, tårarna rann lika så som svetten. Hon skrek rakt ut i tomma intet. Hon hörde ekot. Hon var arg, leksen och tom. Varför just hennes bästa vän? Varför just hennes bästa vän var död?
Hon öppnade ögonen, såg stjärnorna stråla. Hon tittade upp och hoppades att hennes vän hade det bra. Hon önskade att hon hade hunnit säga adjö.

Sommarnatt i Gotland

Äntligen hade sommarn kommit, Lina och hennes tjejkompisar hade bestämt i sista stund för att åka ner till Gotland och njuta av solen. Ikväll skulle det ut och parta, göra Gotlands gator osäkra. Gotland är väldigt känd för sin stenmur runt staden och stengatorna, det är väldigt speciell känsla att gå där. Skiner solen och det är varmt kan man få känsla av att vara utomlands.

Gotland vid de här tiden av sommaren, mitten av juli, är alltid fullt med folk. Det märktes även på kvällarna. Det var inte bara att kliva in i krogen utan man fick stå snällt där och vänta. Lina, Kajsa och Bella hade fått tips om en väldigt het nattklubb som dem gärna ville besöka. Där i kön skrattade och hade tjejerna väldigt trevligt. Det hade blivit några glas champagne och vin på hotellet innan de hade begett sig av. Alla var singlar och det skulle ju inte vara helt fel att få vara i någons armar ikväll skrattade dem. Bella hade upptäckt att där längre bakom dem stod en otroligt snygg man som spanade in dem. Det märkliga var ändå att då tjejerna hade ingen bakom sig varför han stod så långt borta. Han kanske väntade in sitt sällskap föreslog Kajsa, vi kanske kan få full träff allihopa och tjejerna brast ut i skratt.

Så här fortsatte samtalen tills en gammal gubbe dök upp från ingenstans, han påminde om Al Bandy från TV:n. Mannen närmade Lina och viskade, du ser väldigt vacker ut ikväll. Lina rörde sig inte, hon fokuserade blicken till entrén och bara kommenterade: tack, men jag är inte intresserad förstår du. Hon stod där lite kaxig och tittade inte ens till mannen. Bella däremot hoppades lite vädjande att mannen längre bort skulle rädda tjejerna om detta nu skulle bli ett svår fall att bli av med. Den äldre mannen förstod piken, men funderade en stund om det fanns något för att kyla ner tjejerna lite, för det var trots allt tre vackra tjejer som var ute efter män. Det hade han minsann hört och han var ju inte direkt den som gav upp i första taget.
- Ta det lungt tjejer, får man inte ge komplimang längre? undrade mannen.
Kajsa gjorde klart för mannen att ja det får man, hennes vän hade ju tackat och nu säger vi hejdå till dig. Mannen började känna sig lite arg, vilka otrevliga kvinnor. Bara för att han var gammal behövde man inte vara respektlös.
Precis när mannen tänkte tala till kvinnorna igen, blev alla lite överraskade. Mannen längre bak kom fram med sina kompisar och frågade, vill dessa vackra kvinnor ha sällskap? Lina förstod direkt vem som var bakom henne och hon hoppades den här mannen spelade bra teater, hon vände sig om och sa:
-nemen älskling, där var du ju. Vi började bli oroliga att ni aldrig skulle dyka upp.
Till tjejernas räddning spelade Marcus bra, han hade ju iakttagit situationen en stund, så han tog tag i Linas midja och kramade om henne.

Den äldre gubben blev lite genererad och tänkte att han måste ha hört fel, ursäktade sig och önskade alla en trevlig kväll. När gubben var utom synhåll, brast alla i skratt. Bella tackade killarna för att dem kom och räddade dem, för det var någon obehagligt med mannen, det höll alla tjejerna med om. Det gick inte riktigt sätta finger på vad det var. Han hade ju verkat trevligt, men det var bara en känsla som alla hade fått. Marcus skrattade och sa att det var ingen orsak, men nu var tjejerna skyldiga dem en dans på dansgolvet. Lina försökte vända sig om för att se entrén igen, men så lätt skulle inte Marcus ge upp och han visste och kände att det ville inte Lina heller. Att spela svårflörtad var Linas grej, men det hon missade var att det kände Marcus på sig. Så Marcus kramade om Lina bakifrån och viskade: vi kan leka den här leken, men jag lovar, jag kommer inte förlora.

Inspirationsbild - https://www.flickr.com/photos/namaste04/11585450024/sizes/z/in/photostream/

Intryck

När hon vaknar är det svart i hela rummet, det fanns inte en gnutta ljus. Hon undrar vad klockan är, om det är långt in på morgonen eller om det kanske tom är fortfarande natt. Sängen är mjuk och skön, hon känner att hon sovit riktigt gott hela natten. Tankarna för gårdagen kommer upp i huvudet, undra vad hon har gjort för intryck till övriga personalen.

Igår så var det invigning av biltvätten i Norrköping, hon själv bor i Eskilstuna. Dem var ett gäng från Eskilstuna som åkte ner till Norrköping för att ha invigning av den nya tvätten. Efter 3 månaders ledighet var det riktigt roligt att komma tillbaka, att börja tänka som en arbetare igen. Hon kände att hon fick massor av nya idéer och inspirationen. Hon längtade till att ta tag i allt och få allt att glänsa igen. Det var roligt att prata med kunder och reflektera över vad vi kan åstadkomma även tillsammans med personalen.

Chefen hade även bjudit med biltvätts ägare från andra städer, dem skulle ut och äta och bo på hotell. Vilken lyx det kändes att starta jobba så här igen.

När hon låg där i sängen så funderade hon om andra hade redan vaknat, om dem gått ner för att äta frukost. Hon hade fortfarande ingen aning av vad klockan var. Hon var lite förvånad att hon var så pass pigg och ingen baksmälla, då det hade ändå blivit en hel del dricka igår. Det var många år sen sist hon hade varit ute, men hon verkade må toppen ändå. Undra om det var redbullen som räddade henne. Redbullen som gjorde att hon kände sig pigg och på. Hon hade druckit några redbull med vodka, eller jag vet inte, som några av hennes kollegor hade kallat drycken från kvällen innan.

Hon tog upp sig ur sängen och letade genom mörkret till den lilla bord som hotellrummet erbjöd, där hade hon ställt sin mobil på laddning. Till hennes förvåning var klockan bara halv åtta. Halv åtta bara, klockan var nog runt halv två när hon la sig. Bara 6 timmars sömn och det kändes fortfarande som kroppen kändes toppen. Hon funderade om hon skulle ta sig till frukost eller om hon skulle sms resten av sällskapet. Kändes elakt att väcka dem andra om det fortfarande sov, så hon bestämde att hon skulle ta sig till frukosten, då hon var vrål hungrig.

Dock i hennes huvud ekade fortfarande frågan, undra vad för intryck hon hade gjort?

Att våga säga nej

Hon satt där på morgonen, innan någon annan hade vaknat, på sin fåtölj och kände sig ledsen. Anna kände sig väldigt splittrad, hon hade tagit på sig för många projekt igen. Fast hon hade sen sist lovat sig själv att inte utsätta sig igen i den här situationen, så satt hon där igen.

Idag var kalendern över bokad som vanligt och hon var tvungen att välja vilka hon skulle ringa och göra besvikna. Orden ekade i hennes huvud, säga nej, hon ville inte säga nej till någon, det föll inte i hennes natur. Hon ville hjälpa alla, men hon kunde ju inte direkt klona sig själv heller. Hon kände hur ångesten växte och hjärtat klappade fortare. Lite svimfärdig kände hon sig allt. Plötsligt tog hennes tankar till att hon kanske var lite sjuk, ja lite feber borde hon väl ha och ont i halsen, snorig kanske? Ingen blir arg på någon som blivit sjuk eller hur? Men attans också, hon hade ju den där härliga middag med sin vän ikväll, den som redan blivit uppskjutet så många gånger. Så var hon sjuk, då skulle hon missa det roliga där. Varför gjorde hon så här mot sig själv?

Hon vaknade från sin dagdrömmande och insåg att det var bara ta tjuren vid hornen, det fick bära eller brista. Familjen hade hon heligt lovat att inte skulle prioriteras bort, så det fick bli jobbet. Hon hade ändå sista månaderna satt jobbet väldigt högt, så några vita lögner till kollegor och möten fick det bli så hon skulle hinna med allt.

Det kändes lättare.. det skulle ordna sig.. på ett eller annat sätt..

Att vänta

När dem väl får Lisa till medvetande igen, är det ilfart in på röntgen. Något mer allvarligt måste ha hänt då Lisa svimmar av och är medvetslös ganska länge. Lisa känner sig mest trött och vill sova, men läkarna skulle vilja ha Lisa vaken. Lisa förstår att hon har fått en nål i handen, men hon kan inte se den. Hon ligger fortfarande kvar i den här stödbrädan från ambulansen och den är riktigt obekväm. Det är inte första gången hon ligger i den här och den blir inte direkt mjukare för varje gång hon har på sig den. Lisa undrar hur det kommer sig att det är hon som alltid råkar i dessa bilolyckor. Hon vet om att hon är en bra förärade och den här gången var det inte hon som var orsaken till olyckan, utan snön. Snön hade kastat av henne i vägen och sen kanat i några hundra meter och fått ännu en gång en sladd och kastats upp till vägen där hon hade blivit påkörd. Hon fick smällen på mittstolen på sidan. Ambulansan sa att Lisa hade haft tur, hade smällen kommit några centimeter till mot vänster så hade nog Lisa varit död. Orden ekade i hennes huvud, död? Tänk om allt hade varit över? Nu var hon väldigt glad och tacksam att hon levde. Att allt förutom död var bara bra.

I röntgen bad personalen vicka på tårna och händer. Till både Lisas och läkarnas förfasa inser man att Lisa har ingen känsel kvar på vänster sida. Lisa blir rädd, hon gråter och tänker många tankar i huvudet. Mest hur skulle hennes framtid se ut. Hon är glad att Martin är vid sidan om och tröstar. Läkarna försöker säga att ta inget i förskott, det kan bara vara tillfälligt. Nu tar vi en röntgen och så fortsätter vi utgå från den.

Efter röntgen kändes de som en evighet att få träffa läkaren. Att stirra på den vita taket i den obekväma stödbrädan. Kom igen tänkte Lisa, kom nu så jag får av den här stödbrädan. Den kväver min kropp och sinne. Martin försökte prata och skratta, men Lisa kände på sig Martins oro. Han var nog mer ett vrak än hon själv. Men hon uppskattade hans försökt till att spela lugn och ha tro till allt ordnade sig.

Till slut hade läkarna tid med Lisa igen och hon fick bra och dåliga nyheter: Stödbrädan skulle av, röntgen hade inte visar några skelett skador. Däremot såg man tydligt på magnetröntgen att bältet hade gjorde tryck över bröstkorgen och nu spekulerade man om en nerv hade hamnat i kläm i Lisas nacke vilket gjorde att hon då och då svimmade av och där med även inte kunde känna något på vänster sida. Läkarna kunde inte säga säkert och tal om hemgång förstod nu Lisa att det var inte aktuellt. Det skulle bli en lång väntar på sjukhus för att se hur kroppen återhämtade sig närmaste dagarna och gjorde den inte så fick man ta nya beslut vilka undersökningar skulle göras.

Lisa försökte tänka positivt och ville bara in i ett privatrum och gråta. Gråta över att bilen var förstörd, gråta att hon ännu en gång låg på sjukhuset och var en kolli, gråta över att hon hade ont, gråta över att hennes framtid var så oviss, gråta över att hon tappat kontrollen. Det gjorde nog mest ont, att inte ha kontroll, att inte kunna ha kontroll över sin kropp eller läkarvård eller något annat. Att bara ligga där och vänta..

Ingen vanlig morgon

När Tina vaknade upp på morgonen, så hade hon en märklig känsla i kroppen. Hon kunde inte sätta finger på vad det var, men något var det allt. Hon försökte ignorera känslan och fortsätta med sina bestyr. Varje söndagsmorgon bestod av att mysa lite med barnen innan frukosten intogs och sen sätta igång dagens planer. Idag ville Cissi bara vara i famnen och var inte riktigt lik sig. Cissi som var bara 8 månader gammal, gjorde inte så mycket väsen av sig. Men den här morgonen var hon lite extra kinkig. Ingenting ville sig väl henne och hon var mest ledsen hela tiden. Av någon anledning så var även sonen Kalle väldigt rastlös. Tina bad sin man Daniel, pappa till barnen, att försöka få frukosten klar så kanske barnen blev lite lugnare.

Idag av någon anledning hade det valt att lyxa till sin frukost. Istället för med flingor och mjölk och ägg så hade dem inhandlat bröd med massa pålägg. Det fanns olika slags yoghurt att välja mellan, lite juice och frukt. Oj det kändes som hotellfrukost, så mysigt tänkte Tina. Barnen lugnade ner sig något när frukosten började intas. Familjen försökte smida dagens planer, då inget än så länge var planerat på schemat. Sonen önskade att få åka iväg till nöjesfält och Tina och Daniel var inte alls emot det.
Om det nu skulle hinna med en nöjesfält i grannstaden fick det allt sätta igång efter frukosten att fixa ordning sig.

Cissi som hade lugnat ner sig satte dem i babysittern och TV:n med barnprogram åkte på. Kalle ville titta på disney channel, då hans favorit program Jake och Piraterna sändes precis just nu.
Medan barnen satt så snälla, gick Tina in i badrummet och började fixa ordning sig. Daniel i sin tur börjat med att packa väskor och organisera mer det praktiska. Men länge hann dem inte vara på varsitt håll, då allt avbryts av att Kalle skriker att Cissi spyr. Båda föräldrarna rusar in till vardagsrummet, Tina tar Cissi som fortsätter och spy och Daniel försöker börja göra rent efter golven och babysittern. Tina går in till badrummet och väljer lägga Cicci i badkaret tills hon spytt klart, tur man har sådan här babyskydd i badet så kan hon ligga där och spy och sen är det bara att duscha av henne. Kalle kommer in och undrar hur Cicci mår och Tina försöker säga att det är nog magsjukan vilket gör att vi måste ställa in alla planer. Kalle blir arg och ledsen på samma gång, han vill till nöjesfältet. Han vägrar att acceptera att Cicci är sjuk, dem måste åka. Han gråter och slår Tina och skriker: Jag vill åka!!! Jag vill åka!!!

Daniel försöker komma rädda Tina från den här absurda situationen och försöker lugna Kalle med att det kanske kan hitta på något annat roligt, bara pappa och Kalle. Kalle lugnar ner sig lite, men snyftar fortfarande om att han vill faktiskt åka till nöjesfältet, inte göra något annat. Daniel försöker trösta Kalle och säger att kan vi bestämma allt när vi städat upp spyer och fått Cicci ren? Kalle med lite protest går med på saken. Men den där märkliga känslan blir påmind i Tinas kropp igen, var det Ciccis tillstånd som hon kände efter i kroppen när hon vaknade att något skulle hända eller var det något annat? Hon hann inte tänka på det så mycket mer, när telefonen ringde.

- Ja Tina.
- Hej, mitt namn är syster Anna och jag ringer från sjukhuset.
- Jaha, hej.
- Din vän Kristian hade lämnat ditt nummer som närmast anhörig och vi ringer tyvärr för att berätta att han har somnat in.

Tiden står till, Tina har svårt att ta till sig orden. Den enda hon får fram är:

- Är Kristian död?

Andlig ledare

Idag skulle Lina iväg, iväg på något nytt och spännande. Hon var nervös, hon visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till detta. Hon hade i sista minuten skrivit upp sig på en retreat. En andlig retreat. Bara ordet andlig gjorde henne nervös. hon hade alltid haft en stark tro på högre makter, men hon hade aldrig kunnat sätta finger på vad det var. Hon hörde ofta sina vänner prata om andlighet, krafter, vägledare, energier. Men Lina hon hade allltid haft en lite hat/kärlek till detta. Jag vet inte om det var för att hon kunde inte riktigt ta på det eller vad det var som gjorde det så annorlunda. Men samtidigt som hon älskade mysterier bakom allt det okända, så kändes det för allvarligt och otäckt. Hon hade börjat lite försiktigt i våras med meditationskurs och yoga, för att se om något kunde hända inom henne. Det kanske fanns även hos henne något, som hon inte vågat ta fram, för rädslan av vad alla andra skulle tycka och tänka om henne. Annorlunda, det hade hon alltid varit, men det här var annorlunda på ett annat sätt.

För att lugna hennes nerver, så lyssnade hon på ljudbok hela vägen till mötesplatsen där dem skulle samlas. Från att hon mötte deltagare, kändes de väldigt kraftfullt. Hon kunde inte sätt finger på vad det var, men hon kände sig hemma på något sätt. Lina var lite överraskad över att hon bar på så starka känslor. Hon visste om att dem skulle ut på landet och ut till naturen, skogen måste också finnas med i bilden tänkte hon. Mycket riktigt så slingrades sig vägen, en grusväg med höstdimma i luften, långt in i skogen, en mycket fridfull skog, tyckte hon. En skog som hon ville ta emot med hela sitt hjärta. Hon mindes sin barndom, barndom som hade bestått av mycket skog, mormor, campings äventyr med familjen, det väcktes många minnen. När bilen anlände till stugan, var platsen magisk! Det går inte beskriva med ord, vilken fridfull plats detta var. Huset var som den hade växt upp på denna plats, stenar var magisk omringade runt tomgränsen, vattnet balanserade upp tomten, precis som allt hade varit här för alltid. Det här var första gången som Lina tyckte det var behagligt att vara ensam, ensam i sina tankar och hon sökte sig inte längre till de andra deltagarna. Hon vandrade mest runt nära vattnet och kunde nästan känna hur vattnet talade för henne. Vatten hade alltid varit en del av hennes själ, det hade varit läkande. När hon hade det tungt, hade hon alltid stark behov att bada i badkar eller söka sig ut till en strand.

Efter allt praktiska skulle deltagarna samla sig i en ring, solen sken, det var helt vindstilla, man kunde riktigt ta på naturens ljud, känslor och magi. Lina hade aldrig upplevt något liknande. Kursledarna bad dem blunda, känna och låta budskap komma till sig. Lina kändes sig först lite flummig, hon visste inte riktigt vad hon skulle känna. Hon började fnissa lite i allt, men plötsligt kände hon sådan enorm sorg. Det kändes som mörka moln i skogen, som väntade på henne. Hon kände ångest, ångest som bara växte mot skogen som hon hade framför sig, hon förstod inte vad som skapade denna enorma ångest. Ångest som började byggas upp i hennes bröstkorg, som kändes som den tog stryp tag om hennes hals. Så det var otroligt skönt att bli väckt från känslan och komma tillbaka till verkligheten.

När det väl var dags att ta en liten promenad till skogen, visste hon inte vilket ben hon skulle stå på. Hon kunde inte direkt säga att tack för den här gången, nu åker jag hem. Hon blev tvungen att möta sin rädsla. Alla skulle vara tysta och följa efter ledaren, det skulle bli några stop på vägen och man skulle bara ta in och skriva ner sina tankar i sin block.

Lina bestämde sig att gå sist, på det viset skulle hon kanske slipa blotta sig. Hon kunde kanske gå i sin egen takt och kanske hålla sig i schack utan att förlora fotfästet. Det gick helt okej, så länge hon höll blicken på vattnet. Det var fantastiskt att få höra vattnet slå mot stenarna och se solen skina och reflektera solstrålar till alla vrån. Spindelnäten blottades fram och den ena kreation efter den andra såg helt fantastik ut. Men titta upp mot höger, mot skogen var ångestfullt. Den reflekterade Linas liv, stenarna var hindren hon hade kvar att klättra över för att nå upp på bergets topp. En plats i skogen inbjöd att få sitta i en stol som gömdes under granen, dit lyste solen extra speciellt. Den ropade efter Lina att sätta sig ner och känna att det är helt okej. Lina tyckte det var jobbigt, jobbigt med så mycket känslor. Hon kände sig nästan lite generad att naturen kunde påverka henne så mycket. Fast det var kanske det som var tanken, hon visste inte. Hon kände sig vilse. Hon ville förstå, men hjärnan hänge fortfarande inte riktigt med. Vid tredje stoppet, så började hoppet komma tillbaka! Hon omfamnades igen av vatten på båda höger och vänster sida, hon kände att hon kunde ha hoppat i vattnet och omvandlats till en sjöjungfru. Det var något magisk med den här vattnet, det gjorde Lina hel.

Sen var bara sista etappen kvar, att klättra upp på kullen. Stenkulle, som var fullt av torkad mossa och blommor. Lina blev förvånad över hur mycket vackra blommor som växte på denna fina berg av sten. Hur hade dem fått fäste, var ett mysterium, men det var så vackert. När hon väl nådde toppen, så ville hon bara skrika ut! Hon ville höra sitt eget eko och flyga. Hon kände sig fri! Det var en riktigt mäktig känsla att ha vågat passera förbi sina rädslor, trots den enorma ångest den hade skapat henne. Hon la sig ner på klippan, kände värmen flöda till hennes kropp och hon blunda. Hon kände sig lugn, hjärtat klappade långsamt och fridfullt. Hon kände sig vidöppen i själen, hon hade aldrig upplevt något liknande och plötsligt säger en inre röst till henne: öppna ögonen. När hon öppnade såg hon på himlen två moln, två stora moln på hela stora himmelen som var så klarblå. Den ena molnen såg ut som en ängel och den andra som ett spöke. Va? Ängeln kunde hon på något sätt ta till sig, men ett spöke? Och vad var det som höll på hända henne, hon blundade igen... Hon var varm och hon var lugn... ett spöke.. var det här hennes andliga ledare?



Orden som kom till mig på A: Alltid, andlig, andra, allvar, allsidig

Våga eller inte

Enda sedan Maria var liten så hade hon älskat att bada, bada djupt, bada i vågar, åka massa häftiga vattenrutschkanor, allt som vattenlek erbjöd. Men det fanns en sak som inte vågade och det är att hoppa från hopptorn. Maria som idag var vuxen, kände fortfarande rädsla för höjder och gjorde allt för att undvika höjder. Bara tanken av att vara i ett höghus och gå ut på balkongen på 10:nde våningen och titta ner, fick henne att svettas och tappa balansen. Den här rädslan begränsade lite henne även i andra äventyr som hon var med, som att åka karuseller. Ibland lyckades hon övertyga sig själv och utsatta sig för karuseller som piratfallet, där man hissas högt upp i luften och innan du vet ordet släpper man ner dig. Men hon satt och blundade, för hon klarade inte av att titta ut till den vackra utsikten som alla alltid pratade om. 

En dag önskade hennes son att Maria och han skulle åka till badhuset. Det passade ju bra då badhuset hade öppnat igen efter sommarsäsongen och trots att det var fint väder, så såg Maria framemot att bada i varmt vatten än trängas med 100 andra i kallt vatten utomhus. Och mycket riktigt så var det nästan folktomt på badhuset. William som hade precis lärt sig att bada, tränade sin nyfärdiga talanger precis överallt. Han upptäckte den stora simpoolen med hopptorn och ville så gärna ta sig dit! Maria tvekade först men tänkte att ja, den på 1m var ju inga problem med och rädslor var ju inget hon ville föra över på sin son, så det gick över till den sidan. William tvekade först, för det var ju trots allt väldigt djupt i poolen och han var inte än riktigt 100% i vattnet, så lite osäkerhet fanns i luften. Maria försökte lite pedagogiskt att uppmunta William att hoppa från hoppsatsen först, innan han begav sig på 1m höjden. William hoppade och fick lite mer självförtroende. Men han ville att Mamma skulle hoppa först från 1m innan han skulle våga sig på den. Maria visste att 1m var inga problem, det var höga höjderna som var det stora problem, så hon klev upp, tog sats och hoppade. Lite pirrade allt i magen, men det var inget hon visade eller berättade för William.

Sen var Williams tur att hoppa. Han tog sig upp, men kröp hela vägen på trampolinen till kanten och satte sig där för att sedan falla sig ner till vattnet. Mamma Maria hade svårt att hålla sig för skratt, det såg ju så roligt ut, men hon försökte uppmuntra William att hoppa en gång till och gå den här gången för att se att det är inget farligt. Maria reflekterade hur enkelt det är att ge råd till andra, men när det kommer till sig själv funkar oftast råden sådär. Tänk hur ofta vi människor kastar sten i glashusen. William protesterade och Maria försökte uppmuntra men hur härligt det känns när man kommit över sin rädsla. Att han skulle bara tycka det var jätte roligt! Då kom en oväntat vändning som Maria var inte förberedd på:

- Mamma om jag hoppar från den här stående, då lovar du mig att du tar dig lägst upp och hoppar därifrån.

Maria tittade på hopptornet, det är 3 meter upp. Hon blev nervös och svettig. Vad hade hon gett sig in på, hon ville ju inte nu visa till sin son att rädslor är något som man ska bevara. Hon vände på sig in och ut och fick till slut ett svar:

-Okej William, om du hoppar från 1m, så lovar jag att jag gör ett försök från 3 m! Men jag lovar inte att jag hoppar. Okej?

-Okej, sa William. William klättrade upp på 1m och gick försiktigt på trampolinen och när han nådde kanten, tog han lite fart och hoppade ner. Maria var sjukt stolt över sonen och det var sonen med. 

- Då var det din tur mamma, sa William.

Maria hade hoppats på att William skulle glömma bort det hela, men insåg att nu fick det bära eller brista. Försök var hon tvungen att göra. Varje steg upp mot hopptornet kändes som en stor sten i magen, hur skulle hon fixa det här. Hon försökte börja övertyga sig själv med att det här är inte farligt, det är som på 1m, nära och bra i vattnet, det kommer gå hur bra som helst. När Maria tog sista stegen upp på trampolinen, så var hon riktigt nervös. Det for tusen tankar i hennes huvud, tänk om hon skulle göra illa sig, drunkna. Tänk om jakten på att övervinna sin rädsla inte var värt priset. Samtidigt som hon tänkte på den lilla flickan Maria en gång varit och trånat efter 3m tornet i smyg, när alla hennes kompisar hade hoppat därifrån. Hon försökte bestämma sig för att verkligen göra ett försök! Hon började gå mot änden av trampolinen men precis vid sista 2 stegen vänder hon om och skriker ner:

-William, jag fixar inte det här, det går inte! 

William ser lite besviken ut, men börjar snabbt klappa händerna och sjunga:

-Kom igen mamma, kom igen! Kom igen mamma, kom igen!

Maria kollar på sonen, ser hoppet i hans ansikte och funderar om hon ville lämna besvikelsen kvar att leva i hennes och sonens hjärtan. Nej, det var inte ett alternativ. Hon vänder om säger till sig själv att gör det snabbt så hinner inte hjärnan med! Hon tar fart, hoppar och åker ner med snabb fart ner till vattnet. William skriver av lycka och klappar händerna. När Maria kommer upp till vattenytan tar hon upp händerna och skriker så det ekar i hela vattenpalatsen:

-JAAAA!!!!!!

Det går många tankar i hennes huvud, men mest lyckliga tankar! Hon kollar upp mot tornet och känner lycka, hon övervann sin rädsla. Hon hoppade från tornet! Hon är sjukt stolt över sig själv.

William tar emot mamma och säger:

-Får jag hoppa nu?

Maria får panik och säger: 

-Vågorna börjar, en annan gång. William kanske är smart nog och förstår att det var inte alls så, men Maria tyckte att vi hade jobbat tillräckligt mycket med rädslor idag, William fick hoppa en dag han var 100% säker med sin simning. För Maria räckte det idag att hon bevisat för sig själv och för sin son att rädslor är till för att övervinnas. 

Om min dröm

Jag har drömt sen jag var liten att skriva en bok, bok om någonting. Ämnet har aldrig riktigt än fallit på plats, men jag älskar att skriva. Däremot så har min språkliga kunskaper gjort att jag har gömt mig bakom min rädsla och inte vågat. När jag var liten skrev jag den ena historien efter den andra och jag minns att min svenska läkare tyckte om dessa historier. Så när jag nu sprang på SkrivPuff, tänkte jag att det kanske vore en bra sätt att starta att väcka en gammal minne upp igen. Och visst var det roligt att skriva igen!

Där med namnet bokmirakel, min hopp om att en dag sker en mirakel och jag släpper en bok!

Som ni ser så blir det ganska mycket avvikelser, det finns ingen röd tråd från ena texten till den andra. Utan jag låter fantasin flöda vad som faller in. Testar mig fram, vad som känns bra.

När ni kommenterar mina texter får ni gärna ge både ris och ros, då jag gärna vill utvecklas i mitt skrivande!

Ser att det finns många skrivare bakom SkrivPuff med stora talanger, alla eloge till er.

Tyvärr missar jag nu författarkliniken i augusti pga stor event på min arbetsplats. Men nästa gång det kommer liknande, jag lovar att ni ser mig där! Tipsa gärna skrivkurser och mässor och event. Jag vill göra allt för att få min dröm att bli uppfylld.

An, jag kommer definitivt gå dina skrivkurser! Tack för att du inspirerar människor ta fram sin kreativa sida! Tack för att du tagit fram SkrivPuff.

Teater

Hon kände sig ensam. Livet hade blivit mörkt och tråkigt, sen Lisa och Micke separerade. Lisa hade flyttat till Stockholm för 5 år sen när hon träffade sin kärlek Micke, hon hade tyvärr inte lyckats skaffa några vänner under denna tid och nu när Micke valde att lämna henne kände hon sig väldigt ensam. Visst hade tanken slagit henne att flytta tillbaka hem, men hon hade ju ett riktigt bra jobb här i Stockholm så det kändes som inte någon rolig alternativ heller att flytta tillbaka hem arbetslös.

En kväll så bestämde hon sig för att vara modig, hon måste göra något åt sin situation. Hon hoppade in i duschen, fixade ordning håret, sminkade sig, plockade fram hennes finaste festkläder. Hon satte på poppigt dansmusik i bakgrunden, öppna champagne flaskan och njöt i varje sekund. Ikväll skulle hon ut, ut och festa i någon av stadens hetaste barer. En tjej är aldrig ensam, försökte hon intala sig. Och tänker man efter, Stockholm har 900 000 invånare, så det skulle väl vara konstigast om hon inte hittade någon att ha roligt med? Hon behövde mycket champagne för att modet skulle hålla sig kvar. Att gå ut på stan helt själv, var inget som hon i sina vildaste fantasierna hade tänkt tanken förut att göra. Men att sitta hemma i sin gråa trista lägenhet varenda helg, kändes inte som ett alternativ heller. Hon var ju trots allt bara 24 år. Livet kan inte ta slut än.

När hon väl satt i pendeltåget, blev hon nervös. Hur i hela friden skulle hon fixa det här? Skulle inte människorna tycka att hon såg fånig ut när hon stod där för sig själv eller var på dansgolvet för sig själv? Hon började svettas och undrade om hon tänkt igenom det här i alla fall?

Efter 20 minuter anlände hon till Stockholm Central, så bestämde Lisa att hon skulle börja med att äta något. Att vara full tjej i Stockholm var inget att rekommendera, då skulle det kunna sluta hur illa som helst. Hon ville ju trots allt inte betala för högt pris för sin ensamhet.

Hon kände inte till uteställena i Stockholm så bra, men hon minns att vid Kungsgatan skulle det finnas en som var på början av kvällen mer av restaurang och sen öppnades den upp för dansgolv och nattklubb. Det skulle hon ta, om inte annat så skulle hon äta och sen åka hem. Då hade hon i alla fall inte i onödan gjort sig i ordning och tagit ner sig till stan. Mat behöver man, övertalade hon. Men vad skulle hon säga om någon undrade om hon satt ensam. Kändes ju pinsamt att säga att hon var ensam i stan för att hon har inte några vänner. Att säga att vännerna kommer snart kändes inte heller bra. Medan hon gick på gatorna sprang hon på en och annan människa som var på väg hem från jobbet med sina portföljer. Då kom hon tänka på att hon kan ju alltid spela teater! Plötsligt försvann hela nervositeten, hon hade kommit på en perfekt plan.

När hon väl möttes på restaurangen så fick hon en perfekt bord för sig själv, där hon hade uppsikt över baren och dansgolvet. Hon la ganska snabbt märke till två killar som var väldigt snygga, iklädda med jeans och snygg piké. Dem var inte vänner, utan var nog själva också ute. Lisa blev lugnare, hon insåg att vara ensam var faktiskt kanske det mest vanligaste i storstaden. Den var ju inte direkt lätt att knacka på hos en grannen och säga: hej ska vi bli vänner?

Fast efter att ha sett killarna, glömde Lisa allt vad det här med vänner var, för nu var hon mer intresserad av att få känna en man i sina armar. Hon ville inte ha hem dem, men dansa och ha kul, att få all uppmärksamhet på henne. Att känna när killarna försöker ragga henne. Att inleda ett nytt förhållande, det var inget Lisa ville än, men att känna sig vacker och het i marknaden, var precis vad hennes självförtroende behövde.

Det dröjde inte länge när ena killen tog mod på sig och kom fram till Lisa.
-Hej, varför sitter en vacker kvinna som du här ensam och äter? frågade Max. Lisa småskrattade lite och berättade att hon var i storstaden på en affärsresa. Efter långdag med förhandlingar var det skönt att komma ta lite mat och slappna av. Max blev genast mer intresserad av Lisa och Lisa fick spela teater för fulla muggar. Hur hon bodde på hotell Hilton och hur mycket hon reste för jobbet skull. Max var egen företagare och hade precis samma avsikt, att varva ner efter en hektiskt vecka med jobb och tyckte just denna bar skulle passa så bra, men att Lisas utstrålning gjorde att han kunde inte låta bli att komma fråga vem denna vackra kvinna var. Lisa skrattade, ibland visste hon inte om hon skrattade åt sig själv eller åt Max. Hela situationen var helt komisk.

