onsdag 30 september 2015

Hur skulle hon vara om hon inte var sig själv?

Katarina satt ensam och funderade, hur hade livet kommit an så här? Sedan hon hade varit barn, hade hon alltid känt sig annorlunda, hon var inte som alla andra barn. Och allt som oftast var det också väldigt stora skillnaden bland människor, hon var en sådan människa som man antingen gillade eller så hatade man henne. Men allt för ofta genom åren hade hon fått en känsla av att hon hamnade i den sist nämnda gruppen, att vara hatad. Många gånger kände hon som att hon behövde vara vistas i samma sal som andra människor och det slutade med att hon hade sårat någon trots att hon varit tyst. Och de få gånger som hon hade vågat säga något, då blev det rena rama helvetet, för allt för ofta blev hon missuppfattad och innan hon riktig förstod vad som hade hänt, hade hon allt för ofta redan gjort mer skada än nytta.

Ännu en gång så satt hon här och funderade hon hon hade lyckats bli osams med sin familj, grannar och kollegor. Hur hon hade lyckats med ren närvaro och med en liten ynka åsikt berätta vad hon tyckte och där med bli osams med allt och alla. 

Hon hade alltid haft god självkänsla och hade inga problem att vandra ensam, men ibland hade det varit skönt att ha någon att dela livet med. De här hade börjat tära på henne, det här hade börjat ta tag i hennes självkänsla. Så hon satt där på morgonen med frågan: hur skulle hon vara om hon inte var sig själv?

måndag 28 september 2015

Utbränd?

Efter att Maria kommit hem från sin lilla tripp och anlänt hemma inser hon att det kanske inte är alls var så här det skulle kännas. Att ha ångest, trötthet och humöret går upp och ner. Det kanske är den stressen hon har burit med nu så länge, som hon tog på sig igen när hon kom tillbaka från semestern och började arbeta igen. Det var tungt att inse att hon kanske också höll på gå in i den där berömda väggen, fast samtidigt kunde hon inte låta bli att fråga, hur kändes det? Vad innebär det att gå in i väggen?

Hon var ju van att lägga på en växel till när det var jobbigt, det hade hon alltid gjort. Men på något sätt så fungerade inte det den här gången, hon kände sig mest bara överrumplad, som någon hade fyllt upp hela hennes kropp, som hon var bebodd till varje cell som fanns i kroppen. Hon var mest hela tiden bara trött och orkade inte ta tag i något. Hon ville bara sova och vara för sig själv.

Hon borde söka kanske hjälp, innan det är försent. Det sa hennes lilla hjärncell som orkade inse vart hon var på väg, men att göra det, kändes som millång väg. Hon skämdes, hon ville inte, hon ville inte möta det känslor som det skulle väcka i henne. Det var lättare att svälja och fortsätta som hon gjort i sen hon var 6 år gammal. Det var hennes trygghet att alltid få kämpa, men inners inne längtade hon bara att få vara och få lugn o ro i själen. 

Ännu en gång en morgon efter 12h sömn, var hon helt slut fortfarande. Hon tog på sig smink, tog på sina finaste arbetskläder och åkte iväg och arbeta. Bara några dagar till tänkte hon.



fredag 25 september 2015

Jag duger

Jag ska riva ner den fasad jag byggt av gammalt skräp,
Jag ska riva ner det smutsiga och hårda skal och ta fram den vackra insidan.
Jag ska blicka mot ljuset och följa mitt hjärta,
lita på att jag duger precis så som jag är.
Jag är precis lika fantastisk som du,
Det finns plats för oss alla.

Önskar dig en fantastisk helg! 

torsdag 24 september 2015

facktermer

Hon stirrade på ordet och försöker förstå vilka ord tillhör facktermer.
Hon lekte med ordet: termer av fack, fack av term, fack term, term fack.. hmm..
Hon insåg att hur hon än vred och vände så skulle hon inte förstå så här tidigt på morgonen vilka ord kunde ha så avgränsad specialbetydelse.

onsdag 23 september 2015

Min mamma

Bilden av henne påminde mig om min mamma fast yngre, den väckte många känslor. Idag vill fokusera på känslorna som min mamma gav mig som barn.

Jag minns min mamma som var så energisk och en glädjespridare. Hon hade allt som oftast en leende på läpparna och hon älskade livet. Hon såg världen som en vacker ställe att leva på. Hon hade stort hjärta och hon var min bästa vän. Det fanns inget i världen som hon och jag inte kunde prata om, hon stöttade, hon vände på sakerna runt och vi hittade lösningar. Visst hade hon sin fel och brister, precis som vi alla hade, men de var små med allt det härliga hon gjorde. Hon var den som alltid stöttade oss barn med oavsett vilka idéer vi hade. Hon var en trygghet som fanns vid våra sida.

Jag kan fortfarande minnas från barndomen alla de kvällar jag behövde prata och det var många kvällar i veckan. Hon försökte få mig att sova, men ändå satt snällt och lyssnade på vad jag hade på hjärtat oavsett hur mycket klockan var. Jag minns alla de gånger vi visste pappa var borta längre tid, så hjälpte hon mig att förverkliga alla mina galna idéer med mitt rum. Jag minns att hon tillät mig att testa vem jag är genom att klippa håret kort. Hon hjälpte mig att få en hamster och hon fanns där för mig när livet var mörkt av mobbning och utfrysning. Hon fanns där alltid för mig när jag var liten och det är jag oerhört tacksam för.

Jag vill bara skriva den här texten idag och påminna min mamma att hon är värdefull för mig och jag  älskar dig oerhört mycket. Glöm aldrig det! Det är precis vad jag försöker idag ge mina barn, en kärleksfull mamma med fullt med energi och galna idéer, jag vill ge en barndom som dem kommer minnas med värme, precis som jag gör. Tack mamma!




söndag 20 september 2015

Brunnen

Linnea var 6 år och idag hade dem varit i skogen men sin förskola. Hit brukade dem ta sig varje tisdag och det var riktigt roligt.  I skogen fanns en brunn som många barn hade berättat för henne hade en förbannelse över sig. Gick man dit själv om natten så visade sig förbannelsen.

Just idag hade Linnea tappat sin kanin i skogen och det här hade ingen upptäckt förrann mamma skulle natta Linnea. Linnea hade gråtit och sagt att hon kan inte sova utan sin kanin. Kaninen hade hon haft sen hon var 1 år gammal. Mamma hade tröstat med att hon skulle få ha sin Nalle så skulle dem direkt på morgonen bege sig ut till skogen och leta.

Det tröstade inte alls Linnea, Linnea skulle ha sin kanin hem inatt. Så när natten kom hade hon bestämt sig att ta sig iväg på egen hand, hon skulle hitta sin kanin.  Med sina små steg gick Linnea i den täta skogen som bestod av mest tall och granar. Ljuset från molnen gjorde otäcka skuggor. I famnen hade hon sin nalle. Hon letade förtvivlad efter sin vän kanin.

Hon gick i det fuktiga gräset, med sig hade hon en liten ficklampa. Skuggorna från träd och stenar omfamnade henne steg för steg. Ljudet från ugglan och små krypen fick Linneas hår att resa sig. Men hon skulle vara modig, hon måste rädda sin kära kanin. Linnea hade glömt bort brunnen i skogen, tills hon plötsligt stod framför den. Brunnslocket som alltid stod stängt, stod nu på glänt och hon kom på vad barnen hade sagt: den som går till brunnen om natten får möta förbannelsen. Hon hörde ylande och vindens sus, hon stod blixtstilla. Tårarna började bränna bakom ögonlocket. Det kanske inte var så bra ide att ta sig till skogen inatt. Plötsligt hörde hon steg, steg som kom emot henne, bakom hennes rygg. Hon började springa, springa fortaste hon kunde. Hon visste att nära brunnen fanns bra stenar som man kunde gömma sig bakom. Vad skulle hon ta sig till, gråten övervälde över henne. Vad hade hon tänkt som skulle ta sig ut på natten helt själv? Hon satt bakom stenen, skakade och tårarna rann. Det var helt tyst.

Plötsligt kände hon en hand som torkade hennes tårar, en len och skön öra som strök över hennes kind. Linnea vaknade från sin mardröm, mamma stod bredvid men kaninen i sin hand. Linnea kände sig lättad och överlycklig. Mamma sa att nu var det bra och mardrömmen var över. Linnea famnade om sin kanin, kramade sin mamma hårt. Hon la sig ner i sängen och somnade om. Hon sov gott och tryggt hela natten, men sin bästa vän bredvid sig. Mamma var lättad att hon hade hittat kaninen faktisk i bilen när hon hade åkt och handla medan Linnea sov.  Dock undrade hon fortfarande, vad hade Linnea drömt om?


Inspiration från boken: Sov nu, Vesta-Linnéa!


lördag 19 september 2015

Förändring

Plötsligt vaknar hon upp och inser något så självklart! Hon har haft ångest över alla mål som hon satt upp och inte hittat motivationen till. Det var så många som hon hade berättat om sina mål och nu känns som sista dagarna fallit plattfall. Men just den här morgonen så gick det upp för henne:
sträckan till mål är precis så långt som hon gör det till i tanken. Hon ville gå ner i vikt, men kändes som att 15 kg var så mycket, men när hon insåg att om hon ändrade tanken att 15 kg var pytte lite skulle resan dit kännas så mycket lättare. Att gå i mörker och inte planera det skulle inte heller ge någon som helst motivation, så idag skulle hon minsann sätta sig ner och börja planera! Det fick ta hur lång tid som helst, bara hon tog tag i det! Varför just idag kände hon sig mer motiverad, vet hon inte. Kanske var det Paulo Robertos text på instagram eller kanske var det att hon var trött på att känna sig omotiverad. Men idag skulle det bli förändring.

fredag 18 september 2015

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Maria satt där igen på morgonen, men sin kopp te och reflekterade över de sista två dagarna. Hon behövde återhämta sig mentalt. Ännu en gång hade dottern avvikit från den normala. Det hade väl egentligen börjat redan för 1,5 vecka sen men inte förarn i måndags som hon fick en tankeställare. 

Dottern som bara är 2 år hade kissat ganska mycket på nätterna, blöjan var alltid proppfull när hon vaknade. Men Maria tänkte inte så mycket mer på det utan tänkte mest att jaha så är det. Men natten till måndag, så kissade dottern även hela sängen. I all stress så lämnade Maria dottern Karin till förskolan. Maria var så stressad så hon hann inte byta så många ord med personal, utan allt gick på bara några minuter. När Maria kom för att hämta Karin reflekterade förskolans personal om att det tycker de får byta blöja på henne lite väl ofta och blöjorna är helt överfulla. Maria sa då att Karin hade även kissat sängen ner över natten att dem får tillsammans ha lite koll på hennes kissande.

Natten till tisdag fortsatte kissandet, men nu vaknade Karin själv av fulla blöjor och skrek att måste byta blöja. Maria bytte några blöjor den natten och på morgonen när Karin var så snorig och hostig, så som storebror Micke så bestämde Maria att vara hemma med barnen. När hon nu ändå var hemma med barnen tänkte hon att det var väl lika bra att slå en pling till barnmottagning och kolla vad det hade för åsikter, då dottern var ju ändå en skör barn.

Micke var överlycklig att få stanna hemma, han såg mest framemot när Karin skulle sova så han skulle få lite extra mamma tid. Karin somnade tidigare vanligt och Micke var hungrig så dem bestämde att de skulle först äta mat innan de skulle göra något roligt tillsammans. 
Barnmottagningen tyckte att Karin skulle få lämna ett urinprov. Fungerade det inte på morgonen med att Karin lämnade ett prov i pottan, så skulle dem få åka in och så fick Karin kissa i en påse istället. 

Det fick bli gårdagens resten till middag och precis när Maria och Micke hade ätit upp sin mat så vaknade Karin. Man såg besvikelsen hos Micke, där rök den mamma tiden. Maria hade dålig samvete, men det var bara acceptera situationen, det var så här att ha två barn. 

När Karin hade mest pillrat på sin mat och vägrade fortfarande pottan, fick Maria ta beslutet att de skulle åka till sjukhuset. Micke var inte alls glad över den tanken, men som vanligt så accepterade han situationen, han fick ju ta med sin ipad så skulle inte tiden bli allt för tråkig.

Väl på sjukhuset när dottern äntligen hade kissat och familjen tänkte åka hem kom nästa överraskning, sköterskan meddelade att dem skulle behöva stanna och vänta på läkaren. Va? Det hade ingen sagt något om! Men det var bara att gå snällt över till akutdelen och vänta. Det var mycket barn och Maria förstod snabbt att Karin skulle inte bli prioriterad. Fan också tänkte Maria, jag borde kanske ha ändå väntat med samtalet. Nu måste Micke sitta här med oss i många timmar. Visst var inte Micke glad över att behöva sitta där, samtidigt som han konstaterade att jag har ju min ipad så jag kan väl likaväl sitta här och spela som om jag gjorde det någon annanstans. 

3,5 timme senare, så slutade äntligen Marias man Patrik och kunde hämta upp Micke från akuten. Maria och Karin ficks snällt sitta och fortsätta vänta på läkaren. Det var trögt och segt och Karin var på dåligt humör, hon var både förkyld och hungrig då hon inte ätit något på hela dagen. Akuten gick med på att hon fick till slut äta lite frukt och glass. Det piggade upp lite Karins humör.

6,5 timme senare så fick dem äntligen träffa en läkare. Läkare som kom med chockerande nyheter, dem skulle skrivas in. Maria funderade hur hade dagen ändrat från att på telefonen de hade sagt att lämna ett urinprov, sen bokar vi en telefontid till din läkare till att sitta på akuten i 6,5 timme och sen få beskedet att bli inskrivna? Det vara bara gilla läget, men snacka om att ibland blir det inte alls om man hade tänkt sig.

Nu satt Maria där på morgonen, efter 2 dygn på sjukhuset och funderade på vad läkaren hade kommit fram till. Karin hade inte diabetes och det var ju otroligt lättnad. Hon hade inte heller problem med njurarna, MEN man trodde hon var förstoppad som gjorde att hon kissade mycket. Först kändes den förklaringen väldigt naturlig, men då hon som vanligt blev väldigt lös i magen av sjukhusets mat, då dem aldrig lyckades göra mat utifrån hennes allergi, även den här gången. Så tänkte hon nu i efterhand vilken idiotisk slutsats. Om hon var förstoppad så förklarade det fortfarande inte varför hon producerade så otroligt mycket kiss, tanke på att intaget av vätska är så minimal. 
Dem hade även med läkaren börjat diskutera hennes mage som hon varit inne med så många gånger. Karin har inflammation i tarmen och nu hade även röntgen visat att hon har massor av gaser i magen. Läkaren tyckte det kunde inte skada att testa glutenfritt, men havre produkterna som dottern åt, det skulle hon minsann ha kvar. Maria kände sig mest arg just nu, vadå ha kvar havreprodukterna? Antingen testar man glutenfritt fullt ut eller så gör man inte det, inget halvhjärtat.  Hon kände sig så besviken ännu en gång på sjukhuset, varför skulle man behöva kämpa med allt själv? Varför kunde man inte längre lita på att vården finns där för dig. Maria satt och funderade, men det hjälpte inte så mycket, hon kände sig lika liten och hjälplös, hon ville ju bara att dottern skulle bli frisk och må bra!


tisdag 15 september 2015

Cancer

Andas tänkte Karin, det är inte värre än något annat du trott.
Sitta i väntsalen och vänta på beskedet gjorde Karin helt svag.
Sedan 5 veckor tidigare hade man tagit en hudprov för man misstänkte hudcancer. Tiden från att ha tagit provet till att vänta på svar kändes som en evighet. Men nu satt hon i väntrummet och väntade på att få komma in till doktorn.
När hon ropades in hoppades hennes hjärta ett extra slag och tiden stod still. Nu var det dags för domen.

Läkaren var på en otroligt härlig humör och var alldeles för glad för att kunna ge några negativa besked. Han frågade hur Karin hade haft det på semestern och om hur härligt det var nu när solen tittade fram efter en regnig sommar. Karin var inte så mottaglig, hon tyckte det tog för lång tid att få veta svaret, så hon ursäkta läkaren att hon gärna småpratade efter att fått beskedet som hon väntat nervöst i nu 5 veckor.

Läkaren blev lite allvarligare och förstod Karins oro. Han sa att då ska vi se vad det står i journalerna och provsvaren. Medan läkaren letade svar i datorn, gick det många tankar i Karin huvud. Samtidigt som hon var väldigt förvånad över hur lugn läkaren var och undrande varför han inte hade kollat upp tidigare svaren, innan hon blev upphämtad. Hon blev väckt från sina tankar när läkaren började prata:
-Operationen av din hudfläck visade sig vara en malignt melanom. Googlar du på det så kommer du få upp hudcancer och då kommer du bryta ihop.
Mer än så behövde inte läkaren säga, Karin började gråta, hon försökte hålla tillbaka tårarna men det gick inte. Hudcancer, fan också!

Läkaren tog en paus och sedan fortsatte han:
-Jag förstår din reaktion, så reagerar dem flesta. Men de flesta förstår inte att det är inget farligt om man upptäcker den i tid. I ditt fall så kom du rätt tid vilken innebär att det krävs en eller två operationen till på samma ställe och sen är du botad.
Karin tittade förvånad på läkaren och smakade på orden: en till två operation och hon var botad. Nu snurrade det ännu mera i huvudet på henne. Hon trodde hudcancer handlade om cellgiftbehandlingar och allt vad hon hade läst. Att man hade en säker död var vad hon trodde man fick när man fick diagnosen cancer.

Läkaren gick igenom detaljerad och lättade på Karin oro. Det enda hon skulle behöva tänka på är att följa sin kropp lite extra noga vad det gäller hennes pigment och helst undvika solen direkt, vara hellre i skuggan. Och skulle hon nu vistas i solen, skulle hon använda hög solskyddsfaktor.

Karin lovade sig själv två saker: hon skulle alltid ha solskyddsfaktor nummer 50 och hon skulle börja leva i nuet för man visste aldrig när livet var över.

måndag 14 september 2015

Ovisshet

Mamma Maria, David och Nella var hemma ensamma, pappa Marcus var nämligen bortrest den här helgen. David ville leka ute med kompisar och det passade väl bra, så länge han informerade vart han var. Dem hade en regel i huset och det var att sonen skulle få leka i två av lekplatserna utan att behöva springa in och ut och berätta för föräldrarna. Det fungerade bra för föräldrarna och det blev mer avslappnad även för barnen. Medan Nella sov middag, så passade Maria på att städa och dona i huset, men plötsligt fick hon en olustig känsla i kroppen. När hon gick där och fixade så växte olustighet känslan i kroppen mer och mer. Hon var tvungen att gå titta till Nella, men hon sov gott i sin säng. Då bestämde hon att kika in på de två lekplatserna lite snabbt för att se hur det gick för David. Till hennes överraskning så syntes ingen David på varken det ena eller andra lekplatsen. Marias hjärta började bulta och  hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Innerst inne visste hon någonstans att David var okej, men känslan av att inte veta vart han hade tagit vägen gjorde henne rasande. Hon kunde inte direkt springa iväg och leta heller då hon kunde inte lämna Nella ensam sovandes. Hon försökte slå några signaler till kompisars föräldrar, men hon fick inte tag på en endaste. Hon visste ifs att David lekte med Linus ute en stund och hans föräldrar hörde aldrig telefonen när man ringde till dem. Nu började hon vara både rasande mot föräldrarna och till sin son då han inte sagt vart han skulle. Den där Linus litade hon inte ett dugg på, det var en stökig barn, ett barn som kunde hitta på vilka rackartyg som helst. Och tyvärr så var ju Marias son David väldigt lättpåverkad så han var nog inte allt för svår att övertala till lite bus. Linus vad ju dessutom äldre än David.

Medan tiden tickade så växte Marias oro och ilska. Skulle inte Nella kunna vakna snart, måste hon just idag sova extra länge när Maria verkligen skulle behöva komma ut och leta. Maria försökte några gången till att slå en pling till Linus föräldrar men utan resultat. Gissa om hon var lättad när hon hörde Nellas rop efter mamma, äntligen skulle hon få ta på sig kläderna och gå iväg. Hon hämtade snabbt Nella i famnen och knallade iväg. Tur det var sommar, så slapp ta på sig något extra kläder direkt. Först plingade hon på hos de närmaste kompisarna, men där fanns ingen hemma. Då tog hon uteslutningsmetoden och gick raka vägen till Linus. Linus bodde utanför deras radhusområde, så det gjorde att Maria var ännu mer rasande. David visste mycket väl att han fick inte gå någonstans utan lov, så nu var det kompisförbud och spelförbud och förbud och förbud och ännu mer förbud tänkte Maria för varje steg hon närmade sig mot Linus.  Nella blev ledsen när hon inte fick stanna till och gunga på lekparkerna som de passerade men det märkte knappt Maria av då hon var helt i sina egna tankar och känslor.

Precis strax innan man kommer hem till Linus, så finns det en lekpark. Maria hörde från långt håll att det var många barn där och även bland annat hennes egen son David. Hon kom med raska takt, arg i blicken och när David upptäckte henne, förstod han vad klockan var slagen. Han blev alldeles kallsvettig och började be om förlåt innan ens Maria hade sagt något. Han förstod att han i lekens stund inte tänkt på att säga till utan gått iväg utan tillåtelse. Maria sa bara med arg ton - Du har kompisförbud. Raska hem NU! David började springa hemåt och Maria vände också om. Hon hann inte många meter innan Linus kom efter henne och sa:
- Du är orättvis! Så där gör man inte! Man ger inte sitt barn kompisförbud.
Maria vände om och tittade med ilsken blick på Linus. Linus backade lite, han mådde vara tuff, men han hade förstått att Davids mamma bråkade man inte helt oförbipasserad.
- Du gör bäst att inte lägga näsan i blöt Linus, så vänd dig om och gå din väg.
Linus tvekade först men backade några steg. När han såg att Maria vände sig om och började gå hemåt, tog han fram vattenpistolen och försökte spruta på Maria.
Maria vände om började gå med snabba steg mot Linus, nu fick Linus bråttom! Han sprang allt vad han kunde. Maria tänkte att det var nog bäst så, annars vet hon inte vad hon hade gjort med den där ouppfostrade ungen. David hade sett på längre håll det hela och hade också blivit arg. Linus må vara tuff, men att spruta vatten på hans mamma där gick gränsen även för honom. Nu var han också arg på Linus.

David, Maria och Nella gick hem i tysthet. Dem alla visste vad som fanns i luften, konstigt nog så just idag förstod alla utan att ha sagt ett ord vad som gällde, vad som blivit fel och att alla var mer eller mindre ledsna för det. Maria hade släppt sin ilska och det var bäst så.

söndag 13 september 2015

Obekväm

Han hade ett stor evenemang framför sig, men det kändes mer jobbigt än roligt. Kalle hade aldrig varit så mycket för stora event, det hade han ärvt från sin familj. Bara vanliga födelsedagar var också jobbiga, då alla i familjen hade alltid ogillat dem. Helst skulle det vara så lite människor så möjligt eller inte helst inget kalas alls. Men nu vankades det ett stor evenemang, hans bättre vänner hade bok release och det vara bara gilla läget. Han hade ingen tillräckligt bra ursäkt för att hans vän Marcus skulle acceptera. Medan han tog på sig kläderna, så kände han sig svettig och tung i hela kroppen. Han var nervös, så hjärtat bultade extra snabbt. Tankarna far i huvudet med tankar som, vad skulle han säga till folk, vilka skulle han prata med, hur skulle han bete sig, inte ställa sig ensam i ett hörn, men inte vara för påflugen. Mitt bland tankarna hoppades han att det serverade lite alkohol så att han skulle kanske slappna av. Det värsta vore om folk märkte av att han var obekväm, men hur ska du göra dig bekväm i en obekväm situation? Han tog på sig kavajen, låste dörren och gick iväg.


lördag 12 september 2015

Vart hade hon hamnat?


https://www.flickr.com/photos/rodenberger/17601491236/

Vart hade hon hamnat? Det här kändes inte alls som säker mark. Hade hon slagit huvudet, det var så suddigt men ändå klart. Hon förstod av kvinnan att hon hade ett uppdrag framför sig, att ta sig över bron utan att fångas av bergets gestalter som lurade i dimman.
Hon var nervös. Leoparden som lurade på andra sidan, människor som dog. Hur skulle hon klara av uppdraget, en oskyldig tjej som hon. Det krävdes mod och styrka. Det krävdes att vara på sin vakt.

