onsdag 22 juni 2016

Mysteriet del 7

Du kan läsa alla tidigare inlägg HÄR

Karin noterade att det fanns otroligt mycket djur i allén. Så många vackra och fina fåglar som satt i träden och sjöng. Det kändes som hon blev iakttagen av alla dessa fåglarna, men hon försökte bara skaka av den tanken. Av någon märklig anledning noterade hon varenda liten myra, nyckelpiga och skalbagge. Aldrig tidigare hade hon varit så intresserad av djur, men just här så kände hos väldigt stark vilja att studera ut dem alla.

I slutet av allén vaknade Karin ur sin dröm och blev väldigt tagen av den vita vackra huset Herrgården. Den hade jätte vacker stig mot den stora ingången framför huset. Ovanför ingången var det ett vacker balkong, mäktig och stor.

Trots att ingen längre hade bott här på flera år, så var entrén jätte vacker, det märktes att vaktmästaren Andersson fortfarande tog hand om den yttre av huset. Men vart tog Andersson vägen?

Karin gick runt Herrgården och forskade bland alla buskar och träd, till slut hittade hon en stig som gick ner till sjön. När hon gick där såg hon plötsligt Andersson stå där och stirra mot den mörka sjön. Karin fick plötsligt svårt att andas, det kändes så starkt inom henne när hon tittade på sjön, där fanns det sorg. Hon gick fram till Andersson och ställde bredvid, av någon anledning tog hon hans hand och han sa: Välkommen till den vackra herrgården med den mörka sjön av smärta.

Mörka sjön av smärta? frågade Karin helt ställt. Ja, sa Andersson, det finns så mycket historia bakom denna herrgård och det finns så mycket hemligheter i denna sjön. Dem båda stod tysta och till slut sa Andersson: Det är väl därför du är kallad hit, för att hitta svaren? Är det inte därför du bär den där nyckeln?



torsdag 3 mars 2016

Mysteriet - del 6

Det tidigare delarna kan du läsa HÄR

Karin vaknade tidigt på hotellrummet, hon var väldigt förväntansfull. Hon hade ingen aning om vad hon hade gett sig in på eller vad hon hade ens tänkt hitta. Men lite spänning och äventyr tyckte hon kunde hon allt unna sig i sitt inrutade liv. Karin famlade runt i sitt rum och försökte få ihop sakerna som skulle med idag på hennes äventyr.

När klockan äntligen blev sju, tog sig Karin ner till hotellfrukosten och åt en rejäl frukost. Hennes plan var att köpa med sig några smörgås till lunch och sen inta middag på hotellet. Hon tyckte det var en rimlig plan för första dagen.

Klockan tio hade vaktmästaren Andersson och Karin bestämt sig för att träffas. Karin hade velat lite tidigare, men Andersson sa att han behövde sin morgon för att komma få igång kroppen. När Karin knackade på och Andersson öppnade åt henne, så såg han direkt nyckeln. Den var väldigt bekant och han visste precis vad klockan var slagen. Karin hade hängt nyckeln runt halsen som hade följt med brevet, hon tyckte det var säkrast att den hängde runt halsen så hon hade koll på den hela tiden.
Som tur var märkte inte Karin av Anderssons reaktion när han såg nyckeln.

Andersson ville gärna bjuda Karin på kaffe, men Karin tackade snälls nej och sa att hon skulle nu gärna vilja åka till herrgården. Hon började känna sig lite otålig. Andersson tog på sig skorna och tog jackan och det gick iväg.

Det hade bestämt att det skulle gå, då det var ca 2 km från Anderssons hus. Medan de gick pratade de om dittan och dattan, det Karin fortfarande var förundrad över varför Andersson inte hade presenterat sin förnamn och tanke på att Karin hette också Andersson, så undrade hon om inte de var släkt med varandra i alla fall. Andersson berättade att han hette Hubert men hade inte kallats för det sen 40 år tillbaka utan alla kände honom som vaktmästare Andersson. Han konstaterade bara kort att Andersson är en stor släkt så kanske i någon långsökning det kunde hitta en samband men det trodde han nog inte, så långt som han hade släktforskat och inte hittat någon koppling. Han hade mer än gärna hittat en koppling till Herrgården men tyvärr utan lyckad resultat, däremot så fanns det en helt fantastisk släktforskning i Herrgården där även Gustaf fanns med i bilden. Det var det sista Gustaf hade gjort i huset, kompletterat släktforskningen berättade Andersson.

När de hade gått en bit såg Karin en lång alle. Allen bestod av pilträd. Allen var till Herrgården. Den syntes att träden var gamla, men ack så vackra. Det tog nästan andan. Andersson berättade att det var ovanligt att på 1800 talet göra alle, men man hade blivit inspirerat av Skåne som hade börjat med detta ny trend och följt efter. Det var väl tur det, då det hade blivit en vacker anslutning mot Herrgården. Andersson berättade att han försökt ta hand om dessa, men i och med åldern började ta sin rätta både på honom och träden har han senaste 20 åren bara låtit dem vara.

Karin stannade till i början av allén. Hon kunde skymta i slutet av allén ett hus, ett stort hus, herrgården. Hon tittade runt omkring, tog in alla intryck. Hon kände kalla rysningar i kroppen, samtidigt som hon blev alldeles varm. Hon kände sig trygg.

Andersson studerade Karin vid sidan om. Han var lite avundsjuk över vad Karin skulle få bemöta. Han hoppades på att resan för henne skulle bli betydligt bättre än för honom.  Han lät Karin ta all tid som behövdes.





lördag 20 februari 2016

Mysteriet - del 6

Det tidigare delarna kan du läsa HÄR

Det var lika lätt att hitta vaktmästaren som det var hitta hotellet. Resan ner hade gått bra för Karin.

Vaktmästaren Andersson var en trevlig man, gammal fast pigg för sin ålder. Han blev lite förvånad över att Karin ville besöka Herrgården då ingen hade synts till förutom Gustaf för ca 25 år sedan. Andersson blev tvungen att erkänna att huset kanske inte var i bästa skick, han hade försökt hålla efter så gott han kunde. Men även åldern började ta ut sin rätt hos Andersson och Gustaf var inte intresserad av att anställa någon yngre. Andersson hade många gånger funderat på vad som skulle hända med Herrgården när Gustaf och han gick bort. De var ju nästa lika gammal, skilde sig bara några år.

Karin kände sig inte beredd att besöka Herrgården idag, då hon var slut efter dagens körande. Det hade blivit ett stopp på brahehus och i Jönköpings A6 center. Andersson och Karin bestämde att de skulle träffas dan därpå, då skulle Andersson guida Karin till Herrgården. När Karin åkte mot hotellet, funderade Andersson över vad som hade tagit Karin hit? Varför var hon så intresserad av herrgården? Hon hade försäkrat att hon inte hade något intresse av att ärva huset, men hon ville veta historien bakom denna släktgård.




söndag 31 januari 2016

Mysteriet - del 5

Du kan hitta de tidigare delarna HÄR

För att slippa förklara sig, så hade Karin sagt på jobbet att en släkting hade blivit väldigt sjuk och hon behövde åka ner till henne i Göteborg. Att flera i släkten hade redan hjälpt henne, men nu var det hennes tur att hjälpa. Hon tog först ledigt i 2 veckor, men förvarnade att hon kunde bli borta längre.

Hon stod i sovrummet och funderade på vad hon skulle packa med sig? Kläderna var ju ganska givna, hon tog mest med sig sina bekväma skogskläder. Stövlar, gympaskor och högklackat. Ja vem visste vilken äventyr hon skulle vara med om, så en kvinna förbereder sig för allt. Kompass, anteckningsbok, penna, ficklampa och sina fina accessoarer. Ja det blev mer och mer packning insåg hon. Från början hade hon tänkt att åka ner med tåget, men vad mer hon packade och vad mer hon tänkte efter insåg hon att en bil skulle kunna komma till nytta.

Hon hade för säkerhetsskull bokat 2 hotellnätter i närheten av Rörö, då hon inte alls visste vad hon hade vänta sig när hon kom ner. Gustaf hade sagt att hon gärna fick övernatta på herrgården, men då ingen hade bott där på 70 år visste han inte i hur bra skick huset var. Det fanns en vaktmästare som såg till att det skulle se någorlunda skapligt ut i huset, han hade jobbat för Gustaf i 50 år. Han bodde inte allt för långt borta från herrgården. Gustaf hade rekommenderat att säga hej till honom innan besöket så att det inte skulle komma överraskningar för Karin med hennes visit.

Karin satte sig bakom ratten, väskan i bagageluckan. Titta upp på hennes fönster, tog djupt andetag och satte igång och köra. Det snurrade många tankar i hennes huvud, vad gav hon sig in på.


söndag 24 januari 2016

Mysteriet - del 4

Karin jobbade som bibliotikarie, det hade varit till nytta i detta fall. Hon hade forskat och mycket riktigt hittat en herrgård i rörö. Herrgården hade byggts i början av 1700- talet. Idag var den dock övergiven av släkten. Den fanns fortfarande i släktens ägo, men ingen hade bott där sista 70 åren.

Ägaren till Herrgården var Gustaf. Gustaf var en mycket avlägsen släkting. Gustaf var idag 89 år gammal och av honom hade inte Karin fått många svar. Kanske var det inte så konstigt man har ju en tendens att med åldern bli mer tystlåten när minnet börjar svikta. Hur som helst hade Karin fått tillåtelse av Gustaf att beträda Herrgården. Detta hade hon sett till att få skriftligt med vittnen så att det skulle inte skapa problem sen till henne. Gustaf hade inga barn och bodde ensam. Hon tyckte se sig en glimt av glädje från Gustaf när hon hade visat intresse för denna herrgård.

Karin stod där på jobbet och dagdrömde, hon visste inte fortfarande vad hon skulle börja och när. Hon hade ju hittat Herrgården, ägaren och tom fått tillåtelse att åka ner dit. Men hon visste inte varför motståndet var enorm att åka, någonstans sa hennes inre röst att hon skulle inte vara sig lik efter den här äventyret.


måndag 18 januari 2016

Mysteriet - del 3

Kära släkting!

Om du läser detta brev så ska du vara väldigt glad att du har fått detta. Det här brevet är väldigt gammalt, för jag skrev den här när jag fortfarande levde. Jag heter Albert och föddes 1801. Jag äger en stor herrgård i norra Göteborg, rättare sagt en ö som heter rörö. Detta herrgård är en herrgård som har gått i flera generationer i arv. Om du gör lite släktforskning hoppas jag att den fortfarande är kvar i släktens ägo. Jag kan tyvärr inte skänka herrgården till dig, men däremot har jag något ännu mer spännande till dig och jag hoppas verkligen att du är rätt person för det här! Nyckeln leder till dig en skattkarta, mitt ledtråd till dig är: Ta dig till herrgården och leta högt och oväntade ställen. Mer kan jag tyvärr inte berätta, men du kan få mer ledtrådar från släktrummet. 

Jag var själv av en äventyrare och detta är något jag vill ge dig i arv, jag lovar skatten är värd att leta. 

Med vänliga hälsningar, Albert Andersson

Karin stod mållös med brevet i handen. Drömde hon? Var det här dolda kameran? Hon tog upp kuvert igen och studerade den. Det fanns en liten hål på den, den förklarade spindeln som hade krupit in. 

Det snurrade många frågor i Karins huvud. Skattkarta, herrgård, mystisk kuvert, vem hade postat denna, vem visst om henne, vem var denna släkting, hade den kommit till rätt person? Hon hade ju inte direkt ovanlig namn, det fanns ju ändå ganska många Karin Andersson i Sverige.  Hon var tvungen ändå att medge att det hade väckt hennes nyfikenhet och frågar var om hon var beredd att ta sig ut på denna äventyr? 


fredag 15 januari 2016

Mysteriet - del 2

Efter att ha sprättat upp kuvertet så var hon fortfarande så fascinerad över att kuvertet såg så gammalt ut. Det såg ut som hon hade blivit fått ett brev som var minst 500 år gammalt. Precis när hon skulle titta in i kuvertet, så tittade en liten spindel ut. Karin hoppade till, hon var inte speciellt förtjust i spindlar. Spindeln blev lika rädd och kröp tillbaka in i kuvertet. Nu fundera Karin hur skulle hon få tag på den brevet som låg i kuvertet samtidigt som hon slapp röra den där äckliga lilla spindeln? Hon sprang och tog fram dammsugaren till köksbordet, satte igång den och vände upp och ner på kuvertet och skakade. Snart ramlade spindeln ner på bordet och snabbt som ögat dammsuger Karin upp den.
- Haha, där förlorade du ditt liv!

När hon hade skakat på kuvertet så hade även den hopvikta pappret ramlat ut och mellan pappret så såg hon en kedja. Hon tog upp kedjan som det satt en liten liten liten nyckel. Den såg väldigt gammal ut, nyckeln hade börjat nästan rosta.

Hon vecklade ut pappret och började läsa:

Kära släkting!

Om du läser detta brev så ska du vara väldigt glad att du har fått detta. Det här brevet är väldigt gammalt, för jag skrev den här när jag fortfarande levde. Jag heter... 

måndag 11 januari 2016

Mysteriet - del 1

Hon hade fått hem ett handskrivet brev, det såg väldigt gammalt ut. Kuvert var inte längre vit utan blivit brungul. De fanns även lite svarta fläckar och texten hade man skrivit med bläck. Vem skriver med bläck? När hon höll i denna kuvert så gick de kalla rysningar i hennes kropp. Den kändes som det fanns en förbannelse över kuvertet. Hon studerade och tittade på namn och adress. Jo det står rätt, det står Karin Andersson Kungsgatan 15. Men varför såg den så gammal ut, varför kändes de inte bra att få den? Hon tog djupt andetag, svalde några gånger, tog fram en kniv och började sprätta upp kuvertet. 


fredag 8 januari 2016

Problem

Hur ska man handskas med alla problem i världen?
Problem som vi människor skapar själva?
Problem som uppstår för att medmänsklighet är bortblåst.
Problem som uppstår för att status är viktigare.
Problem som uppstår för att vi inte längre kan sammarbeta.

Kolla på Sverige, det är inte en Sverige som jag kände till en gång i tiden.
Kolla på världen, det är inte längre en värld som vill glömma världskrig.
Kolla på oss människor, vi har inte längre värme och kärlek mot varandra som förr.

Vad ska vi göra med alla dessa problem?
Vad ska vi göra med mina egna problem?
Vad ska vi göra med familjens problem?

Vi ska fortsätta kämpa och aldrig ge upp!
För varje människa som ger upp, släcker vi ännu en ljus för ljusare framtid.
Varje människa som slutar kämpa, säger i tysthet att det är okej att världen blir kallare.
Vi måste fortsätta kämpa och göra våra bästa, så ger det ringar på vattnet.
Det tror jag på, ge aldrig upp!

Jag tror på medmänsklighet och en ljusare framtid!

tisdag 5 januari 2016

Barndomsminnen

Det var så många år sen Malin hade besökt mormor uppe i norra Sverige. Nu är det några år sen hon gick bort, men mormors och morfars hus stod kvar där det var. Att flytta sig dit igen, var både jobbigt och härligt på samma gång. För att se stället, väckte så mycket minnen, men det var inte bara glada minnen utan även minnen som gjorde väldigt ont. Mormor hade alltid varit släktens mittpunkt, där träffades hela släkten mer eller mindre. Med stor släkt fanns det också mycket känslor som var inblandat i olika tider av ens liv.

Malin stod där utanför och tittade, hon fantiserade om hur det var då hon var riktigt riktigt liten, si så där 4-5 år. Då hade de stått en fiskehus vid stranden, där sov henne familj varje sommar. Med tiden så rev man det och så sov man på övervåningen av huset tills morfar köpte en sommarstuga på tomten. Men vi hade även bott med husvagn och tält hade hon haft med några sommar, men de var inte många nätter som spenderades där. För myggen hade hon inte glömt bort, vad hemskt med alla dessa mygg tänkte Malin, dem hade hon inte saknat alls.

Hon gick fram till huset, tog några steg i trapporna och gick in. Hon stannade till och kände med fingrarna på väggen. Alla minnen, alla lukter och alla känslor satt fast i väggarna. Det var som att gå i en tidskapsel, det hade inte hänt så mycket. Lite hade hennes mostrar renoverat, men möblerna, mattorna, borden stod kvar där de alltid hade stått kvar. Hon flyttade sig sakta från rum till rum, det var nästan kusligt att gå där. De var inte den varma känslan som det en gång i tiden varit. De var tomt och det var kallt. Hon tittade om en sista gång och gick ut. På vägen ut la hon handen igen mot väggen och hoppades att huset fick en ny släkt en ny liv som skapade minnen, minnen som många tillsammans med Karin varit speciella i gott och ont.

Hon tittade på gungan, hon tittade på ladugården och satte sig i bilen. Det här var adjö, hon skulle aldrig mer återvända, det här var sista gången, det visste hon. Hon skulle stänga en kapitel hennes liv och börja skriva ett nytt. Hon lämnade bakom sig sin släkt, hon lämnade bakom sig sin historia.  Nu skulle hon skapa egen historia, en egen familj, en egen familjehistoria, en egen släkthistoria, hon skulle lämna spår på väggarna i sitt hem som hon hoppades besöktes av många många många generationer.

Hon sa adjö.


måndag 4 januari 2016

Orealistisk julledighet?

Han fick i uppdrag att berätta om sin 3 veckor julledighet när han väl var tillbaka på jobbet. Ännu en gång funderade på han att hur i fasiken skulle han göra detta, då det lär ju inte vara någon som snart tror på honom. Tillskillnad från många andra familjer, så var hans familj lite speciell, där hände det alltid massor av saker och denna ledighet var det ingen skillnad på.

Precis lagom två dagar för ledigheten sjuknade in han igen i feber och hostan fortsatte att eskalera sig. Men envis som han var så hade detta inget med något allvarligt att göra utan en vanlig förkylningen tänkte han. Visst både syster och hans fru kanske nämnde om att han skulle ta sig på vc, men det tyckte han var onödigt!

Detta var en onsdag feber kom tillbaka, frun hade 2 stressiga dagar kvar på jobbet så det fanns inte en chans att hon skulle kunna vara frånvarande. Torsdag sjukar dotter in i höstblåsor, så på fredag var det verkligen bara att bita ihop. 40 graders feber och 2 barn hemma, jippii!  För fruns mamma blev sjuk och mitt i allt kaos fick frugan försöka hjälpa henne också på akuten, samtidigt som hon försökte jobba och ha dålig samvete för att hon inte kunde vara hemma och hjälpa mig hemma.

Ja vänta ni bara, det här är bara början på hela semestern, den har ju knappt börjat. På söndag kväll, sjuknar sonen in i magsjukan, på måndag följer dottern och frun efter den banan. Tisdag tvingar frugan mig till akuten, kanske lika bra det, då jag har svårt att andas av allt hostande. Febern försvann i helgen, men hostan tar kål på mig. Efter några härliga timmar på akuten konstateras mycoplasma och antibiotika.

Medan familjen ligger i karantän 48h så passerar både jul och frus födelsedag i lugnets tecken, jag hade inte gjort ett lyft utan kan tacka min underbara fru att hon fixade allt som vanligt. Sista julmaten inhandlades på julafton morgon när 48h hade passerat, vem vill liksom förstöra andras jul?

