Du kan läsa alla tidigare inlägg HÄR
Karin noterade att det fanns otroligt mycket djur i allén. Så många vackra och fina fåglar som satt i träden och sjöng. Det kändes som hon blev iakttagen av alla dessa fåglarna, men hon försökte bara skaka av den tanken. Av någon märklig anledning noterade hon varenda liten myra, nyckelpiga och skalbagge. Aldrig tidigare hade hon varit så intresserad av djur, men just här så kände hos väldigt stark vilja att studera ut dem alla.
I slutet av allén vaknade Karin ur sin dröm och blev väldigt tagen av den vita vackra huset Herrgården. Den hade jätte vacker stig mot den stora ingången framför huset. Ovanför ingången var det ett vacker balkong, mäktig och stor.
Trots att ingen längre hade bott här på flera år, så var entrén jätte vacker, det märktes att vaktmästaren Andersson fortfarande tog hand om den yttre av huset. Men vart tog Andersson vägen?
Karin gick runt Herrgården och forskade bland alla buskar och träd, till slut hittade hon en stig som gick ner till sjön. När hon gick där såg hon plötsligt Andersson stå där och stirra mot den mörka sjön. Karin fick plötsligt svårt att andas, det kändes så starkt inom henne när hon tittade på sjön, där fanns det sorg. Hon gick fram till Andersson och ställde bredvid, av någon anledning tog hon hans hand och han sa: Välkommen till den vackra herrgården med den mörka sjön av smärta.
Mörka sjön av smärta? frågade Karin helt ställt. Ja, sa Andersson, det finns så mycket historia bakom denna herrgård och det finns så mycket hemligheter i denna sjön. Dem båda stod tysta och till slut sa Andersson: Det är väl därför du är kallad hit, för att hitta svaren? Är det inte därför du bär den där nyckeln?
onsdag 22 juni 2016
torsdag 3 mars 2016
Mysteriet - del 6
Det tidigare delarna kan du läsa HÄR
Karin vaknade tidigt på hotellrummet, hon var väldigt förväntansfull. Hon hade ingen aning om vad hon hade gett sig in på eller vad hon hade ens tänkt hitta. Men lite spänning och äventyr tyckte hon kunde hon allt unna sig i sitt inrutade liv. Karin famlade runt i sitt rum och försökte få ihop sakerna som skulle med idag på hennes äventyr.
När klockan äntligen blev sju, tog sig Karin ner till hotellfrukosten och åt en rejäl frukost. Hennes plan var att köpa med sig några smörgås till lunch och sen inta middag på hotellet. Hon tyckte det var en rimlig plan för första dagen.
Klockan tio hade vaktmästaren Andersson och Karin bestämt sig för att träffas. Karin hade velat lite tidigare, men Andersson sa att han behövde sin morgon för att komma få igång kroppen. När Karin knackade på och Andersson öppnade åt henne, så såg han direkt nyckeln. Den var väldigt bekant och han visste precis vad klockan var slagen. Karin hade hängt nyckeln runt halsen som hade följt med brevet, hon tyckte det var säkrast att den hängde runt halsen så hon hade koll på den hela tiden.
Som tur var märkte inte Karin av Anderssons reaktion när han såg nyckeln.
Andersson ville gärna bjuda Karin på kaffe, men Karin tackade snälls nej och sa att hon skulle nu gärna vilja åka till herrgården. Hon började känna sig lite otålig. Andersson tog på sig skorna och tog jackan och det gick iväg.
Det hade bestämt att det skulle gå, då det var ca 2 km från Anderssons hus. Medan de gick pratade de om dittan och dattan, det Karin fortfarande var förundrad över varför Andersson inte hade presenterat sin förnamn och tanke på att Karin hette också Andersson, så undrade hon om inte de var släkt med varandra i alla fall. Andersson berättade att han hette Hubert men hade inte kallats för det sen 40 år tillbaka utan alla kände honom som vaktmästare Andersson. Han konstaterade bara kort att Andersson är en stor släkt så kanske i någon långsökning det kunde hitta en samband men det trodde han nog inte, så långt som han hade släktforskat och inte hittat någon koppling. Han hade mer än gärna hittat en koppling till Herrgården men tyvärr utan lyckad resultat, däremot så fanns det en helt fantastisk släktforskning i Herrgården där även Gustaf fanns med i bilden. Det var det sista Gustaf hade gjort i huset, kompletterat släktforskningen berättade Andersson.
När de hade gått en bit såg Karin en lång alle. Allen bestod av pilträd. Allen var till Herrgården. Den syntes att träden var gamla, men ack så vackra. Det tog nästan andan. Andersson berättade att det var ovanligt att på 1800 talet göra alle, men man hade blivit inspirerat av Skåne som hade börjat med detta ny trend och följt efter. Det var väl tur det, då det hade blivit en vacker anslutning mot Herrgården. Andersson berättade att han försökt ta hand om dessa, men i och med åldern började ta sin rätta både på honom och träden har han senaste 20 åren bara låtit dem vara.
Karin stannade till i början av allén. Hon kunde skymta i slutet av allén ett hus, ett stort hus, herrgården. Hon tittade runt omkring, tog in alla intryck. Hon kände kalla rysningar i kroppen, samtidigt som hon blev alldeles varm. Hon kände sig trygg.
Andersson studerade Karin vid sidan om. Han var lite avundsjuk över vad Karin skulle få bemöta. Han hoppades på att resan för henne skulle bli betydligt bättre än för honom. Han lät Karin ta all tid som behövdes.
Karin vaknade tidigt på hotellrummet, hon var väldigt förväntansfull. Hon hade ingen aning om vad hon hade gett sig in på eller vad hon hade ens tänkt hitta. Men lite spänning och äventyr tyckte hon kunde hon allt unna sig i sitt inrutade liv. Karin famlade runt i sitt rum och försökte få ihop sakerna som skulle med idag på hennes äventyr.
När klockan äntligen blev sju, tog sig Karin ner till hotellfrukosten och åt en rejäl frukost. Hennes plan var att köpa med sig några smörgås till lunch och sen inta middag på hotellet. Hon tyckte det var en rimlig plan för första dagen.
Klockan tio hade vaktmästaren Andersson och Karin bestämt sig för att träffas. Karin hade velat lite tidigare, men Andersson sa att han behövde sin morgon för att komma få igång kroppen. När Karin knackade på och Andersson öppnade åt henne, så såg han direkt nyckeln. Den var väldigt bekant och han visste precis vad klockan var slagen. Karin hade hängt nyckeln runt halsen som hade följt med brevet, hon tyckte det var säkrast att den hängde runt halsen så hon hade koll på den hela tiden.
Som tur var märkte inte Karin av Anderssons reaktion när han såg nyckeln.
Andersson ville gärna bjuda Karin på kaffe, men Karin tackade snälls nej och sa att hon skulle nu gärna vilja åka till herrgården. Hon började känna sig lite otålig. Andersson tog på sig skorna och tog jackan och det gick iväg.
Det hade bestämt att det skulle gå, då det var ca 2 km från Anderssons hus. Medan de gick pratade de om dittan och dattan, det Karin fortfarande var förundrad över varför Andersson inte hade presenterat sin förnamn och tanke på att Karin hette också Andersson, så undrade hon om inte de var släkt med varandra i alla fall. Andersson berättade att han hette Hubert men hade inte kallats för det sen 40 år tillbaka utan alla kände honom som vaktmästare Andersson. Han konstaterade bara kort att Andersson är en stor släkt så kanske i någon långsökning det kunde hitta en samband men det trodde han nog inte, så långt som han hade släktforskat och inte hittat någon koppling. Han hade mer än gärna hittat en koppling till Herrgården men tyvärr utan lyckad resultat, däremot så fanns det en helt fantastisk släktforskning i Herrgården där även Gustaf fanns med i bilden. Det var det sista Gustaf hade gjort i huset, kompletterat släktforskningen berättade Andersson.
När de hade gått en bit såg Karin en lång alle. Allen bestod av pilträd. Allen var till Herrgården. Den syntes att träden var gamla, men ack så vackra. Det tog nästan andan. Andersson berättade att det var ovanligt att på 1800 talet göra alle, men man hade blivit inspirerat av Skåne som hade börjat med detta ny trend och följt efter. Det var väl tur det, då det hade blivit en vacker anslutning mot Herrgården. Andersson berättade att han försökt ta hand om dessa, men i och med åldern började ta sin rätta både på honom och träden har han senaste 20 åren bara låtit dem vara.
Karin stannade till i början av allén. Hon kunde skymta i slutet av allén ett hus, ett stort hus, herrgården. Hon tittade runt omkring, tog in alla intryck. Hon kände kalla rysningar i kroppen, samtidigt som hon blev alldeles varm. Hon kände sig trygg.
Andersson studerade Karin vid sidan om. Han var lite avundsjuk över vad Karin skulle få bemöta. Han hoppades på att resan för henne skulle bli betydligt bättre än för honom. Han lät Karin ta all tid som behövdes.
lördag 20 februari 2016
Mysteriet - del 6
Det tidigare delarna kan du läsa HÄR
Det var lika lätt att hitta vaktmästaren som det var hitta hotellet. Resan ner hade gått bra för Karin.
Vaktmästaren Andersson var en trevlig man, gammal fast pigg för sin ålder. Han blev lite förvånad över att Karin ville besöka Herrgården då ingen hade synts till förutom Gustaf för ca 25 år sedan. Andersson blev tvungen att erkänna att huset kanske inte var i bästa skick, han hade försökt hålla efter så gott han kunde. Men även åldern började ta ut sin rätt hos Andersson och Gustaf var inte intresserad av att anställa någon yngre. Andersson hade många gånger funderat på vad som skulle hända med Herrgården när Gustaf och han gick bort. De var ju nästa lika gammal, skilde sig bara några år.
Karin kände sig inte beredd att besöka Herrgården idag, då hon var slut efter dagens körande. Det hade blivit ett stopp på brahehus och i Jönköpings A6 center. Andersson och Karin bestämde att de skulle träffas dan därpå, då skulle Andersson guida Karin till Herrgården. När Karin åkte mot hotellet, funderade Andersson över vad som hade tagit Karin hit? Varför var hon så intresserad av herrgården? Hon hade försäkrat att hon inte hade något intresse av att ärva huset, men hon ville veta historien bakom denna släktgård.
Det var lika lätt att hitta vaktmästaren som det var hitta hotellet. Resan ner hade gått bra för Karin.
Vaktmästaren Andersson var en trevlig man, gammal fast pigg för sin ålder. Han blev lite förvånad över att Karin ville besöka Herrgården då ingen hade synts till förutom Gustaf för ca 25 år sedan. Andersson blev tvungen att erkänna att huset kanske inte var i bästa skick, han hade försökt hålla efter så gott han kunde. Men även åldern började ta ut sin rätt hos Andersson och Gustaf var inte intresserad av att anställa någon yngre. Andersson hade många gånger funderat på vad som skulle hända med Herrgården när Gustaf och han gick bort. De var ju nästa lika gammal, skilde sig bara några år.
Karin kände sig inte beredd att besöka Herrgården idag, då hon var slut efter dagens körande. Det hade blivit ett stopp på brahehus och i Jönköpings A6 center. Andersson och Karin bestämde att de skulle träffas dan därpå, då skulle Andersson guida Karin till Herrgården. När Karin åkte mot hotellet, funderade Andersson över vad som hade tagit Karin hit? Varför var hon så intresserad av herrgården? Hon hade försäkrat att hon inte hade något intresse av att ärva huset, men hon ville veta historien bakom denna släktgård.
söndag 31 januari 2016
Mysteriet - del 5
Du kan hitta de tidigare delarna HÄR
För att slippa förklara sig, så hade Karin sagt på jobbet att en släkting hade blivit väldigt sjuk och hon behövde åka ner till henne i Göteborg. Att flera i släkten hade redan hjälpt henne, men nu var det hennes tur att hjälpa. Hon tog först ledigt i 2 veckor, men förvarnade att hon kunde bli borta längre.
Hon stod i sovrummet och funderade på vad hon skulle packa med sig? Kläderna var ju ganska givna, hon tog mest med sig sina bekväma skogskläder. Stövlar, gympaskor och högklackat. Ja vem visste vilken äventyr hon skulle vara med om, så en kvinna förbereder sig för allt. Kompass, anteckningsbok, penna, ficklampa och sina fina accessoarer. Ja det blev mer och mer packning insåg hon. Från början hade hon tänkt att åka ner med tåget, men vad mer hon packade och vad mer hon tänkte efter insåg hon att en bil skulle kunna komma till nytta.
Hon hade för säkerhetsskull bokat 2 hotellnätter i närheten av Rörö, då hon inte alls visste vad hon hade vänta sig när hon kom ner. Gustaf hade sagt att hon gärna fick övernatta på herrgården, men då ingen hade bott där på 70 år visste han inte i hur bra skick huset var. Det fanns en vaktmästare som såg till att det skulle se någorlunda skapligt ut i huset, han hade jobbat för Gustaf i 50 år. Han bodde inte allt för långt borta från herrgården. Gustaf hade rekommenderat att säga hej till honom innan besöket så att det inte skulle komma överraskningar för Karin med hennes visit.
Karin satte sig bakom ratten, väskan i bagageluckan. Titta upp på hennes fönster, tog djupt andetag och satte igång och köra. Det snurrade många tankar i hennes huvud, vad gav hon sig in på.
För att slippa förklara sig, så hade Karin sagt på jobbet att en släkting hade blivit väldigt sjuk och hon behövde åka ner till henne i Göteborg. Att flera i släkten hade redan hjälpt henne, men nu var det hennes tur att hjälpa. Hon tog först ledigt i 2 veckor, men förvarnade att hon kunde bli borta längre.
Hon stod i sovrummet och funderade på vad hon skulle packa med sig? Kläderna var ju ganska givna, hon tog mest med sig sina bekväma skogskläder. Stövlar, gympaskor och högklackat. Ja vem visste vilken äventyr hon skulle vara med om, så en kvinna förbereder sig för allt. Kompass, anteckningsbok, penna, ficklampa och sina fina accessoarer. Ja det blev mer och mer packning insåg hon. Från början hade hon tänkt att åka ner med tåget, men vad mer hon packade och vad mer hon tänkte efter insåg hon att en bil skulle kunna komma till nytta.
Hon hade för säkerhetsskull bokat 2 hotellnätter i närheten av Rörö, då hon inte alls visste vad hon hade vänta sig när hon kom ner. Gustaf hade sagt att hon gärna fick övernatta på herrgården, men då ingen hade bott där på 70 år visste han inte i hur bra skick huset var. Det fanns en vaktmästare som såg till att det skulle se någorlunda skapligt ut i huset, han hade jobbat för Gustaf i 50 år. Han bodde inte allt för långt borta från herrgården. Gustaf hade rekommenderat att säga hej till honom innan besöket så att det inte skulle komma överraskningar för Karin med hennes visit.
Karin satte sig bakom ratten, väskan i bagageluckan. Titta upp på hennes fönster, tog djupt andetag och satte igång och köra. Det snurrade många tankar i hennes huvud, vad gav hon sig in på.
söndag 24 januari 2016
Mysteriet - del 4
Karin jobbade som bibliotikarie, det hade varit till nytta i detta fall. Hon hade forskat och mycket riktigt hittat en herrgård i rörö. Herrgården hade byggts i början av 1700- talet. Idag var den dock övergiven av släkten. Den fanns fortfarande i släktens ägo, men ingen hade bott där sista 70 åren.
Ägaren till Herrgården var Gustaf. Gustaf var en mycket avlägsen släkting. Gustaf var idag 89 år gammal och av honom hade inte Karin fått många svar. Kanske var det inte så konstigt man har ju en tendens att med åldern bli mer tystlåten när minnet börjar svikta. Hur som helst hade Karin fått tillåtelse av Gustaf att beträda Herrgården. Detta hade hon sett till att få skriftligt med vittnen så att det skulle inte skapa problem sen till henne. Gustaf hade inga barn och bodde ensam. Hon tyckte se sig en glimt av glädje från Gustaf när hon hade visat intresse för denna herrgård.
Karin stod där på jobbet och dagdrömde, hon visste inte fortfarande vad hon skulle börja och när. Hon hade ju hittat Herrgården, ägaren och tom fått tillåtelse att åka ner dit. Men hon visste inte varför motståndet var enorm att åka, någonstans sa hennes inre röst att hon skulle inte vara sig lik efter den här äventyret.
Ägaren till Herrgården var Gustaf. Gustaf var en mycket avlägsen släkting. Gustaf var idag 89 år gammal och av honom hade inte Karin fått många svar. Kanske var det inte så konstigt man har ju en tendens att med åldern bli mer tystlåten när minnet börjar svikta. Hur som helst hade Karin fått tillåtelse av Gustaf att beträda Herrgården. Detta hade hon sett till att få skriftligt med vittnen så att det skulle inte skapa problem sen till henne. Gustaf hade inga barn och bodde ensam. Hon tyckte se sig en glimt av glädje från Gustaf när hon hade visat intresse för denna herrgård.
Karin stod där på jobbet och dagdrömde, hon visste inte fortfarande vad hon skulle börja och när. Hon hade ju hittat Herrgården, ägaren och tom fått tillåtelse att åka ner dit. Men hon visste inte varför motståndet var enorm att åka, någonstans sa hennes inre röst att hon skulle inte vara sig lik efter den här äventyret.
måndag 18 januari 2016
Mysteriet - del 3
Kära släkting!
Om du läser detta brev så ska du vara väldigt glad att du har fått detta. Det här brevet är väldigt gammalt, för jag skrev den här när jag fortfarande levde. Jag heter Albert och föddes 1801. Jag äger en stor herrgård i norra Göteborg, rättare sagt en ö som heter rörö. Detta herrgård är en herrgård som har gått i flera generationer i arv. Om du gör lite släktforskning hoppas jag att den fortfarande är kvar i släktens ägo. Jag kan tyvärr inte skänka herrgården till dig, men däremot har jag något ännu mer spännande till dig och jag hoppas verkligen att du är rätt person för det här! Nyckeln leder till dig en skattkarta, mitt ledtråd till dig är: Ta dig till herrgården och leta högt och oväntade ställen. Mer kan jag tyvärr inte berätta, men du kan få mer ledtrådar från släktrummet.
Jag var själv av en äventyrare och detta är något jag vill ge dig i arv, jag lovar skatten är värd att leta.
Med vänliga hälsningar, Albert Andersson
Karin stod mållös med brevet i handen. Drömde hon? Var det här dolda kameran? Hon tog upp kuvert igen och studerade den. Det fanns en liten hål på den, den förklarade spindeln som hade krupit in.
Det snurrade många frågor i Karins huvud. Skattkarta, herrgård, mystisk kuvert, vem hade postat denna, vem visst om henne, vem var denna släkting, hade den kommit till rätt person? Hon hade ju inte direkt ovanlig namn, det fanns ju ändå ganska många Karin Andersson i Sverige. Hon var tvungen ändå att medge att det hade väckt hennes nyfikenhet och frågar var om hon var beredd att ta sig ut på denna äventyr?
Om du läser detta brev så ska du vara väldigt glad att du har fått detta. Det här brevet är väldigt gammalt, för jag skrev den här när jag fortfarande levde. Jag heter Albert och föddes 1801. Jag äger en stor herrgård i norra Göteborg, rättare sagt en ö som heter rörö. Detta herrgård är en herrgård som har gått i flera generationer i arv. Om du gör lite släktforskning hoppas jag att den fortfarande är kvar i släktens ägo. Jag kan tyvärr inte skänka herrgården till dig, men däremot har jag något ännu mer spännande till dig och jag hoppas verkligen att du är rätt person för det här! Nyckeln leder till dig en skattkarta, mitt ledtråd till dig är: Ta dig till herrgården och leta högt och oväntade ställen. Mer kan jag tyvärr inte berätta, men du kan få mer ledtrådar från släktrummet.
Jag var själv av en äventyrare och detta är något jag vill ge dig i arv, jag lovar skatten är värd att leta.
Med vänliga hälsningar, Albert Andersson
Karin stod mållös med brevet i handen. Drömde hon? Var det här dolda kameran? Hon tog upp kuvert igen och studerade den. Det fanns en liten hål på den, den förklarade spindeln som hade krupit in.
Det snurrade många frågor i Karins huvud. Skattkarta, herrgård, mystisk kuvert, vem hade postat denna, vem visst om henne, vem var denna släkting, hade den kommit till rätt person? Hon hade ju inte direkt ovanlig namn, det fanns ju ändå ganska många Karin Andersson i Sverige. Hon var tvungen ändå att medge att det hade väckt hennes nyfikenhet och frågar var om hon var beredd att ta sig ut på denna äventyr?
fredag 15 januari 2016
Mysteriet - del 2
Efter att ha sprättat upp kuvertet så var hon fortfarande så fascinerad över att kuvertet såg så gammalt ut. Det såg ut som hon hade blivit fått ett brev som var minst 500 år gammalt. Precis när hon skulle titta in i kuvertet, så tittade en liten spindel ut. Karin hoppade till, hon var inte speciellt förtjust i spindlar. Spindeln blev lika rädd och kröp tillbaka in i kuvertet. Nu fundera Karin hur skulle hon få tag på den brevet som låg i kuvertet samtidigt som hon slapp röra den där äckliga lilla spindeln? Hon sprang och tog fram dammsugaren till köksbordet, satte igång den och vände upp och ner på kuvertet och skakade. Snart ramlade spindeln ner på bordet och snabbt som ögat dammsuger Karin upp den.
- Haha, där förlorade du ditt liv!
När hon hade skakat på kuvertet så hade även den hopvikta pappret ramlat ut och mellan pappret så såg hon en kedja. Hon tog upp kedjan som det satt en liten liten liten nyckel. Den såg väldigt gammal ut, nyckeln hade börjat nästan rosta.
Hon vecklade ut pappret och började läsa:
Kära släkting!
Om du läser detta brev så ska du vara väldigt glad att du har fått detta. Det här brevet är väldigt gammalt, för jag skrev den här när jag fortfarande levde. Jag heter...
- Haha, där förlorade du ditt liv!
När hon hade skakat på kuvertet så hade även den hopvikta pappret ramlat ut och mellan pappret så såg hon en kedja. Hon tog upp kedjan som det satt en liten liten liten nyckel. Den såg väldigt gammal ut, nyckeln hade börjat nästan rosta.
Hon vecklade ut pappret och började läsa:
Kära släkting!
Om du läser detta brev så ska du vara väldigt glad att du har fått detta. Det här brevet är väldigt gammalt, för jag skrev den här när jag fortfarande levde. Jag heter...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)