lördag 15 augusti 2015

Bilolyckan

Jag hade precis träffat honom, mitt livs kärlek. Så hände det som inte fick hända, jag var med om en bilolycka. Jag minns att jag blev trött på jobbet och kände mig enorm svag i hela kroppen. Jag berättade för kollegorna att jag skulle ta mig hem, hem för att vila. Det fick räcka för dagen! Så tacksam att just idag hade jag inte bevakningen av e-post från kunderna, för då hade jag varit tvungen att stanna kvar till klockan 18. Nu var ju klockan ändå redan 14, så det gjorde inget om jag smet från jobbet några timmar tidigare än vanligt. När jag kom till bilen, så var det kvavt och kokhett. Jag som var bara 24 år och mitt första riktiga jobb, hade inte råd med några fina bilar och ac. Det här var en gammal betta som fick duga för att ta sig till jobbet och hem. En blå fin Toyota Corolla, som jag köpte för bara några månader sen. När jag träffade min pojkvän insåg jag att en bil var ett måste. Han bodde nämligen inte i samma stad som jag utan 10 mil ifrån mig. Det är ju ingen avstånd, men det var ju så mycket smidigare att ta sig till varandra med bil, än med buss och tåg. Jag måste erkänna också att jag stod hellre i Stockholms trafiken och väntade i alla dessa bilköer än satt i en sunken stinkande pendeltåg, som jag redan hade gjort nu i några år.

Innan jag hoppade i bilen bestämde jag mig iaf att skicka ett sms till min kära: Hej Älskling! Jag mår inte så bra, så jag bestämde mig för att åka hem lite tidigare. Ringer dig senare ikväll, Puss.
Jag blir förvånad att det är redan sådan trafik ute på vägarna, rusningen borde inte börja innan klockan fyra. Jag känner mig ganska tankspridd och vill bara komma hem. När jag väl kommer på E4 så gasar jag på lite extra, för trafiken flyter ändå förvånansvärt bra. Jag försöker öppna fönstret och hålla ögonen öppna, det känns om jag kommer somna bakom ratten. Tänker tanken att bara du inte somnar och då smäller det!

Jag är i chock och jag ser massa män springandes mot mig. Jag förstår inte vad som har hänt. Någon berättar att det är en seriekrock på en 8 st bilar. Jag säger bara snabbt att jag mår ingen bra, jag är yrslig och vill spy. Jag yrar om att har jag somnat bakom ratten, det går inte in i huvudet på mig vad som har hänt. En av killarna säger bara att ta det lugnt, andas, ambulans är på väg. Någonstans i svag ögonblick så ber jag ändå killarna ta upp mobilen från min bil och be dem skicka ett sms till min pojkvän. Dem skriver att jag varit med om en bilolycka och kommer åka med ambulans till sjukhuset.

Polisen anländer först till platsen, jag sitter fortfarande kvar bakom ratten. Det värken i rygg och nacke. Jag hör massa folk och sirener överallt, men i huvudet ekar det bara: vad händer nu? Förlorar jag nu dig min kärlek? Ambulansen kommer fram och springer till mig tillsammans med brandmän. En man hoppar in och tar tag i min nacke och ambulanspersonalen försöker fråga hur jag mår, men allting svartnar och jag är borta.

Nästa gång när jag vaknar så vaknar jag på sjukhuset. Vi har precis anlänt till akuten och dem tar in mig till trauma rummet. Jag ser hur läkaren kommer in och sen kommer sjuksköterskan. Dem kallar snabbt in en till, jag minns hennes så väl. Hon hade långt blont hår och hon var högröd i ansiktet. Hon fick uppgiften att försökts sätta nål till mig, men hon skakade och var nervös. Jag hade tittat till klockan, klockan var 15.10. När hon väl hade fått nerverna i styr och lyckades sätta nålen funderade jag varför hon fortfarande var högröd i ansiktet sedan hon klivit in genom dörren för 10 minuter sen. När jag funderat en stund, så kom den an mig, jag låg helt naken där på båren. Dem hade blivit tvungna och klippa sönder alla mina kläder för att försöka stoppa dem blödningarna som jag hade i ben, armar och huvudet. Jag hör när läkaren säger, bra jobbat Maria, det var en tuff första dag du fick idag på jobbet, bara massa akutfall. Sen så svimmar jag igen...





2 kommentarer: