måndag 7 september 2015

På en natt förändras allt


På midsommarafton efter att ha kört hem alla andra i ösregnet så var det dags för min vän Kristian att ta sig hem till landet. På långa raksträckan på vägen hem, hade han fått vattenplan och flugit med bilen rakt in i ett träd. Träden hade träffat i förardörren vilket hade gjort att han hade gått i bitar. Huvudet låg på passagerarsidan halva kroppen i bakluckan medan bena satt kvar där det var, fastklämda. Först till platsen hade kommit en taxichaufför, det var en förskräcklig syn han möttes av. Tur han hade precis lämnat kunder av, så kunderna behövde inte ha den här bilden på näthinnan. Taxichaffören hade kallat på hjälp, men det fanns ingen liv att rädda här inte, tyvärr. Jag själv sov den natten över hos en vän, vars väns pappa var taxichaufför. När han anlände hem på morgontimmarna hörde jag honom och hans fru prata, han berättade om den förskräckliga uppsynen av killen han hade hittat i bilen. Han beskrev allt i minsta lilla detalj och jag ville bara kräkas, jag tyckte så synd om honom, men ännu mer synd om den killen som var död. Då visste jag inte, att det var min vän Kristian.

På morgonen när min vän Sandra vaknade förstod hon inte varför det var ganska tung stämning hemma hos henne, men jag ville inte vara den som berättade. Sandras mamma sa bara att pappan hade hittat en död inatt och det var ingen vacker syn.

Senare under dagen träffade jag upp våra lilla gäng hemma hos Mattias, som var bästa vän med Kristian, för Mattias var väldigt angelägen att få berätta något som hade hänt som man inte kunde tas på sms eller telefon. Där satt vi 6 st vänner och väntade in på beskedet. Mattias såg helt förstörd ut så vi förstod att något allvarligt hade hänt.

När Mattias sa att Kristian är död, att han omkommit i en singelolycka inatt, började jag skaka och ville kräkas. Nu förstod jag att min väns pappa hade hittat min vän Kristian. Jag sprang ut och försökte få luft, jag slog gräset och bara skrek! Livet var så orättvist! Kristian och jag hade blivit väldigt goda vänner bara några veckor tillbaka, men han hade öppnat upp sig mer för mig än för någon annan tidigare, kanske för att jag var en tjej. Han hade väldigt tuff uppväxt, inte så populär bland sin föräldrar, han hade precis fyllt 18 år fått körkort och såg framemot sommaren. Han hade träffat en tjej och han hade planer på att flytta hemifrån till hösten. Det var första gången som han såg ljust på sin framtid.

Varför Kristian?! Varför, varför varför? Ekade det bara i min hjärna. Dem andra hade också kommit ut för att se hur det var fatt med mig. Jag funderade en stund om jag skulle berätta det jag hade hört, men jag kände att nej, jag bevarar dem den hemska synen jag möttes av inatt när pappan beskrev vad han hade sett. Alla var ledsna och det skulle inte gagna någon att få veta detaljer.

Vi satt där i gräsmattan, denna sommarkväll och mindes tillbaka Kristian, hans stora hjärta av guld. Trots att han hade svår uppväxt var han väldigt mån om allt och alla. Vi mindes honom med glädje.

Dagarna gick och vi fick reda på att inga av hans vänner var välkomna till begravningen, chockade men ändå inte. Vi bestämde alla vänner att ha samma dag en egen ceremoni för honom. Vi samlandes utanför kyrkan, där begravningen ägde rum. Nu insåg vi att han verkligen var död. Vi flyttade längre bort där föräldrarna skulle inte märka av oss när kistan bars ut till sin viloställe. Vi valde att lyssna på hans favorit musik och en bland oss spelade gitarr och hans nyskrivna låt som han tillägnade till Kristian. Det blev vackert och precis så som vi ville säga adjö till Kristian.

Det är nu 15 år sen du lämnade oss, men jag tänker på dig fortfarande varje dag. Bilden av vad du fick gå igenom den natten kan inte suddas bort. Jag hoppas det gick fort, att du inte behövde lida. Jag hoppas du har det bra i himlen, att du har inre frid. Saknar dig! RIP Kristian <3



2 kommentarer:

  1. Starkt och sorgligt. Önskar att jag hade någonting bättre att skriva i kommentaren – men det slog till hårt att läsa. Svårt att kommentera.

    SvaraRadera