Nicki, maten är klar! ropade mamma. Nicki vaknade till med ett ryck och fick avbryta sitt 3D spel. Tänk vad tekniken har gått framåt när du numera idag kan sätta på dig en hjälm och därmed komma in själv in i TV-spelets värld. Nicki var lättad en stund, uppdraget fick vänta till en annan dag, det var skönt att vara tillbaka till verkligheten.


torsdag 10 september 2015

Hur omfördelar man själen?

Hur omfördelar man själen?, frågade hon psykologen.
Att mista sin man alldeles för tidigt är inget som någon vill gå igenom. Nu satt hon där och var alldeles tom. Hon hade gråtit i veckor och letat efter svar. Saknaden av sin man som plötsligt fått en hjärtinfarkt och lämnat oss i 50 års åldern.

En dag när Rickard vaknade och skulle ta sig till jobbet, kände han inte sig så på topp. Men plikttrogen som man var så kände man inte efter så mycket i kroppen utan fixade ordning sig och tog sig till jobbet. Han föredrog vara där före alla andra så han gjorde så även den här morgonen. Han kom först, larmade av och gick in. Men där tog hans morgon slut.

30 minuter senare anlände nästa kollega som hittade Rickard död på mattan i entrén. Det gick inte längre rädda hans liv. Det blev en väldigt chock för alla, men mest ut av allt till Linda som var Rickards fru och deras två barn 10 och 8 år. Beskedet kom till Lindas jobb av Rickards kollega. Han försökte insistera att Linda skulle följa med honom, men Linda sa bara att det hade hon inte tid med. Till slut blev han tvungen att säga där och då hur det låg till. Linda hamnade i chock och det gick inte kommunicera med henne. 30 minuter senare så började hon gråta och det verkade som det gick inte få något slut på det. Till slut lyckades de köra hem Linda, där barnen och resten av familjen väntade på henne. Hon satt bara i soffan med rinnande ögon och höll om sina barn. Familjen försökte trösta och finnas där för Linda och barnen, men hon var inte mottaglig.

Efter begravningen hade Linda packat barnens och hennes väskor och det drog ner till Spanien i 2 veckor för att försöka få andrum. Hon önskade att hon var mer som barnen att det var som det var och nu blickar vi framåt. Ibland stannar man till och gråter och sen är som inget hade hänt.

När resan tog slut och de anlände tillbaka till hemmet som var orörd och kall. Det fanns inte längre värme sen Rickard dött och Linda var fortfarande för chockad för att orka fylla upp hemmet med kärlek. Ibland undrade hon om det hade varit lättare att sälja huset och bara flytta, samtidigt som hon inte ville göra av sig med minerna tillsammans med sin älskade man.

Hennes bästa vän hade lämnat en visitkort till en psykolog på bordet med texten: - jag älskar dig, ge det en chans! Kram Emma.
Hon hade tagit upp luren ringt psykologen och fick tid redan samma eftermiddag.

Nu satt hon här i hennes enkla inredda rum och ville ha svar på sin fråga:
- Hur omfördelar man själen?

Psykologen var överraskad över frågan och fick fundera en stund och visste inte om hon skulle kunna svara på frågan.

onsdag 9 september 2015

Casinot

Spelberoende som Kalle hade, hade ännu en kväll slutat med att han hamnat i casinot. Han borde inte, men som alltid tog begäret över och han följde snällt efter den. Kalle var ingen rik man, men han började sin karriär av spelande för 2 år sen när hans kollega instruerade casinot för honom. Han fastnade direkt för poker. Nu satt han där igen, hans sista pengar satsade på bordet. Han hade 2 ESS i handen och på bordet låg: KUNG, DAM, KNÄCKT, ESS och FYRA. Där stod hans 4000kr på spel. 
Med hans två ESS och ett ESS på bordet innebar det att han hade 3 av samma, men vad hade den andra? Hade han en tia i handen hade han ju förlorat. 

Det var livligt runtomkring, men Kalle hörde ingenting. Han svettades, tur att det inte syntes utåt. Poker är ett spel där du måste kunna hålla masken! Bluffning är väldigt vanligt förekommande och även Kalle lyckats ta hem många sådana potter. Men hur hade motståndaren idag satsat? Bluffning eller av ren tro på vinst? Kalle vände sina kort, motståndaren bara stirrade, inte ett min rörde han. Kalle visste inte om han skulle tolka det som att han vunnit eller förlorat. 

Motståndaren vände först ett kort, det var knäckt. Kalle höll andan, det här var värre än åka berg och dalbana på Gröna Lund. Kom igen tänkte Kalle, låt det bli min lyckokväll! Så vände motståndaren kort nummer två och det var en knäckt till! Jaaa!!! skrek Kalle. Han hoppade upp och kände sig lättad. Han hade precis kammat hem en pott på 10 000kr. Det var den största potten av dem alla. Tro inte att han var på plus inte. Kollade man totalt sätt hur mycket han hade spelat så var han säkert fortfarande back 100 000kr. Men idag hade Kalle vunnit. I vanliga fall skulle Kalle ha fortsatt och spela och oftast tills alla pengarna var borta igen, men idag hände något ovanligt. Kalle tog pengarna stoppade dem i fickan, vände sig om från Poker spelbordet och gick hem. Varför Kalle gjorde det just ikväll visste inte Kalle heller, men just idag sa magkänslan: ta pengarna och gå hem.



tisdag 8 september 2015

den där kärringen

Det gör så ont och det kvider
och det brinner och det svider.
Känslorna bubblar och irritationen är på besök,
känner mig vissa dagar sur som en lök.
Hur kunde jag bli smittad av denna jobbiga käring,
det gör mig till en riktigt sur- och tjatkärring.
Jag hade alltid skrattat åt andra om denna påhittiga grej,
i 30 år hade jag klarat mig men sen en dag insåg jag nej!
Plötslig var den där och knackade på, ungefär en vecka eller så.
Den veckan gäller det att försöka andas och hitta balans,
att vinna över käringens ohyfs och arrogans.
Det brukar gå så där och familjen blir drabbad mest,
tur att min familj är helt enkelt bäst.
Trots att jag skriker och gapar en vecka,
sen har jag nog 3 veckor en ångervecka.
Jag drösar med kärlek och gör mitt bästa varje dag,
till kärringen är tillbaka och det blir bakslag.
Jag skyller på PMS kärringen när det väl händer,
inget annat att göra än ta en dag i sänder.


måndag 7 september 2015

På en natt förändras allt


På midsommarafton efter att ha kört hem alla andra i ösregnet så var det dags för min vän Kristian att ta sig hem till landet. På långa raksträckan på vägen hem, hade han fått vattenplan och flugit med bilen rakt in i ett träd. Träden hade träffat i förardörren vilket hade gjort att han hade gått i bitar. Huvudet låg på passagerarsidan halva kroppen i bakluckan medan bena satt kvar där det var, fastklämda. Först till platsen hade kommit en taxichaufför, det var en förskräcklig syn han möttes av. Tur han hade precis lämnat kunder av, så kunderna behövde inte ha den här bilden på näthinnan. Taxichaffören hade kallat på hjälp, men det fanns ingen liv att rädda här inte, tyvärr. Jag själv sov den natten över hos en vän, vars väns pappa var taxichaufför. När han anlände hem på morgontimmarna hörde jag honom och hans fru prata, han berättade om den förskräckliga uppsynen av killen han hade hittat i bilen. Han beskrev allt i minsta lilla detalj och jag ville bara kräkas, jag tyckte så synd om honom, men ännu mer synd om den killen som var död. Då visste jag inte, att det var min vän Kristian.

På morgonen när min vän Sandra vaknade förstod hon inte varför det var ganska tung stämning hemma hos henne, men jag ville inte vara den som berättade. Sandras mamma sa bara att pappan hade hittat en död inatt och det var ingen vacker syn.

Senare under dagen träffade jag upp våra lilla gäng hemma hos Mattias, som var bästa vän med Kristian, för Mattias var väldigt angelägen att få berätta något som hade hänt som man inte kunde tas på sms eller telefon. Där satt vi 6 st vänner och väntade in på beskedet. Mattias såg helt förstörd ut så vi förstod att något allvarligt hade hänt.

När Mattias sa att Kristian är död, att han omkommit i en singelolycka inatt, började jag skaka och ville kräkas. Nu förstod jag att min väns pappa hade hittat min vän Kristian. Jag sprang ut och försökte få luft, jag slog gräset och bara skrek! Livet var så orättvist! Kristian och jag hade blivit väldigt goda vänner bara några veckor tillbaka, men han hade öppnat upp sig mer för mig än för någon annan tidigare, kanske för att jag var en tjej. Han hade väldigt tuff uppväxt, inte så populär bland sin föräldrar, han hade precis fyllt 18 år fått körkort och såg framemot sommaren. Han hade träffat en tjej och han hade planer på att flytta hemifrån till hösten. Det var första gången som han såg ljust på sin framtid.

Varför Kristian?! Varför, varför varför? Ekade det bara i min hjärna. Dem andra hade också kommit ut för att se hur det var fatt med mig. Jag funderade en stund om jag skulle berätta det jag hade hört, men jag kände att nej, jag bevarar dem den hemska synen jag möttes av inatt när pappan beskrev vad han hade sett. Alla var ledsna och det skulle inte gagna någon att få veta detaljer.

Vi satt där i gräsmattan, denna sommarkväll och mindes tillbaka Kristian, hans stora hjärta av guld. Trots att han hade svår uppväxt var han väldigt mån om allt och alla. Vi mindes honom med glädje.

Dagarna gick och vi fick reda på att inga av hans vänner var välkomna till begravningen, chockade men ändå inte. Vi bestämde alla vänner att ha samma dag en egen ceremoni för honom. Vi samlandes utanför kyrkan, där begravningen ägde rum. Nu insåg vi att han verkligen var död. Vi flyttade längre bort där föräldrarna skulle inte märka av oss när kistan bars ut till sin viloställe. Vi valde att lyssna på hans favorit musik och en bland oss spelade gitarr och hans nyskrivna låt som han tillägnade till Kristian. Det blev vackert och precis så som vi ville säga adjö till Kristian.

Det är nu 15 år sen du lämnade oss, men jag tänker på dig fortfarande varje dag. Bilden av vad du fick gå igenom den natten kan inte suddas bort. Jag hoppas det gick fort, att du inte behövde lida. Jag hoppas du har det bra i himlen, att du har inre frid. Saknar dig! RIP Kristian <3



söndag 6 september 2015

Förändring

När han åkte iväg så visste han inte alls vad han skulle förvänta sig. Erik hade varit på semester i 3 månader som han var varje sommar. Av erfarenhet sedan tidigare somrar så visste han att när han återvände till arbete så kunde det komma en hel del överraskningar. Förra sommaren hade det tillkommit en ny anställd och året innan så hade man dragit bort alla privilegium. Undra vad som skulle ha hänt denna sommar?

Han var lika nervös varje år. I år visste han att hans kollega hade sagt upp sig och han kände till vem som skulle komma och ersätta kollegan. Den nya kollegan hade redan börjat, det visste han. Men han visste också att en till kontor skulle öppnas i en annan stad vilken skulle komma och påverka spelreglerna på jobbet. Han skickade ett sms till den han litade mest på i företaget och frågade lite försiktigt hur det gick. Han förstod av hennes svar att han behöver vara inställt på att inget var som förr, förändringen som hade pratats om i flera år, hade kommit till verket. En förändringar han inte var förtjust i.

Det var jobbigt, men vad skulle han göra, säga upp sig eller?

lördag 5 september 2015

Morgonrutin

Det började pipa i mobilen, då klockan var fem, hon var helt slut. Hon ville gå upp och använda sina morgon timmar till att utveckla sig själv, men efter 3 månader visste hon inte hur hon skulle behålla denna underbara morgonrutin. Det var så lätt under vår och sommar, det var ljust. Kroppen naturligt ville vara vaken. Men nu när höstens hade fallit över och morgontimmarna var det allt annat än ljus och varma morgon, det var kallt och mörkt. Hon var dock inte den som i första taget gav upp, hon fortsatte att låta sin klocka ringa 5:00. Ibland så blev det snooze knappen och ibland så blev det gå upp. Men det var helt okej, vad den än blev, för det vara för hennes skulle hon gjorde det...



fredag 4 september 2015

Dagens händelse

Han satt framför pianot och försökte läsa noterna han hade framför sig. Men idag kändes det extra svårt, då han hade så ont i foten. Smärtan tog all hans koncentration. Dem senaste dagarna hade det snöat ute och första halkan hade kommit. Tillsammans med kalla nätter, snö och soliga dagar, så blev det snabbt isgator på alla vägar. Bara sträckan från att ta sig in från bilen till replokalen kändes idag som flera kilometer.

Precis utanför dörren hade han hunnit pusta ut och då tog isen tag i hans balans och han for ner på marken. Foten hamnade konstigt under hans kropp och det gjorde riktigt ont. En vacker kvinna kom förbigående och såg allt som hände. Hon sprang snabbt upp på plast och försöker hjälpa Fredrik upp på fötter. Han skämdes, han kände sig klantig. Stina som var allmänt en solstråle och pratkvarn som började prata om allt och inget och hur många människor hon hade fiskat upp idag från gatorna. Fredrik mest skrattade och försökte samla sig för att försöka komma in. När nyckeln passade in i låset och Fredrik tänkte be Stina komma in och ta en kaffe, var redan Stina gått iväg. Han såg bara skymten av henne när hon gick runt hörnet. Fredrik önskade att han hade hunnit tacka henne, men ödet hade väl inte tänkt att dem skulle inte höra ihop.

Haltande kom han fram till pianot, som han bara satt och stirrade. Plötligt kom det in en melodi, toner av ljus och text av kärlek. Smärtan började ge med sig och Fredrik började skriva en låt. En låt av dagens händelse...





torsdag 3 september 2015

Skridsko äventyr

Det var en härlig vinterdag. Solen sken, det var massor av snö, snö som var så där lagom hårt och dagen var glädjefylld. Familjen Andersson och Svensson hade bestämt sig idag att dem skulle ta sig till skogens skridskobana och åka lite skridskor med barnen. Eller rättare sagt mammorna hade tänkt ta cyklarna och cykla till denna vackra skridskobana. Papporna var det inte mycket av att göra nöjen med barnen, inte på 80-talet som hela den här händelsen spelades på.

Det packades med både korv med bröd och choklad. Anna, Lina och deras 3 barn tog cyklarna och cyklade iväg. Det var lätt att cykla då traktorn hade varit och plogat och sandat vägarna. På vägen till skogen passerades även en annan skridskobana på ett fotbollsplan, den var dock inte riktigt lika bra så äventyret fortsatte. Det var inte så långt till skogen, ungefär 15 minuter med cyklarna.
Cyklarna fick man lämna nedanför backen, sen var det bara ta en promenad upp till backen där skridskobanan och liten stugby fanns. Det var väldigt lite folk där än så länge för att vara så vacker vinterdag. Barnen var ivriga och åka och roligt hade dem. Det åktes och skrattades och hade toppen roligt ihop. Mammorna åkte inga skridskor, dem nöjde sig med att sitta vid sidan om vid grillen och värma sig och prata om sådant som mammor pratar. 

Efter några timmars skridskoåkande och matintag var det dags att bege sig hem, det tyckte varken Kaj eller Maria om, dem ville åka längre och blev riktigt sura och arga för att mammorna inte kunde unna dem att få ha roligt en stund till. Men här var det inga ord och inga visor, utan det var bara snällt ta på sig skorna och bege sig hemåt. Kaj och Maria bestämde att cykla långt i förväg för dem var så arga på sina mammor. Mammorna tänkte att det var lika bra låta dem cykla iväg, det kanske skulle göra att dem lugnade ner sig lagom till de kom hem. Papporna var ju ändå hemma för att ta emot dem. 

På vägen hem får Kaj en snilleblixt ide och uppmanar Maria att haka på med cykeln till den där skridskobanan som finns på vägen hem på fotbollsplanen. Cykla på is Kaj, det tror jag inte är så smart ide sa Maria. Men Kaj ville inte lyssna utan sa bara, nu har du chansen när våra mammor inte ser, har du aldrig varit nyfiken om det går att cykla på is? Jo, det hade Maria varit, fast det lät som en omöjlighet.

Kaj var redan på väg med cykeln på isen och det gick ju ganska bra. Det kanske hade med att göra att isen var inte blank och fin, utan hade liten snötäcke på isen. Men det förstod inte Maria utan tog sin cykel och tog sig till isen. Först kände hon sig väldigt säker att det skulle gå bra, men insåg efter någon meter att nej nej, det här var en dålig ide! Hon hoppade av från cykeln och försökte ta sig bort från isen, men precis när hon slappnade av och trodde hon var i säkerhet, tog isen ett fast grep om henne och hon ramlade. Runt isen var det snö och isvallar så på fallet slog hon i hakan och ögat. Hon blödde massor, men det var hon inte så orolig för, hon var mer orolig för hur hennes mamma skulle reagera. Kaj såg helt förskräckt ut, men Maria skrek bara nu cyklar vi hem snabbt innan våra mammor kommer och du säger inte ett ord till dem om det här!

Precis när dem skulle ge sig av, så mötte dem en gammal gubbe. Maria minns den här gubben extra väl då han skrattade för fullt till Maria och Kaj, han var inte alls sådan där gubbe som skulle hjälpa till, nej han var mest skadeglad när ungar gjorde illa sig för han tyckte in om barn.

Till Marias tur, så var pappa i toaletten när hon kom hem, så hon kunde smita in på sitt rum och låsa dörren. Det dröjde inte länge när Anna Marias mamma kom efter och sa till Marias pappa att låt henne vara, hon är sur för att hon fick inte åka längre tid.

Maria funderade mest i rummet hur hon skulle få slut på blödningen och vad skulle mamma säga. Vad skulle hon säga för lögn, hon kan ju inte berätta att hon varit med cykeln på isen, hon kommer aldrig förlåta henne och då blir det ännu mindre frihet.

Dock det dröjde inte länge när Anna bankade på dörren och skrek öppna dörren omedelbart. Maria insåg att det var bäst att göra som man blev ombedd. Anna var helt förskräckt och skrek till Maria att hon borde ha sagt till direkt att hon gjort illa sig. Maria förstod inte allvaret bakom det hela, men när mamma säger att vi måste åka och sy, förstod Maria att det var inte bara några små skrapsår. 

Väl på sjukhuset när hon blev tejpad i ögat och sydd i hakan så fick Maria veta att Kaj hade inte kunnat hålla sig utan med gråten i halsen berättat allt till sin mamma och var orolig för Maria. Lina hade ringt Anna och Anna blivit rädd och rusat för att banka i Marias dörr. Det var väl tur det att Kaj skvallrade, annars vet man inte hur illa det hade kunnat gå. 

Men Maria lärde sig en läxa, att cykla på is är inte så bra ide. Än idag påminner ärren henne vad denna äventyr hade orsakat, men hon är mest tacksam att det hade inte hamnat direkt i ögat, så hon fick behålla sin syn. 



onsdag 2 september 2015

Varför?

Hon hade bestämt sig för att springa, springa allt vad hon kunde. Hon orkade inte med smärtan och dem plötsliga nyheterna. Hon sprang genom villa området, hon sprang på den lilla stigen genom skogen, hon sprang över fältet, hon sprang i kvällens mörker tills hon kom till en avlägsen fotbollsplan. Hon la sig ner, tårarna rann lika så som svetten. Hon skrek rakt ut i tomma intet. Hon hörde ekot. Hon var arg, leksen och tom. Varför just hennes bästa vän? Varför just hennes bästa vän var död?
Hon öppnade ögonen, såg stjärnorna stråla. Hon tittade upp och hoppades att hennes vän hade det bra. Hon önskade att hon hade hunnit säga adjö.




tisdag 1 september 2015

Sommarnatt i Gotland

Äntligen hade sommarn kommit, Lina och hennes tjejkompisar hade bestämt i sista stund för att åka ner till Gotland och njuta av solen. Ikväll skulle det ut och parta, göra Gotlands gator osäkra. Gotland är väldigt känd för sin stenmur runt staden och stengatorna, det är väldigt speciell känsla att gå där. Skiner solen och det är varmt kan man få känsla av att vara utomlands.

Gotland vid de här tiden av sommaren, mitten av juli, är alltid fullt med folk. Det märktes även på kvällarna. Det var inte bara att kliva in i krogen utan man fick stå snällt där och vänta. Lina, Kajsa och Bella hade fått tips om en väldigt het nattklubb som dem gärna ville besöka. Där i kön skrattade och hade tjejerna väldigt trevligt. Det hade blivit några glas champagne och vin på hotellet innan de hade begett sig av. Alla var singlar och det skulle ju inte vara helt fel att få vara i någons armar ikväll skrattade dem. Bella hade upptäckt att där längre bakom dem stod en otroligt snygg man som spanade in dem. Det märkliga var ändå att då tjejerna hade ingen bakom sig varför han stod så långt borta. Han kanske väntade in sitt sällskap föreslog Kajsa, vi kanske kan få full träff allihopa och tjejerna brast ut i skratt.

Så här fortsatte samtalen tills en gammal gubbe dök upp från ingenstans, han påminde om Al Bandy från TV:n. Mannen närmade Lina och viskade, du ser väldigt vacker ut ikväll. Lina rörde sig inte, hon fokuserade blicken till entrén och bara kommenterade: tack, men jag är inte intresserad förstår du. Hon stod där lite kaxig och tittade inte ens till mannen. Bella däremot hoppades lite vädjande att mannen längre bort skulle rädda tjejerna om detta nu skulle bli ett svår fall att bli av med. Den äldre mannen förstod piken, men funderade en stund om det fanns något för att kyla ner tjejerna lite, för det var trots allt tre vackra tjejer som var ute efter män. Det hade han minsann hört och han var ju inte direkt den som gav upp i första taget.
- Ta det lungt tjejer, får man inte ge komplimang längre? undrade mannen.
Kajsa gjorde klart för mannen att ja det får man, hennes vän hade ju tackat och nu säger vi hejdå till dig. Mannen började känna sig lite arg, vilka otrevliga kvinnor. Bara för att han var gammal behövde man inte vara respektlös.
Precis när mannen tänkte tala till kvinnorna igen, blev alla lite överraskade. Mannen längre bak kom fram med sina kompisar och frågade, vill dessa vackra kvinnor ha sällskap? Lina förstod direkt vem som var bakom henne och hon hoppades den här mannen spelade bra teater, hon vände sig om och sa:
-nemen älskling, där var du ju. Vi började bli oroliga att ni aldrig skulle dyka upp.
Till tjejernas räddning spelade Marcus bra, han hade ju iakttagit situationen en stund, så han tog tag i Linas midja och kramade om henne.

Den äldre gubben blev lite genererad och tänkte att han måste ha hört fel, ursäktade sig och önskade alla en trevlig kväll. När gubben var utom synhåll, brast alla i skratt. Bella tackade killarna för att dem kom och räddade dem, för det var någon obehagligt med mannen, det höll alla tjejerna med om. Det gick inte riktigt sätta finger på vad det var. Han hade ju verkat trevligt, men det var bara en känsla som alla hade fått. Marcus skrattade och sa att det var ingen orsak, men nu var tjejerna skyldiga dem en dans på dansgolvet. Lina försökte vända sig om för att se entrén igen, men så lätt skulle inte Marcus ge upp och han visste och kände att det ville inte Lina heller. Att spela svårflörtad var Linas grej, men det hon missade var att det kände Marcus på sig. Så Marcus kramade om Lina bakifrån och viskade: vi kan leka den här leken, men jag lovar, jag kommer inte förlora.

Inspirationsbild - https://www.flickr.com/photos/namaste04/11585450024/sizes/z/in/photostream/