Ja just det, jag blev tvungen att besöka akuten på juldagen igen, röntgen visade kraftig lunginflammation i vänster lunga.

Precis när vi trodde att nu kommer det vända och vi kanske kan få njuta lite av ledigheten så får min fru en allergisk reaktion i storstaden. Kunde det inte ha hänt åtminstone på hemma plan? Nej självklart inte, lite mer spänning behövde våra familj. Mitt på motorvägen på Essingeleden så får hon allergisk reaktion, blir guidad ut till en mack via 112 och blir inlagd på södersjukhuset.

När vi lyckas få hem henne på onsdag eftermiddag, så ser hon trött och blek ut. Till kvällen kom feber som brev på posten och ont i halsen. Så torsdag morgon, nyår, var det bara skicka henne till akuten. Hon var så svullen i halsen att hon kunde inte svälja, för det kändes som svälja knivar sa hon.

Det gick fort hos akuten, dubbelsidig kraftig halsfluss. Perfekt när man har en fru med penicillin allergi, suck. De skulle prova en penicillin tillsammans med antihistamin och hoppas det fungerade och botade henne.

Behöver jag berätta mer, frågade Kalle sin publik? Jag tror någon har roligare redovisning om sin julledighet? Det må låta eländigt det jag berättar, men vi skrattar mest bara åt det! Jag säger som sonen sa att frun är bra på att trolla trots allt det som händer och skapar mysiga högtider utifrån de omständigheter som finns och vi är lika tacksamma varje gång hur bra samarbete vi har inom familjen när det väl händer saker. Men ni kan hålla med om att allt låter ganska overkligt iaf så här här när man ska berätta för andra, då har jag inte nämnt alla turer och sjukdomar vi hade hela december, men ni vet ju hur mycket frånvaro jag hade så nu siktar vi på en lite friskare januari och år 2016.



söndag 3 januari 2016

När är det dags att ge upp?

Hon låg där ännu en gång på sjukhuset, men slangar inkopplade överallt och funderade. Hon var så trött på att kämpa varje dag med vården.

Läkaren kom in och tittade på henne, efter en stund tystnad sa han med trött röst: Du är här igen.
Den där rösten fick henne att bara vilja fly, trodde dem verkligen att hon älskade livet på sjukhuset? Hon ville bara hem till sin familj, krama sina barn och aldrig mer sätta sin fot på sjukhuset. Hon svarade trött tillbaka: Ja och jag önskade att jag slapp.

Läkaren kollade på värdena på monitorn och konstaterade att allt såg bra ut igen, men bekräftade att det höll på gå riktigt illa den här gången. Allt var inte lugnt för 2h sen. För 2h sen kom hon in igen, helt svullen i ansikten och hals, medvetslös och nästan så att hjärtat hade slutat slå. Den här gången hade hon inte lyckats med ta sin spruta innan hon var borta.

Du är en riktig kämpe, glöm inte det Maria. Det var verkligen vad hon behövde höra, för nu kanske hon orkar fortsätta, fast det ser så mörkt ut ibland. För barnen skull måste hon ju.
Läkaren fortsatte: Du kan ju rutinerna, vi avvaktar 4h till sen får du åka hem, men gå förbi apoteket, du får inte vara utan din spruta! Glöm inte det och du kan väl försöka alltid ha sällskap som vet hur de ska ge dig den?
Maria nickade, hon visste allvaret, men hon ville blunda för det, hon var så trött. Det var för femte gången den här veckan hon åkt in med ambulans. Innan läkare stängde dörren efter sig, ropade Maria: och du skickar väl en blänkare igen till min läkare så kanske det händer något och jag slipper det här.
Läkaren vände om och tittade en stund på Maria och nickade sen. Maria visste att det var inte sant, att hon ännu en gång bara blev lovad men de skulle inte ha tid och hennes läkare skulle ännu en gång säga, vi tar det där sen. Ingen hade förändrat sig, det var kanske dags att vika ut?




lördag 2 januari 2016

Smärtan

Tider läker alla sår, säger dem, men den som har aldrig blivit drabbad förstår inte att det är inte sant. Karina stod där ännu en julafton ensam och tittade på bilderna. Bilderna från tidningar, foton som hon lyckats spara tack vore internet, minnesanteckningar som hon skrivit ner från tiden då det overkliga hände.

