fredag 14 augusti 2015

Brevvänner

Hon har suttit och väntat länge, längre på dessa brev. Det är inte lätt när det är sommarlov, alla är upptagna på sitt håll och har inte tid att skriva på samma sätt. Hon hade inte vågat berätta för någon att hon levde för dessa brev, dessa brev var hennes hopp om att en vacker dag även ha riktiga vänner. Milla som tjejen heter är bara 10 år gammal, men hennes föräldrar var missbrukare så hon fick för det mesta klara för sig själv. Dem hade inte bra med pengar heller, vilket gjorde att Milla sällan fick något. Hon gick oftast i trasiga kläder som hon antingen fått av släktingar eller mamma och pappa hittat kastade i container. Skolan var hennes trygghet, där fick hon andas och känna sig trygg. Hon var väldigt omtyckt av lärarna och dem tog väldigt bra hand om henne. Tyvärr hade hon inte samma lycka bland eleverna. Så fort läraren hann vända ryggen, så kastades det suddgummi på henne. På rasterna både knuffades hon och retades med väldigt elaka ord. Men Milla tyckte ändå att det var skönare att vara i skolan är se sina förädlas missbruk. Föräldrar som hon älskade över allt annat, men det var inte ömsesidigt. Föräldrarna satt fast i sin missbruk av droger.

En dag bad läraren att Milla skulle stanna kvar i klassen när skolan slutade. Milla var nervös och undrade vad hon hade gjort för fel. Hon visste att man blev kvar efter skolan bara om man gjort något fel. Men till hennes lättnad hade hon inte gjort något fel, utan läraren ville ge en gåva till Milla. Läraren sträckte tidningen kamratposten till hennes hand och sa: ta den här Milla och läs, jag hoppas det ger lite hopp till din vardag. Glöm aldrig att du är inte ensam, jag finns här. Milla blev rörd, men försökte spela tuff som alltid och snäste lite otacksamt: Tack, men oroa dig inte för mig, jag klarar mig. Ungarna här i skolan är bara några överklassens snorungar, jag kommer minsann komma mycket längre i livet än dem. Läraren tittade med sorgsna ögon på Milla och sa att hon fick gå nu om hon ville. Milla tog tidningen och gick, hon önskade att hon hade mod att berätta för lärarna att hennes föräldrars missbruk. Läraren kanske visste om det redan, men Milla fortsatte spela teater som hon alltid hade gjort i skolan, hon hade vid det här laget alltid haft världen bästa ursäkterna varför föräldrarna aldrig kom till föräldrar möten. Och när det var utvecklingssamtal, då fick mormor gå med Milla med ursäkten att föräldrarna hade viktiga möten eller låg sjuka eller något annat som var ännu en gång viktigare än Milla. Milla hade skapat en illusion om vad hennes föräldrar jobba med.

När Milla kom hem så sprang hon in i sitt rum direkt i spänd förväntat med läsa sin tidning, tidning som hon hade fått av sin lärare. Det hon fastnade för mest var sidan där barn sökte brevvänner. Tänk att kunna ha något att se framemot varje dag hemma. Det var inte svårt beslut att börja skriva till alla dessa barn som sökte brevvänner. Milla älskade att lyssna på allt roligt som hände i andras liv, det var hennes sett att få fly från sin verklighet och på kvällarna sen drömma om att hon fick vara med om alla dessa äventyr. Frågan om att få pengar till porto fanns inte, så hon fick lösa det genom att samla burkar och panta så hon fick ihop pengarna till breven. Det var oftast inga problem, Millas föräldrar hade ganska mycket vänner som var över och drack och dem var ganska frikostiga med att ge tomma burkar till Milla som var så snällt barn och städade och pantade burkar efter föräldrarnas fest. Föräldrarna hade gått med på att Milla fick behålla pengarna då hon hade lovat att städa efter varje fest.

Milla hade lyckats få ihop 8 st brevvänner och hon såg framemot varje vecka när posten kom, för alltid kom det en eller två brev i veckan tillbaka. Precis i lagom takt som Milla lyckades samla ihop till porton. Men sen så kom sommarlovet och breven blev glesare. Hon tog fram sin låda, som hon gömt långt in i garderoben. I lådan så fanns alla hennes brev, det blev en rejäl brevhög. Hon tittade sorgset och önskade att det snart skulle komma brev, för det var hennes trygghet under sommaren. Att vara ensam i föräldrarnas missbruk och inga vänner, det tog hårt i Millas hjärta. Att vara 10 år och bära sådan stor ansvar borde ingen barn få göra. Men detta var Millas verklighet, men hon gav inte upp. Hon fortsatte att tro att framtiden hade bättre planer för henne.





1 kommentar:

  1. Bra skrivet! En gripande berättelse. Välkommen till skrivpuff om du är ny. Läs gärna andras texter och kommentera dem. Det brukar vara uppskattat och är ett sätt få läsare till sin egen blogg och respons på sina texter.

    SvaraRadera