tisdag 5 januari 2016

Barndomsminnen

Det var så många år sen Malin hade besökt mormor uppe i norra Sverige. Nu är det några år sen hon gick bort, men mormors och morfars hus stod kvar där det var. Att flytta sig dit igen, var både jobbigt och härligt på samma gång. För att se stället, väckte så mycket minnen, men det var inte bara glada minnen utan även minnen som gjorde väldigt ont. Mormor hade alltid varit släktens mittpunkt, där träffades hela släkten mer eller mindre. Med stor släkt fanns det också mycket känslor som var inblandat i olika tider av ens liv.

Malin stod där utanför och tittade, hon fantiserade om hur det var då hon var riktigt riktigt liten, si så där 4-5 år. Då hade de stått en fiskehus vid stranden, där sov henne familj varje sommar. Med tiden så rev man det och så sov man på övervåningen av huset tills morfar köpte en sommarstuga på tomten. Men vi hade även bott med husvagn och tält hade hon haft med några sommar, men de var inte många nätter som spenderades där. För myggen hade hon inte glömt bort, vad hemskt med alla dessa mygg tänkte Malin, dem hade hon inte saknat alls.

Hon gick fram till huset, tog några steg i trapporna och gick in. Hon stannade till och kände med fingrarna på väggen. Alla minnen, alla lukter och alla känslor satt fast i väggarna. Det var som att gå i en tidskapsel, det hade inte hänt så mycket. Lite hade hennes mostrar renoverat, men möblerna, mattorna, borden stod kvar där de alltid hade stått kvar. Hon flyttade sig sakta från rum till rum, det var nästan kusligt att gå där. De var inte den varma känslan som det en gång i tiden varit. De var tomt och det var kallt. Hon tittade om en sista gång och gick ut. På vägen ut la hon handen igen mot väggen och hoppades att huset fick en ny släkt en ny liv som skapade minnen, minnen som många tillsammans med Karin varit speciella i gott och ont.

Hon tittade på gungan, hon tittade på ladugården och satte sig i bilen. Det här var adjö, hon skulle aldrig mer återvända, det här var sista gången, det visste hon. Hon skulle stänga en kapitel hennes liv och börja skriva ett nytt. Hon lämnade bakom sig sin släkt, hon lämnade bakom sig sin historia.  Nu skulle hon skapa egen historia, en egen familj, en egen familjehistoria, en egen släkthistoria, hon skulle lämna spår på väggarna i sitt hem som hon hoppades besöktes av många många många generationer.

Hon sa adjö.


2 kommentarer:

  1. Synd tycker jag. Man kan både skapa en ny familj och ändå ha sin tidigare historia kvar. Även om många minnen gör ont. Men jag förstår att det kan kännas så, att det är nödvändigt för att kunna gå vidare i livet.

    SvaraRadera
  2. Undrar varför hon lämnar sin familj bakom sig.

    SvaraRadera