Miranda som var redan bortglömd av alla, men fanns i Karinas hjärta varje dag.  Det är redan 11 år sen, Miranda skulle ha blivit 18 år gammal till nyår, men hon blev bara sju år. Sju år av lycka fick Karina dela med sin älskade dotter.

Året är 2004 och Miranda och Karina bestämde för att fira första jul utomlands efter en tuff år då Miranda hade mist sin pappa och Karina sin man i cancer. Det båda kände att det behövde komma bort, bort från allt som påminde och gjorde så himla ont. Thailand var paradiset så alla deras vänner, dit skulle man åka. Till värmen med de härliga sandstranden och god mat. Visst stämde det också, att det var en paradis, Miranda var lycklig över att bada i poolen och stranden. På stranden gjorde de tillsammans de mest fantastiska sandslotten, till jul åkte dem på en snorklingstur. Mirande ville inte ha några julklappar, hon ville bara uppleva och göra massa härliga saker med sin mamma, allt det där hon inte han göra med sin far, sa hon.

Men så kom dagen 26 december 2004 då allt förändrades ännu en gång. Tsunamin drabbade Thailand och när Karina och Miranda försökte nå topparna, kom vågen och fick tag på Miranda. Karina försökte simma efter henne, men några thailändare fick tag på henne och sa att det är för sent. Hon kunde bara se på när Miranda spolades bort från henne, under vatten och försvann. Minnena är så fruktansvärda att det går inte beskriva med ord det hon fick gå igenom. Karina ramlade ner på knäna igen denna julafton tittade upp och frågade: vad är din tanke med allt denna sorg? Jag vet att jag har överlevt ytterliga 11 år, men jag vet inte hur länge till jag kan bära smärtan! Ge mig svar, vad är dina tankar!

Hon låg på golvet och grät, grät över saknade över sin man och sin dotter, som hon älskade så mycket! Dem var redan bortglömda av alla, men i Karinas hjärta fanns dem med varje dag, där skulle de ha en trygg plats för alltid.




fredag 1 januari 2016

Nyårsdagens tankar



Ännu en år har passaret och ännu en nytt härligt år har vi framför oss! Alltid lika spännande första dagen av året, det finns så mycket förväntan och så mycket hopp i luften. Vilka löften gav du dig själv? Skriv gärna en meddelande till dig själv idag, som du öppnar i nyår och kollar hur året har gått.

Jag vill uppleva mer äventyr år 2016 och jag vill ha bättre hälsa. Hälsa har verkligen drabbat oss 2015, så det vill vi lämna bakom oss och satsa på bättre hälsa. Jag vill skriva mer och jag vill även måla mer. Jag vill ha bättre koll på våra ekonomi, göra mer kloka investeringar. Detta är några av många löften jag vill ge. Jag vill rensa och få en balanserad och glädjefylld hem.

Men något jag verkligen skulle vilja få in i min vardag är vänner för familjen, som vi kan dela högtider och vardag med, som finns nära oss, som vi kan dela glädje och skratt med.

Jag har mist några väldigt fina människors vänskap år 2015, men jag hoppas 2016 berikar mitt liv med nya kontakten och nya vägar. 

Som jag skrev tidigare, dag 1 av året är full av förväntan och hopp. Det är mycket man ser framemot, det svåra är att låta lågan brinna vidare i flera dagar. Men skrivna mål är lättare att nå än mål i tankar.

God fortsättning till dig, jag ser framemot att läsa dina texter även i år!