Max ville bjuda på dricka och Lisa tackade snällt ja till ett glas vitt vin. Medan Max gick iväg och beställde hade den andra killen tagit mod för att komma fram till Lisa.
- En vacker kvinna som du borde umgås med en snygg kille som jag och inte han den andra. Lisa skrattade igen och sa: Var det de bästa du kunde komma på under tiden du spanat in mig? Lisa hade alltid varit ganska ärlig i sina ord, så det var inga problem för henne att vara lite rapp i käften. Martin som killen hette började skratta och sa: Där fick du mig! Men lova mig, om den andra inte är intressant så kommer du till mig så ska vi ta några svängar på dansgolvet. Lisa skrattade och lovade. Samma ögonblick kom Max tillbaka och sa ursäktande till Martin: inte för att vara elak men jag tänkte fortsätta att ha den här kvinnan för mig själv ett tag, så kan du ursäkta oss och gå din väg. Lisa skrattade, killarna såg ganska komiska ut när det samtalade med varandra. Hon hade aldrig upplevt att någon skulle bråka om henne. Hon njöt för fullt, det gjorde gott i hennes självförtroende.

Kvällen var ung och Lisa kändes sig faktiskt väldigt vacker, hon hade ögongodis framför sina ögon. Gott att dricka och hon levde i sin fantasibubbla. En affärskvinna i stora staden med viktiga affärer.
Det blev mycket skratt denna kväll, hon älskade att samtala med Max, han var väldigt djup i sina samtal. Lisa var nöjd att hon behövde inte prata så mycket utan Max berättade mest alla hans livsupplevelser. Medan Max pratade, så njöt Lisa av drickan och fantiserade bort vad hon skulle ha gjort med honom om det hade varit på någon annan plats. Lisa blev överraskad, då mitt i hennes drömmande tog Max initiativet och kysste henne. Den var mjuk och passionerad kyss. Det pirrade till i hela Lisas kropp. Lisa funderade om Max var tanke läsare. Lisa mumlade något men Max valde att lägga fingret för hennes mun. Han tog hennes hand och förde henne till dansgolvet. Det hade blivit till lugn musik och det kändes skönt att lägga om hennes armar om Max kropp. Oj vilka muskler han hade, undra hur mycket han tränade?
Max och Lisa dansade, dem drack och det njöt lite då och då av varandras kroppar med kyssar. Vid tolvslaget kände Lisa att hon var tvungen att spricka hål i denna dröm. Hon berättade för Max att hon är tvungen att åka tillbaka till hotellet för imorgon väntade viktiga möte. Max förstod och han famnade om Lisa en sista gång och det kysstes, precis som hela världen hade stannat upp. Hon gled försiktigt ur hans varma och trygga famn, vände ryggen och gick. Hon klarade inte av att titta bakåt, för då skulle hon kanske ångra sig. En perfekt kväll, men en perfekt kille, i en perfekt värld. Om det hade varit så.

Hon hoppade in i en taxi och tog sig hem. Innan hon somnade, nöp hon sig i armen och funderade: hade allt det här verkligen hänt eller var det bara en dröm?

Barndomsminne

Hösten hade kommit, det var fuktigt och kallt på morgonen. Ganska härlig tid, när löven börjar skifta i färg och luften känns så frisk. Den här av året brukade alltid familjen börja planera sin resa till kloten, hyra stuga och uppleva naturen på nära håll. Kalle som blivit nu vuxen saknade denna tid från sin barndom funderade på att införa det med sin egen familj. Alla var samlade vid frukost bordet, mamma Malin, dottern Milla och sonen Malte. Det luktade ljuvligt, Malin hade vaknat tidigt och bakat bröd, det är lyx att få äta nybakat bröd till frukost. Ibland fick Malin för sig detta och uppskattades av hela familjen.

Jag har ett förslag, sa Kalle lite försiktigt vid frukostbordet. Ingen hörde honom, barnen var helt insjukna i sina iPads och Malin satt med sin telefon. Kalle försökte igen, men ingen reaktion, så han drämte till handen på bordet och alla hoppade till. Malte skrev till sin pappa om det där var väl inte nödvändigt!? Kalle sa med lugn röst att kan vi för en gång skull umgås vid frukostbordet för jag har ett förslag på familjeäventyr. Familjen med lite protest var villiga att lämna sin elektronik några minuter för att lyssna på pappans förslag.

Kalle berättade om sin tid när han var liten, hur dem åkte varje höst och hyrde stuga i skogen och njöt av naturen. När dem gick och plockade lite lingon och fiskade. Bastade i den gamla bastun vid ån och hade det mysigt. Malin log och blev också helt till sig, men barnen såg mer ut som en frågetecken. Bo i stuga pappa? Vi kan väl bo på hotell, som vi alltid har gjort! Malte forsätter, pappa det finns ingen internet på stuga, det sa faktiskt min kompis Noah. Jag vägrar åka om det inte finns någon internet!
Milla ville inte heller åka, pappa vad ska vi göra i skogen? Om du behöver åka till skogen, kan väl du och mamma åka dit. Jag vill vara hemma med kompisarna, skogen låter urtrist!

Kalle funderade en stund och försökte smälta in barnens reaktion. Han var glad iaf att Malin hade tyckt det var en bra ide. Kalle funderade när denna generationsskillnad kom med att naturen har ingen värde längre. Vad mer han tänkte så insåg han att det var ju han och hans generation som satte ribban så här. Det var så enkelt att åka och bo på hotell och ha med elektronik överallt. Tom som vuxen var det så enkelt att välja vara inne och låta barnen sitta framför sin elektronik än ta med dem ut och visa allt roligt man själv gjorde när man var liten. Då fick man minsann använda lite fantasi och vara påhittig. Man hade inte samma privilegium att äga så mycket leksaker heller som dagens barn gör. Han funderade på om det ändå inte vore på sin plats att göra en förändring.

Han lugnade barnen och sa: jag förstår era reaktion, men fundera på saken. Har någonsin våra äventyr varit tråkiga? Det kanske blir en helt ny upplevelse, vem vet? Ni kanske tom tycker om det? Vi kan väl tänka på saken och prata om det om några dagar igen?

Med lite protest gick barnen med på det, att dem skulle tänka på saken. Sen sjönk snabbt familjen in igen i sin elektronik, men Kalle satt kvar och dagdrömde. Drömde tillbaka till sin barndom och minerna från kloten...

När livet förändras

Det hade varit lång dag på jobbet, mamma Karin var helt slut. Men det var bara att sätta sig i bilen och åka mot förskolan, där väntades hennes 3 härliga barn. Fast ibland så vore det underbart att bara kunna åka hem och vila innan livet fortsätter med barn och hemmet. Undra om man fick tänkte så, var ofta en tanke som slog mamma Karin. Jag borde vara alltid överlycklig över barnen. Fast hon kom på i samma andetag oftast att det är hon, men det kan ju inte vara fel att ibland önska egentid bara några några minuter. Radion dunkade med bra musik i bakgrunden, men trafiken flöt trögt. Karin kände stressen svälla över henne, varför kan inte bara trafiken flyta, hennes barn hade redan varit i förskolan 9h. Hon hade dålig samvete varje gång! Hon var först att lämna och sist att hämta, nästan varje dag. Men det är inte lätt att vara ensamstående 3 barns mor. Hon försökte trösta sig med att barnen faktiskt hade det bra, det fick massa kvalitetstid med pedagogerna både på morgonen och på kvällen när de andra barnen var hemma.

När hon till slut lyckades parkera bilen i förskolans port, stod redan pedagogen ute med barnen och väntade. Barnen såg trötta ut och var väldigt griniga på mamma. De skrek nästan i kör: mamma du är sen! Vi vill hem! Karin försökte trösta barnen och bad hemskt mycket om ursäkt att hon är sen och berättade att trafiken flöt trögt idag. Pedagogen var förstående och önskade dem trevlig kväll och vi ses imorgon. Ja tänk klockan är redan sex på kvällen och nu ska det hem och laga mat, natta barn och så börjar hela karusell om igen, imorgon bitti klockan 5.

Vid middagsbordet, korv med bröd fick det bli till middag, så berättade barnen glatt vad dem hade gjort i förskolan. Elsa som var 4 år hade lärt sig skriva sitt namn, hon var så stolt över sig själv. Elton som bara var 2 år, somnade nästan vid bordet, men Karin lyckades med hjälp av Madde på 6 år att hålla honom vaken över middagen. Madde undrade hur mamma skulle orka med allt, för snart skulle ju Madde börja i förskoleklass och då behövde hon åka till två ställen. Karin hade inget bra svar till sitt barn, utan konstaterade bara att vad hade hon annars för val? Det fick bara fungera! Madde kom och satte sig i mammas knä och berättade att hon saknar pappa jätte mycket. Det gjorde Karin också, det hade blivit en rejäl överraskning för hela familjen när pappa dog bort hastigt. Karin och Madde kramades och grät ett skvätt tillsammans, medan Elsa ville visa mamma hur hon skriver sitt namn och Elton somnade. När Karin och Madde upptäckte att Elton somnat med knäna upp mot stolsryggen och huvudet hängandes ner, så började dem skratta hysteriskt tillsammans med Elsa. Ja livet just nu hade nära både till skratt och gråt och kanske lika bra det, för att orka och överleva.

Bara en endaste önskning

Vad är poängen med att ha föräldrar om dem är alltid upptagna med annat? Kalle var sur, ännu en gång när mamma eller pappa hade lovat något så höll dem inte sitt löfte. Idag hade pappa lovat att han ska vara hemma och inte jobba, han skulle hitta på något med sina barn Kalle och Richard. Morgonen började som vanligt att pappa hade storslagna planer, vi skulle åka till stranden och bada, vi skulle åka och handla lite fredags gott och vi skulle sitta på kvällen hela familjen och spela sällskapsspel. Både Kalle och Richard såg framemot detta och diskutera högt och tydligt vilken spel dem skulle spela och vem som skulle vinna. Dem pratade om vilka badvolter de skulle göra och klättra upp på pappas axlar och bli slängda i vattnet. Dem pratade om vad som skulle vara idag till fredags gott. Kalle ville ha godis medan Richard ville ha chips och popcorn. Pappa Martin skrattade bara och sa till barnen att lugna ner sig, det kanske kunde kompromissas att alla fick vad det önskade, det var ju trots allt länge sen som dem hade haft familje mys.

Så ringer den där telefonen, telefonen som båda Kalle och Richard avskyr! Det blev knäpptyst och pojkarna tittade på pappa med sorgsna blickar. De hoppades på att pappa skulle inte svara, svara på den förbannade telefonen. Men det var förgäves, pappa försökte ursäkta med att han måste, han får inte låta bli att svara. Det kan vara viktigt! Så lät det varje gång och så visste man vad klockan vad slagen. Mycket riktigt, det var jobbet och pappa kallades ännu en gång att jobba. Pappa jobbade inom en stor IT företag, men det kändes många gånger som han ägde hela företaget för han kunde aldrig säga nej till jobbet. Efter samtalet försökte pappa som vanligt med att trösta och säga att jag lovar, nästa gång så blir det inte så här. Jag ska se till att jag får en ledig dag, då dem inte får ringa. Bli inte besvikna, vi åker och köper något imorgon. Kalle du har ju önskat dig den där tv-spelet länge, jag köpen den imorgon och Richard, du ska få den där bowlingkloten. Snälla förlåt pappa!

Men Kalle slutade lyssna, han var så arg! Det var så orättvist, varför skulle det alltid drabba honom! Alla hans kompisar hade mammor och pappor som gjorde massa roligt ihop med sina barn, men inte hans föräldrar. Dem prioriterade jobbet alltid högst. Dem försökte förklara för barnen att dem skulle inte ha allt det fina utan deras jobb, men vad gjorde det om det fanns ingen kärlek i familjen? Ibland önskade Kalle att han bodde i en soptipp, bara han fick tid med sin mamma och pappa.