lördag 2 januari 2016

Smärtan

Tider läker alla sår, säger dem, men den som har aldrig blivit drabbad förstår inte att det är inte sant. Karina stod där ännu en julafton ensam och tittade på bilderna. Bilderna från tidningar, foton som hon lyckats spara tack vore internet, minnesanteckningar som hon skrivit ner från tiden då det overkliga hände.

Miranda som var redan bortglömd av alla, men fanns i Karinas hjärta varje dag.  Det är redan 11 år sen, Miranda skulle ha blivit 18 år gammal till nyår, men hon blev bara sju år. Sju år av lycka fick Karina dela med sin älskade dotter.

Året är 2004 och Miranda och Karina bestämde för att fira första jul utomlands efter en tuff år då Miranda hade mist sin pappa och Karina sin man i cancer. Det båda kände att det behövde komma bort, bort från allt som påminde och gjorde så himla ont. Thailand var paradiset så alla deras vänner, dit skulle man åka. Till värmen med de härliga sandstranden och god mat. Visst stämde det också, att det var en paradis, Miranda var lycklig över att bada i poolen och stranden. På stranden gjorde de tillsammans de mest fantastiska sandslotten, till jul åkte dem på en snorklingstur. Mirande ville inte ha några julklappar, hon ville bara uppleva och göra massa härliga saker med sin mamma, allt det där hon inte han göra med sin far, sa hon.

Men så kom dagen 26 december 2004 då allt förändrades ännu en gång. Tsunamin drabbade Thailand och när Karina och Miranda försökte nå topparna, kom vågen och fick tag på Miranda. Karina försökte simma efter henne, men några thailändare fick tag på henne och sa att det är för sent. Hon kunde bara se på när Miranda spolades bort från henne, under vatten och försvann. Minnena är så fruktansvärda att det går inte beskriva med ord det hon fick gå igenom. Karina ramlade ner på knäna igen denna julafton tittade upp och frågade: vad är din tanke med allt denna sorg? Jag vet att jag har överlevt ytterliga 11 år, men jag vet inte hur länge till jag kan bära smärtan! Ge mig svar, vad är dina tankar!

Hon låg på golvet och grät, grät över saknade över sin man och sin dotter, som hon älskade så mycket! Dem var redan bortglömda av alla, men i Karinas hjärta fanns dem med varje dag, där skulle de ha en trygg plats för alltid.




1 kommentar: