söndag 3 januari 2016

När är det dags att ge upp?

Hon låg där ännu en gång på sjukhuset, men slangar inkopplade överallt och funderade. Hon var så trött på att kämpa varje dag med vården.

Läkaren kom in och tittade på henne, efter en stund tystnad sa han med trött röst: Du är här igen.
Den där rösten fick henne att bara vilja fly, trodde dem verkligen att hon älskade livet på sjukhuset? Hon ville bara hem till sin familj, krama sina barn och aldrig mer sätta sin fot på sjukhuset. Hon svarade trött tillbaka: Ja och jag önskade att jag slapp.

Läkaren kollade på värdena på monitorn och konstaterade att allt såg bra ut igen, men bekräftade att det höll på gå riktigt illa den här gången. Allt var inte lugnt för 2h sen. För 2h sen kom hon in igen, helt svullen i ansikten och hals, medvetslös och nästan så att hjärtat hade slutat slå. Den här gången hade hon inte lyckats med ta sin spruta innan hon var borta.

Du är en riktig kämpe, glöm inte det Maria. Det var verkligen vad hon behövde höra, för nu kanske hon orkar fortsätta, fast det ser så mörkt ut ibland. För barnen skull måste hon ju.
Läkaren fortsatte: Du kan ju rutinerna, vi avvaktar 4h till sen får du åka hem, men gå förbi apoteket, du får inte vara utan din spruta! Glöm inte det och du kan väl försöka alltid ha sällskap som vet hur de ska ge dig den?
Maria nickade, hon visste allvaret, men hon ville blunda för det, hon var så trött. Det var för femte gången den här veckan hon åkt in med ambulans. Innan läkare stängde dörren efter sig, ropade Maria: och du skickar väl en blänkare igen till min läkare så kanske det händer något och jag slipper det här.
Läkaren vände om och tittade en stund på Maria och nickade sen. Maria visste att det var inte sant, att hon ännu en gång bara blev lovad men de skulle inte ha tid och hennes läkare skulle ännu en gång säga, vi tar det där sen. Ingen hade förändrat sig, det var kanske dags att vika ut?




1 kommentar: