När hon vaknar är det svart i hela rummet, det fanns inte en gnutta ljus. Hon undrar vad klockan är, om det är långt in på morgonen eller om det kanske tom är fortfarande natt. Sängen är mjuk och skön, hon känner att hon sovit riktigt gott hela natten. Tankarna för gårdagen kommer upp i huvudet, undra vad hon har gjort för intryck till övriga personalen.
Igår så var det invigning av biltvätten i Norrköping, hon själv bor i Eskilstuna. Dem var ett gäng från Eskilstuna som åkte ner till Norrköping för att ha invigning av den nya tvätten. Efter 3 månaders ledighet var det riktigt roligt att komma tillbaka, att börja tänka som en arbetare igen. Hon kände att hon fick massor av nya idéer och inspirationen. Hon längtade till att ta tag i allt och få allt att glänsa igen. Det var roligt att prata med kunder och reflektera över vad vi kan åstadkomma även tillsammans med personalen.
Chefen hade även bjudit med biltvätts ägare från andra städer, dem skulle ut och äta och bo på hotell. Vilken lyx det kändes att starta jobba så här igen.
När hon låg där i sängen så funderade hon om andra hade redan vaknat, om dem gått ner för att äta frukost. Hon hade fortfarande ingen aning av vad klockan var. Hon var lite förvånad att hon var så pass pigg och ingen baksmälla, då det hade ändå blivit en hel del dricka igår. Det var många år sen sist hon hade varit ute, men hon verkade må toppen ändå. Undra om det var redbullen som räddade henne. Redbullen som gjorde att hon kände sig pigg och på. Hon hade druckit några redbull med vodka, eller jag vet inte, som några av hennes kollegor hade kallat drycken från kvällen innan.
Hon tog upp sig ur sängen och letade genom mörkret till den lilla bord som hotellrummet erbjöd, där hade hon ställt sin mobil på laddning. Till hennes förvåning var klockan bara halv åtta. Halv åtta bara, klockan var nog runt halv två när hon la sig. Bara 6 timmars sömn och det kändes fortfarande som kroppen kändes toppen. Hon funderade om hon skulle ta sig till frukost eller om hon skulle sms resten av sällskapet. Kändes elakt att väcka dem andra om det fortfarande sov, så hon bestämde att hon skulle ta sig till frukosten, då hon var vrål hungrig.
Dock i hennes huvud ekade fortfarande frågan, undra vad för intryck hon hade gjort?
måndag 31 augusti 2015
fredag 28 augusti 2015
Att våga säga nej
Hon satt där på morgonen, innan någon annan hade vaknat, på sin fåtölj och kände sig ledsen. Anna kände sig väldigt splittrad, hon hade tagit på sig för många projekt igen. Fast hon hade sen sist lovat sig själv att inte utsätta sig igen i den här situationen, så satt hon där igen.
Idag var kalendern över bokad som vanligt och hon var tvungen att välja vilka hon skulle ringa och göra besvikna. Orden ekade i hennes huvud, säga nej, hon ville inte säga nej till någon, det föll inte i hennes natur. Hon ville hjälpa alla, men hon kunde ju inte direkt klona sig själv heller. Hon kände hur ångesten växte och hjärtat klappade fortare. Lite svimfärdig kände hon sig allt. Plötsligt tog hennes tankar till att hon kanske var lite sjuk, ja lite feber borde hon väl ha och ont i halsen, snorig kanske? Ingen blir arg på någon som blivit sjuk eller hur? Men attans också, hon hade ju den där härliga middag med sin vän ikväll, den som redan blivit uppskjutet så många gånger. Så var hon sjuk, då skulle hon missa det roliga där. Varför gjorde hon så här mot sig själv?
Hon vaknade från sin dagdrömmande och insåg att det var bara ta tjuren vid hornen, det fick bära eller brista. Familjen hade hon heligt lovat att inte skulle prioriteras bort, så det fick bli jobbet. Hon hade ändå sista månaderna satt jobbet väldigt högt, så några vita lögner till kollegor och möten fick det bli så hon skulle hinna med allt.
Det kändes lättare.. det skulle ordna sig.. på ett eller annat sätt..
Idag var kalendern över bokad som vanligt och hon var tvungen att välja vilka hon skulle ringa och göra besvikna. Orden ekade i hennes huvud, säga nej, hon ville inte säga nej till någon, det föll inte i hennes natur. Hon ville hjälpa alla, men hon kunde ju inte direkt klona sig själv heller. Hon kände hur ångesten växte och hjärtat klappade fortare. Lite svimfärdig kände hon sig allt. Plötsligt tog hennes tankar till att hon kanske var lite sjuk, ja lite feber borde hon väl ha och ont i halsen, snorig kanske? Ingen blir arg på någon som blivit sjuk eller hur? Men attans också, hon hade ju den där härliga middag med sin vän ikväll, den som redan blivit uppskjutet så många gånger. Så var hon sjuk, då skulle hon missa det roliga där. Varför gjorde hon så här mot sig själv?
Hon vaknade från sin dagdrömmande och insåg att det var bara ta tjuren vid hornen, det fick bära eller brista. Familjen hade hon heligt lovat att inte skulle prioriteras bort, så det fick bli jobbet. Hon hade ändå sista månaderna satt jobbet väldigt högt, så några vita lögner till kollegor och möten fick det bli så hon skulle hinna med allt.
Det kändes lättare.. det skulle ordna sig.. på ett eller annat sätt..
onsdag 26 augusti 2015
Att vänta
När dem väl får Lisa till medvetande igen, är det ilfart in på röntgen. Något mer allvarligt måste ha hänt då Lisa svimmar av och är medvetslös ganska länge. Lisa känner sig mest trött och vill sova, men läkarna skulle vilja ha Lisa vaken. Lisa förstår att hon har fått en nål i handen, men hon kan inte se den. Hon ligger fortfarande kvar i den här stödbrädan från ambulansen och den är riktigt obekväm. Det är inte första gången hon ligger i den här och den blir inte direkt mjukare för varje gång hon har på sig den. Lisa undrar hur det kommer sig att det är hon som alltid råkar i dessa bilolyckor. Hon vet om att hon är en bra förärade och den här gången var det inte hon som var orsaken till olyckan, utan snön. Snön hade kastat av henne i vägen och sen kanat i några hundra meter och fått ännu en gång en sladd och kastats upp till vägen där hon hade blivit påkörd. Hon fick smällen på mittstolen på sidan. Ambulansan sa att Lisa hade haft tur, hade smällen kommit några centimeter till mot vänster så hade nog Lisa varit död. Orden ekade i hennes huvud, död? Tänk om allt hade varit över? Nu var hon väldigt glad och tacksam att hon levde. Att allt förutom död var bara bra.
I röntgen bad personalen vicka på tårna och händer. Till både Lisas och läkarnas förfasa inser man att Lisa har ingen känsel kvar på vänster sida. Lisa blir rädd, hon gråter och tänker många tankar i huvudet. Mest hur skulle hennes framtid se ut. Hon är glad att Martin är vid sidan om och tröstar. Läkarna försöker säga att ta inget i förskott, det kan bara vara tillfälligt. Nu tar vi en röntgen och så fortsätter vi utgå från den.
Efter röntgen kändes de som en evighet att få träffa läkaren. Att stirra på den vita taket i den obekväma stödbrädan. Kom igen tänkte Lisa, kom nu så jag får av den här stödbrädan. Den kväver min kropp och sinne. Martin försökte prata och skratta, men Lisa kände på sig Martins oro. Han var nog mer ett vrak än hon själv. Men hon uppskattade hans försökt till att spela lugn och ha tro till allt ordnade sig.
Till slut hade läkarna tid med Lisa igen och hon fick bra och dåliga nyheter: Stödbrädan skulle av, röntgen hade inte visar några skelett skador. Däremot såg man tydligt på magnetröntgen att bältet hade gjorde tryck över bröstkorgen och nu spekulerade man om en nerv hade hamnat i kläm i Lisas nacke vilket gjorde att hon då och då svimmade av och där med även inte kunde känna något på vänster sida. Läkarna kunde inte säga säkert och tal om hemgång förstod nu Lisa att det var inte aktuellt. Det skulle bli en lång väntar på sjukhus för att se hur kroppen återhämtade sig närmaste dagarna och gjorde den inte så fick man ta nya beslut vilka undersökningar skulle göras.
Lisa försökte tänka positivt och ville bara in i ett privatrum och gråta. Gråta över att bilen var förstörd, gråta att hon ännu en gång låg på sjukhuset och var en kolli, gråta över att hon hade ont, gråta över att hennes framtid var så oviss, gråta över att hon tappat kontrollen. Det gjorde nog mest ont, att inte ha kontroll, att inte kunna ha kontroll över sin kropp eller läkarvård eller något annat. Att bara ligga där och vänta..
I röntgen bad personalen vicka på tårna och händer. Till både Lisas och läkarnas förfasa inser man att Lisa har ingen känsel kvar på vänster sida. Lisa blir rädd, hon gråter och tänker många tankar i huvudet. Mest hur skulle hennes framtid se ut. Hon är glad att Martin är vid sidan om och tröstar. Läkarna försöker säga att ta inget i förskott, det kan bara vara tillfälligt. Nu tar vi en röntgen och så fortsätter vi utgå från den.
Efter röntgen kändes de som en evighet att få träffa läkaren. Att stirra på den vita taket i den obekväma stödbrädan. Kom igen tänkte Lisa, kom nu så jag får av den här stödbrädan. Den kväver min kropp och sinne. Martin försökte prata och skratta, men Lisa kände på sig Martins oro. Han var nog mer ett vrak än hon själv. Men hon uppskattade hans försökt till att spela lugn och ha tro till allt ordnade sig.
Till slut hade läkarna tid med Lisa igen och hon fick bra och dåliga nyheter: Stödbrädan skulle av, röntgen hade inte visar några skelett skador. Däremot såg man tydligt på magnetröntgen att bältet hade gjorde tryck över bröstkorgen och nu spekulerade man om en nerv hade hamnat i kläm i Lisas nacke vilket gjorde att hon då och då svimmade av och där med även inte kunde känna något på vänster sida. Läkarna kunde inte säga säkert och tal om hemgång förstod nu Lisa att det var inte aktuellt. Det skulle bli en lång väntar på sjukhus för att se hur kroppen återhämtade sig närmaste dagarna och gjorde den inte så fick man ta nya beslut vilka undersökningar skulle göras.
Lisa försökte tänka positivt och ville bara in i ett privatrum och gråta. Gråta över att bilen var förstörd, gråta att hon ännu en gång låg på sjukhuset och var en kolli, gråta över att hon hade ont, gråta över att hennes framtid var så oviss, gråta över att hon tappat kontrollen. Det gjorde nog mest ont, att inte ha kontroll, att inte kunna ha kontroll över sin kropp eller läkarvård eller något annat. Att bara ligga där och vänta..
tisdag 25 augusti 2015
Ingen vanlig morgon
När Tina vaknade upp på morgonen, så hade hon en märklig känsla i kroppen. Hon kunde inte sätta finger på vad det var, men något var det allt. Hon försökte ignorera känslan och fortsätta med sina bestyr. Varje söndagsmorgon bestod av att mysa lite med barnen innan frukosten intogs och sen sätta igång dagens planer. Idag ville Cissi bara vara i famnen och var inte riktigt lik sig. Cissi som var bara 8 månader gammal, gjorde inte så mycket väsen av sig. Men den här morgonen var hon lite extra kinkig. Ingenting ville sig väl henne och hon var mest ledsen hela tiden. Av någon anledning så var även sonen Kalle väldigt rastlös. Tina bad sin man Daniel, pappa till barnen, att försöka få frukosten klar så kanske barnen blev lite lugnare.
Idag av någon anledning hade det valt att lyxa till sin frukost. Istället för med flingor och mjölk och ägg så hade dem inhandlat bröd med massa pålägg. Det fanns olika slags yoghurt att välja mellan, lite juice och frukt. Oj det kändes som hotellfrukost, så mysigt tänkte Tina. Barnen lugnade ner sig något när frukosten började intas. Familjen försökte smida dagens planer, då inget än så länge var planerat på schemat. Sonen önskade att få åka iväg till nöjesfält och Tina och Daniel var inte alls emot det.
Om det nu skulle hinna med en nöjesfält i grannstaden fick det allt sätta igång efter frukosten att fixa ordning sig.
Cissi som hade lugnat ner sig satte dem i babysittern och TV:n med barnprogram åkte på. Kalle ville titta på disney channel, då hans favorit program Jake och Piraterna sändes precis just nu.
Medan barnen satt så snälla, gick Tina in i badrummet och började fixa ordning sig. Daniel i sin tur börjat med att packa väskor och organisera mer det praktiska. Men länge hann dem inte vara på varsitt håll, då allt avbryts av att Kalle skriker att Cissi spyr. Båda föräldrarna rusar in till vardagsrummet, Tina tar Cissi som fortsätter och spy och Daniel försöker börja göra rent efter golven och babysittern. Tina går in till badrummet och väljer lägga Cicci i badkaret tills hon spytt klart, tur man har sådan här babyskydd i badet så kan hon ligga där och spy och sen är det bara att duscha av henne. Kalle kommer in och undrar hur Cicci mår och Tina försöker säga att det är nog magsjukan vilket gör att vi måste ställa in alla planer. Kalle blir arg och ledsen på samma gång, han vill till nöjesfältet. Han vägrar att acceptera att Cicci är sjuk, dem måste åka. Han gråter och slår Tina och skriker: Jag vill åka!!! Jag vill åka!!!
Daniel försöker komma rädda Tina från den här absurda situationen och försöker lugna Kalle med att det kanske kan hitta på något annat roligt, bara pappa och Kalle. Kalle lugnar ner sig lite, men snyftar fortfarande om att han vill faktiskt åka till nöjesfältet, inte göra något annat. Daniel försöker trösta Kalle och säger att kan vi bestämma allt när vi städat upp spyer och fått Cicci ren? Kalle med lite protest går med på saken. Men den där märkliga känslan blir påmind i Tinas kropp igen, var det Ciccis tillstånd som hon kände efter i kroppen när hon vaknade att något skulle hända eller var det något annat? Hon hann inte tänka på det så mycket mer, när telefonen ringde.
- Ja Tina.
- Hej, mitt namn är syster Anna och jag ringer från sjukhuset.
- Jaha, hej.
- Din vän Kristian hade lämnat ditt nummer som närmast anhörig och vi ringer tyvärr för att berätta att han har somnat in.
Tiden står till, Tina har svårt att ta till sig orden. Den enda hon får fram är:
- Är Kristian död?
Idag av någon anledning hade det valt att lyxa till sin frukost. Istället för med flingor och mjölk och ägg så hade dem inhandlat bröd med massa pålägg. Det fanns olika slags yoghurt att välja mellan, lite juice och frukt. Oj det kändes som hotellfrukost, så mysigt tänkte Tina. Barnen lugnade ner sig något när frukosten började intas. Familjen försökte smida dagens planer, då inget än så länge var planerat på schemat. Sonen önskade att få åka iväg till nöjesfält och Tina och Daniel var inte alls emot det.
Om det nu skulle hinna med en nöjesfält i grannstaden fick det allt sätta igång efter frukosten att fixa ordning sig.
Cissi som hade lugnat ner sig satte dem i babysittern och TV:n med barnprogram åkte på. Kalle ville titta på disney channel, då hans favorit program Jake och Piraterna sändes precis just nu.
Medan barnen satt så snälla, gick Tina in i badrummet och började fixa ordning sig. Daniel i sin tur börjat med att packa väskor och organisera mer det praktiska. Men länge hann dem inte vara på varsitt håll, då allt avbryts av att Kalle skriker att Cissi spyr. Båda föräldrarna rusar in till vardagsrummet, Tina tar Cissi som fortsätter och spy och Daniel försöker börja göra rent efter golven och babysittern. Tina går in till badrummet och väljer lägga Cicci i badkaret tills hon spytt klart, tur man har sådan här babyskydd i badet så kan hon ligga där och spy och sen är det bara att duscha av henne. Kalle kommer in och undrar hur Cicci mår och Tina försöker säga att det är nog magsjukan vilket gör att vi måste ställa in alla planer. Kalle blir arg och ledsen på samma gång, han vill till nöjesfältet. Han vägrar att acceptera att Cicci är sjuk, dem måste åka. Han gråter och slår Tina och skriker: Jag vill åka!!! Jag vill åka!!!
Daniel försöker komma rädda Tina från den här absurda situationen och försöker lugna Kalle med att det kanske kan hitta på något annat roligt, bara pappa och Kalle. Kalle lugnar ner sig lite, men snyftar fortfarande om att han vill faktiskt åka till nöjesfältet, inte göra något annat. Daniel försöker trösta Kalle och säger att kan vi bestämma allt när vi städat upp spyer och fått Cicci ren? Kalle med lite protest går med på saken. Men den där märkliga känslan blir påmind i Tinas kropp igen, var det Ciccis tillstånd som hon kände efter i kroppen när hon vaknade att något skulle hända eller var det något annat? Hon hann inte tänka på det så mycket mer, när telefonen ringde.
- Ja Tina.
- Hej, mitt namn är syster Anna och jag ringer från sjukhuset.
- Jaha, hej.
- Din vän Kristian hade lämnat ditt nummer som närmast anhörig och vi ringer tyvärr för att berätta att han har somnat in.
Tiden står till, Tina har svårt att ta till sig orden. Den enda hon får fram är:
- Är Kristian död?
lördag 22 augusti 2015
Andlig ledare
Idag skulle Lina iväg, iväg på något nytt och spännande. Hon var nervös, hon visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till detta. Hon hade i sista minuten skrivit upp sig på en retreat. En andlig retreat. Bara ordet andlig gjorde henne nervös. hon hade alltid haft en stark tro på högre makter, men hon hade aldrig kunnat sätta finger på vad det var. Hon hörde ofta sina vänner prata om andlighet, krafter, vägledare, energier. Men Lina hon hade allltid haft en lite hat/kärlek till detta. Jag vet inte om det var för att hon kunde inte riktigt ta på det eller vad det var som gjorde det så annorlunda. Men samtidigt som hon älskade mysterier bakom allt det okända, så kändes det för allvarligt och otäckt. Hon hade börjat lite försiktigt i våras med meditationskurs och yoga, för att se om något kunde hända inom henne. Det kanske fanns även hos henne något, som hon inte vågat ta fram, för rädslan av vad alla andra skulle tycka och tänka om henne. Annorlunda, det hade hon alltid varit, men det här var annorlunda på ett annat sätt.
För att lugna hennes nerver, så lyssnade hon på ljudbok hela vägen till mötesplatsen där dem skulle samlas. Från att hon mötte deltagare, kändes de väldigt kraftfullt. Hon kunde inte sätt finger på vad det var, men hon kände sig hemma på något sätt. Lina var lite överraskad över att hon bar på så starka känslor. Hon visste om att dem skulle ut på landet och ut till naturen, skogen måste också finnas med i bilden tänkte hon. Mycket riktigt så slingrades sig vägen, en grusväg med höstdimma i luften, långt in i skogen, en mycket fridfull skog, tyckte hon. En skog som hon ville ta emot med hela sitt hjärta. Hon mindes sin barndom, barndom som hade bestått av mycket skog, mormor, campings äventyr med familjen, det väcktes många minnen. När bilen anlände till stugan, var platsen magisk! Det går inte beskriva med ord, vilken fridfull plats detta var. Huset var som den hade växt upp på denna plats, stenar var magisk omringade runt tomgränsen, vattnet balanserade upp tomten, precis som allt hade varit här för alltid. Det här var första gången som Lina tyckte det var behagligt att vara ensam, ensam i sina tankar och hon sökte sig inte längre till de andra deltagarna. Hon vandrade mest runt nära vattnet och kunde nästan känna hur vattnet talade för henne. Vatten hade alltid varit en del av hennes själ, det hade varit läkande. När hon hade det tungt, hade hon alltid stark behov att bada i badkar eller söka sig ut till en strand.
Efter allt praktiska skulle deltagarna samla sig i en ring, solen sken, det var helt vindstilla, man kunde riktigt ta på naturens ljud, känslor och magi. Lina hade aldrig upplevt något liknande. Kursledarna bad dem blunda, känna och låta budskap komma till sig. Lina kändes sig först lite flummig, hon visste inte riktigt vad hon skulle känna. Hon började fnissa lite i allt, men plötsligt kände hon sådan enorm sorg. Det kändes som mörka moln i skogen, som väntade på henne. Hon kände ångest, ångest som bara växte mot skogen som hon hade framför sig, hon förstod inte vad som skapade denna enorma ångest. Ångest som började byggas upp i hennes bröstkorg, som kändes som den tog stryp tag om hennes hals. Så det var otroligt skönt att bli väckt från känslan och komma tillbaka till verkligheten.
När det väl var dags att ta en liten promenad till skogen, visste hon inte vilket ben hon skulle stå på. Hon kunde inte direkt säga att tack för den här gången, nu åker jag hem. Hon blev tvungen att möta sin rädsla. Alla skulle vara tysta och följa efter ledaren, det skulle bli några stop på vägen och man skulle bara ta in och skriva ner sina tankar i sin block.
Lina bestämde sig att gå sist, på det viset skulle hon kanske slipa blotta sig. Hon kunde kanske gå i sin egen takt och kanske hålla sig i schack utan att förlora fotfästet. Det gick helt okej, så länge hon höll blicken på vattnet. Det var fantastiskt att få höra vattnet slå mot stenarna och se solen skina och reflektera solstrålar till alla vrån. Spindelnäten blottades fram och den ena kreation efter den andra såg helt fantastik ut. Men titta upp mot höger, mot skogen var ångestfullt. Den reflekterade Linas liv, stenarna var hindren hon hade kvar att klättra över för att nå upp på bergets topp. En plats i skogen inbjöd att få sitta i en stol som gömdes under granen, dit lyste solen extra speciellt. Den ropade efter Lina att sätta sig ner och känna att det är helt okej. Lina tyckte det var jobbigt, jobbigt med så mycket känslor. Hon kände sig nästan lite generad att naturen kunde påverka henne så mycket. Fast det var kanske det som var tanken, hon visste inte. Hon kände sig vilse. Hon ville förstå, men hjärnan hänge fortfarande inte riktigt med. Vid tredje stoppet, så började hoppet komma tillbaka! Hon omfamnades igen av vatten på båda höger och vänster sida, hon kände att hon kunde ha hoppat i vattnet och omvandlats till en sjöjungfru. Det var något magisk med den här vattnet, det gjorde Lina hel.
Sen var bara sista etappen kvar, att klättra upp på kullen. Stenkulle, som var fullt av torkad mossa och blommor. Lina blev förvånad över hur mycket vackra blommor som växte på denna fina berg av sten. Hur hade dem fått fäste, var ett mysterium, men det var så vackert. När hon väl nådde toppen, så ville hon bara skrika ut! Hon ville höra sitt eget eko och flyga. Hon kände sig fri! Det var en riktigt mäktig känsla att ha vågat passera förbi sina rädslor, trots den enorma ångest den hade skapat henne. Hon la sig ner på klippan, kände värmen flöda till hennes kropp och hon blunda. Hon kände sig lugn, hjärtat klappade långsamt och fridfullt. Hon kände sig vidöppen i själen, hon hade aldrig upplevt något liknande och plötsligt säger en inre röst till henne: öppna ögonen. När hon öppnade såg hon på himlen två moln, två stora moln på hela stora himmelen som var så klarblå. Den ena molnen såg ut som en ängel och den andra som ett spöke. Va? Ängeln kunde hon på något sätt ta till sig, men ett spöke? Och vad var det som höll på hända henne, hon blundade igen... Hon var varm och hon var lugn... ett spöke.. var det här hennes andliga ledare?
Orden som kom till mig på A: Alltid, andlig, andra, allvar, allsidig
För att lugna hennes nerver, så lyssnade hon på ljudbok hela vägen till mötesplatsen där dem skulle samlas. Från att hon mötte deltagare, kändes de väldigt kraftfullt. Hon kunde inte sätt finger på vad det var, men hon kände sig hemma på något sätt. Lina var lite överraskad över att hon bar på så starka känslor. Hon visste om att dem skulle ut på landet och ut till naturen, skogen måste också finnas med i bilden tänkte hon. Mycket riktigt så slingrades sig vägen, en grusväg med höstdimma i luften, långt in i skogen, en mycket fridfull skog, tyckte hon. En skog som hon ville ta emot med hela sitt hjärta. Hon mindes sin barndom, barndom som hade bestått av mycket skog, mormor, campings äventyr med familjen, det väcktes många minnen. När bilen anlände till stugan, var platsen magisk! Det går inte beskriva med ord, vilken fridfull plats detta var. Huset var som den hade växt upp på denna plats, stenar var magisk omringade runt tomgränsen, vattnet balanserade upp tomten, precis som allt hade varit här för alltid. Det här var första gången som Lina tyckte det var behagligt att vara ensam, ensam i sina tankar och hon sökte sig inte längre till de andra deltagarna. Hon vandrade mest runt nära vattnet och kunde nästan känna hur vattnet talade för henne. Vatten hade alltid varit en del av hennes själ, det hade varit läkande. När hon hade det tungt, hade hon alltid stark behov att bada i badkar eller söka sig ut till en strand.
Efter allt praktiska skulle deltagarna samla sig i en ring, solen sken, det var helt vindstilla, man kunde riktigt ta på naturens ljud, känslor och magi. Lina hade aldrig upplevt något liknande. Kursledarna bad dem blunda, känna och låta budskap komma till sig. Lina kändes sig först lite flummig, hon visste inte riktigt vad hon skulle känna. Hon började fnissa lite i allt, men plötsligt kände hon sådan enorm sorg. Det kändes som mörka moln i skogen, som väntade på henne. Hon kände ångest, ångest som bara växte mot skogen som hon hade framför sig, hon förstod inte vad som skapade denna enorma ångest. Ångest som började byggas upp i hennes bröstkorg, som kändes som den tog stryp tag om hennes hals. Så det var otroligt skönt att bli väckt från känslan och komma tillbaka till verkligheten.
När det väl var dags att ta en liten promenad till skogen, visste hon inte vilket ben hon skulle stå på. Hon kunde inte direkt säga att tack för den här gången, nu åker jag hem. Hon blev tvungen att möta sin rädsla. Alla skulle vara tysta och följa efter ledaren, det skulle bli några stop på vägen och man skulle bara ta in och skriva ner sina tankar i sin block.
Lina bestämde sig att gå sist, på det viset skulle hon kanske slipa blotta sig. Hon kunde kanske gå i sin egen takt och kanske hålla sig i schack utan att förlora fotfästet. Det gick helt okej, så länge hon höll blicken på vattnet. Det var fantastiskt att få höra vattnet slå mot stenarna och se solen skina och reflektera solstrålar till alla vrån. Spindelnäten blottades fram och den ena kreation efter den andra såg helt fantastik ut. Men titta upp mot höger, mot skogen var ångestfullt. Den reflekterade Linas liv, stenarna var hindren hon hade kvar att klättra över för att nå upp på bergets topp. En plats i skogen inbjöd att få sitta i en stol som gömdes under granen, dit lyste solen extra speciellt. Den ropade efter Lina att sätta sig ner och känna att det är helt okej. Lina tyckte det var jobbigt, jobbigt med så mycket känslor. Hon kände sig nästan lite generad att naturen kunde påverka henne så mycket. Fast det var kanske det som var tanken, hon visste inte. Hon kände sig vilse. Hon ville förstå, men hjärnan hänge fortfarande inte riktigt med. Vid tredje stoppet, så började hoppet komma tillbaka! Hon omfamnades igen av vatten på båda höger och vänster sida, hon kände att hon kunde ha hoppat i vattnet och omvandlats till en sjöjungfru. Det var något magisk med den här vattnet, det gjorde Lina hel.
Sen var bara sista etappen kvar, att klättra upp på kullen. Stenkulle, som var fullt av torkad mossa och blommor. Lina blev förvånad över hur mycket vackra blommor som växte på denna fina berg av sten. Hur hade dem fått fäste, var ett mysterium, men det var så vackert. När hon väl nådde toppen, så ville hon bara skrika ut! Hon ville höra sitt eget eko och flyga. Hon kände sig fri! Det var en riktigt mäktig känsla att ha vågat passera förbi sina rädslor, trots den enorma ångest den hade skapat henne. Hon la sig ner på klippan, kände värmen flöda till hennes kropp och hon blunda. Hon kände sig lugn, hjärtat klappade långsamt och fridfullt. Hon kände sig vidöppen i själen, hon hade aldrig upplevt något liknande och plötsligt säger en inre röst till henne: öppna ögonen. När hon öppnade såg hon på himlen två moln, två stora moln på hela stora himmelen som var så klarblå. Den ena molnen såg ut som en ängel och den andra som ett spöke. Va? Ängeln kunde hon på något sätt ta till sig, men ett spöke? Och vad var det som höll på hända henne, hon blundade igen... Hon var varm och hon var lugn... ett spöke.. var det här hennes andliga ledare?
Orden som kom till mig på A: Alltid, andlig, andra, allvar, allsidig
fredag 21 augusti 2015
Våga eller inte
Enda sedan Maria var liten så hade hon älskat att bada, bada djupt, bada i vågar, åka massa häftiga vattenrutschkanor, allt som vattenlek erbjöd. Men det fanns en sak som inte vågade och det är att hoppa från hopptorn. Maria som idag var vuxen, kände fortfarande rädsla för höjder och gjorde allt för att undvika höjder. Bara tanken av att vara i ett höghus och gå ut på balkongen på 10:nde våningen och titta ner, fick henne att svettas och tappa balansen. Den här rädslan begränsade lite henne även i andra äventyr som hon var med, som att åka karuseller. Ibland lyckades hon övertyga sig själv och utsatta sig för karuseller som piratfallet, där man hissas högt upp i luften och innan du vet ordet släpper man ner dig. Men hon satt och blundade, för hon klarade inte av att titta ut till den vackra utsikten som alla alltid pratade om.
En dag önskade hennes son att Maria och han skulle åka till badhuset. Det passade ju bra då badhuset hade öppnat igen efter sommarsäsongen och trots att det var fint väder, så såg Maria framemot att bada i varmt vatten än trängas med 100 andra i kallt vatten utomhus. Och mycket riktigt så var det nästan folktomt på badhuset. William som hade precis lärt sig att bada, tränade sin nyfärdiga talanger precis överallt. Han upptäckte den stora simpoolen med hopptorn och ville så gärna ta sig dit! Maria tvekade först men tänkte att ja, den på 1m var ju inga problem med och rädslor var ju inget hon ville föra över på sin son, så det gick över till den sidan. William tvekade först, för det var ju trots allt väldigt djupt i poolen och han var inte än riktigt 100% i vattnet, så lite osäkerhet fanns i luften. Maria försökte lite pedagogiskt att uppmunta William att hoppa från hoppsatsen först, innan han begav sig på 1m höjden. William hoppade och fick lite mer självförtroende. Men han ville att Mamma skulle hoppa först från 1m innan han skulle våga sig på den. Maria visste att 1m var inga problem, det var höga höjderna som var det stora problem, så hon klev upp, tog sats och hoppade. Lite pirrade allt i magen, men det var inget hon visade eller berättade för William.
Sen var Williams tur att hoppa. Han tog sig upp, men kröp hela vägen på trampolinen till kanten och satte sig där för att sedan falla sig ner till vattnet. Mamma Maria hade svårt att hålla sig för skratt, det såg ju så roligt ut, men hon försökte uppmuntra William att hoppa en gång till och gå den här gången för att se att det är inget farligt. Maria reflekterade hur enkelt det är att ge råd till andra, men när det kommer till sig själv funkar oftast råden sådär. Tänk hur ofta vi människor kastar sten i glashusen. William protesterade och Maria försökte uppmuntra men hur härligt det känns när man kommit över sin rädsla. Att han skulle bara tycka det var jätte roligt! Då kom en oväntat vändning som Maria var inte förberedd på:
- Mamma om jag hoppar från den här stående, då lovar du mig att du tar dig lägst upp och hoppar därifrån.
Maria tittade på hopptornet, det är 3 meter upp. Hon blev nervös och svettig. Vad hade hon gett sig in på, hon ville ju inte nu visa till sin son att rädslor är något som man ska bevara. Hon vände på sig in och ut och fick till slut ett svar:
-Okej William, om du hoppar från 1m, så lovar jag att jag gör ett försök från 3 m! Men jag lovar inte att jag hoppar. Okej?
-Okej, sa William. William klättrade upp på 1m och gick försiktigt på trampolinen och när han nådde kanten, tog han lite fart och hoppade ner. Maria var sjukt stolt över sonen och det var sonen med.
- Då var det din tur mamma, sa William.
Maria hade hoppats på att William skulle glömma bort det hela, men insåg att nu fick det bära eller brista. Försök var hon tvungen att göra. Varje steg upp mot hopptornet kändes som en stor sten i magen, hur skulle hon fixa det här. Hon försökte börja övertyga sig själv med att det här är inte farligt, det är som på 1m, nära och bra i vattnet, det kommer gå hur bra som helst. När Maria tog sista stegen upp på trampolinen, så var hon riktigt nervös. Det for tusen tankar i hennes huvud, tänk om hon skulle göra illa sig, drunkna. Tänk om jakten på att övervinna sin rädsla inte var värt priset. Samtidigt som hon tänkte på den lilla flickan Maria en gång varit och trånat efter 3m tornet i smyg, när alla hennes kompisar hade hoppat därifrån. Hon försökte bestämma sig för att verkligen göra ett försök! Hon började gå mot änden av trampolinen men precis vid sista 2 stegen vänder hon om och skriker ner:
-William, jag fixar inte det här, det går inte!
William ser lite besviken ut, men börjar snabbt klappa händerna och sjunga:
-Kom igen mamma, kom igen! Kom igen mamma, kom igen!
Maria kollar på sonen, ser hoppet i hans ansikte och funderar om hon ville lämna besvikelsen kvar att leva i hennes och sonens hjärtan. Nej, det var inte ett alternativ. Hon vänder om säger till sig själv att gör det snabbt så hinner inte hjärnan med! Hon tar fart, hoppar och åker ner med snabb fart ner till vattnet. William skriver av lycka och klappar händerna. När Maria kommer upp till vattenytan tar hon upp händerna och skriker så det ekar i hela vattenpalatsen:
-JAAAA!!!!!!
Det går många tankar i hennes huvud, men mest lyckliga tankar! Hon kollar upp mot tornet och känner lycka, hon övervann sin rädsla. Hon hoppade från tornet! Hon är sjukt stolt över sig själv.
William tar emot mamma och säger:
-Får jag hoppa nu?
Maria får panik och säger:
-Vågorna börjar, en annan gång. William kanske är smart nog och förstår att det var inte alls så, men Maria tyckte att vi hade jobbat tillräckligt mycket med rädslor idag, William fick hoppa en dag han var 100% säker med sin simning. För Maria räckte det idag att hon bevisat för sig själv och för sin son att rädslor är till för att övervinnas.
torsdag 20 augusti 2015
Om min dröm
Jag har drömt sen jag var liten att skriva en bok, bok om någonting. Ämnet har aldrig riktigt än fallit på plats, men jag älskar att skriva. Däremot så har min språkliga kunskaper gjort att jag har gömt mig bakom min rädsla och inte vågat. När jag var liten skrev jag den ena historien efter den andra och jag minns att min svenska läkare tyckte om dessa historier. Så när jag nu sprang på SkrivPuff, tänkte jag att det kanske vore en bra sätt att starta att väcka en gammal minne upp igen. Och visst var det roligt att skriva igen!
Där med namnet bokmirakel, min hopp om att en dag sker en mirakel och jag släpper en bok!
Som ni ser så blir det ganska mycket avvikelser, det finns ingen röd tråd från ena texten till den andra. Utan jag låter fantasin flöda vad som faller in. Testar mig fram, vad som känns bra.
När ni kommenterar mina texter får ni gärna ge både ris och ros, då jag gärna vill utvecklas i mitt skrivande!
Ser att det finns många skrivare bakom SkrivPuff med stora talanger, alla eloge till er.
Tyvärr missar jag nu författarkliniken i augusti pga stor event på min arbetsplats. Men nästa gång det kommer liknande, jag lovar att ni ser mig där! Tipsa gärna skrivkurser och mässor och event. Jag vill göra allt för att få min dröm att bli uppfylld.
An, jag kommer definitivt gå dina skrivkurser! Tack för att du inspirerar människor ta fram sin kreativa sida! Tack för att du tagit fram SkrivPuff.
Där med namnet bokmirakel, min hopp om att en dag sker en mirakel och jag släpper en bok!
Som ni ser så blir det ganska mycket avvikelser, det finns ingen röd tråd från ena texten till den andra. Utan jag låter fantasin flöda vad som faller in. Testar mig fram, vad som känns bra.
När ni kommenterar mina texter får ni gärna ge både ris och ros, då jag gärna vill utvecklas i mitt skrivande!
Ser att det finns många skrivare bakom SkrivPuff med stora talanger, alla eloge till er.
Tyvärr missar jag nu författarkliniken i augusti pga stor event på min arbetsplats. Men nästa gång det kommer liknande, jag lovar att ni ser mig där! Tipsa gärna skrivkurser och mässor och event. Jag vill göra allt för att få min dröm att bli uppfylld.
An, jag kommer definitivt gå dina skrivkurser! Tack för att du inspirerar människor ta fram sin kreativa sida! Tack för att du tagit fram SkrivPuff.
onsdag 19 augusti 2015
Teater
Hon kände sig ensam. Livet hade blivit mörkt och tråkigt, sen Lisa och Micke separerade. Lisa hade flyttat till Stockholm för 5 år sen när hon träffade sin kärlek Micke, hon hade tyvärr inte lyckats skaffa några vänner under denna tid och nu när Micke valde att lämna henne kände hon sig väldigt ensam. Visst hade tanken slagit henne att flytta tillbaka hem, men hon hade ju ett riktigt bra jobb här i Stockholm så det kändes som inte någon rolig alternativ heller att flytta tillbaka hem arbetslös.
En kväll så bestämde hon sig för att vara modig, hon måste göra något åt sin situation. Hon hoppade in i duschen, fixade ordning håret, sminkade sig, plockade fram hennes finaste festkläder. Hon satte på poppigt dansmusik i bakgrunden, öppna champagne flaskan och njöt i varje sekund. Ikväll skulle hon ut, ut och festa i någon av stadens hetaste barer. En tjej är aldrig ensam, försökte hon intala sig. Och tänker man efter, Stockholm har 900 000 invånare, så det skulle väl vara konstigast om hon inte hittade någon att ha roligt med? Hon behövde mycket champagne för att modet skulle hålla sig kvar. Att gå ut på stan helt själv, var inget som hon i sina vildaste fantasierna hade tänkt tanken förut att göra. Men att sitta hemma i sin gråa trista lägenhet varenda helg, kändes inte som ett alternativ heller. Hon var ju trots allt bara 24 år. Livet kan inte ta slut än.
När hon väl satt i pendeltåget, blev hon nervös. Hur i hela friden skulle hon fixa det här? Skulle inte människorna tycka att hon såg fånig ut när hon stod där för sig själv eller var på dansgolvet för sig själv? Hon började svettas och undrade om hon tänkt igenom det här i alla fall?
Efter 20 minuter anlände hon till Stockholm Central, så bestämde Lisa att hon skulle börja med att äta något. Att vara full tjej i Stockholm var inget att rekommendera, då skulle det kunna sluta hur illa som helst. Hon ville ju trots allt inte betala för högt pris för sin ensamhet.
Hon kände inte till uteställena i Stockholm så bra, men hon minns att vid Kungsgatan skulle det finnas en som var på början av kvällen mer av restaurang och sen öppnades den upp för dansgolv och nattklubb. Det skulle hon ta, om inte annat så skulle hon äta och sen åka hem. Då hade hon i alla fall inte i onödan gjort sig i ordning och tagit ner sig till stan. Mat behöver man, övertalade hon. Men vad skulle hon säga om någon undrade om hon satt ensam. Kändes ju pinsamt att säga att hon var ensam i stan för att hon har inte några vänner. Att säga att vännerna kommer snart kändes inte heller bra. Medan hon gick på gatorna sprang hon på en och annan människa som var på väg hem från jobbet med sina portföljer. Då kom hon tänka på att hon kan ju alltid spela teater! Plötsligt försvann hela nervositeten, hon hade kommit på en perfekt plan.
När hon väl möttes på restaurangen så fick hon en perfekt bord för sig själv, där hon hade uppsikt över baren och dansgolvet. Hon la ganska snabbt märke till två killar som var väldigt snygga, iklädda med jeans och snygg piké. Dem var inte vänner, utan var nog själva också ute. Lisa blev lugnare, hon insåg att vara ensam var faktiskt kanske det mest vanligaste i storstaden. Den var ju inte direkt lätt att knacka på hos en grannen och säga: hej ska vi bli vänner?
Fast efter att ha sett killarna, glömde Lisa allt vad det här med vänner var, för nu var hon mer intresserad av att få känna en man i sina armar. Hon ville inte ha hem dem, men dansa och ha kul, att få all uppmärksamhet på henne. Att känna när killarna försöker ragga henne. Att inleda ett nytt förhållande, det var inget Lisa ville än, men att känna sig vacker och het i marknaden, var precis vad hennes självförtroende behövde.
Det dröjde inte länge när ena killen tog mod på sig och kom fram till Lisa.
-Hej, varför sitter en vacker kvinna som du här ensam och äter? frågade Max. Lisa småskrattade lite och berättade att hon var i storstaden på en affärsresa. Efter långdag med förhandlingar var det skönt att komma ta lite mat och slappna av. Max blev genast mer intresserad av Lisa och Lisa fick spela teater för fulla muggar. Hur hon bodde på hotell Hilton och hur mycket hon reste för jobbet skull. Max var egen företagare och hade precis samma avsikt, att varva ner efter en hektiskt vecka med jobb och tyckte just denna bar skulle passa så bra, men att Lisas utstrålning gjorde att han kunde inte låta bli att komma fråga vem denna vackra kvinna var. Lisa skrattade, ibland visste hon inte om hon skrattade åt sig själv eller åt Max. Hela situationen var helt komisk.
Max ville bjuda på dricka och Lisa tackade snällt ja till ett glas vitt vin. Medan Max gick iväg och beställde hade den andra killen tagit mod för att komma fram till Lisa.
- En vacker kvinna som du borde umgås med en snygg kille som jag och inte han den andra. Lisa skrattade igen och sa: Var det de bästa du kunde komma på under tiden du spanat in mig? Lisa hade alltid varit ganska ärlig i sina ord, så det var inga problem för henne att vara lite rapp i käften. Martin som killen hette började skratta och sa: Där fick du mig! Men lova mig, om den andra inte är intressant så kommer du till mig så ska vi ta några svängar på dansgolvet. Lisa skrattade och lovade. Samma ögonblick kom Max tillbaka och sa ursäktande till Martin: inte för att vara elak men jag tänkte fortsätta att ha den här kvinnan för mig själv ett tag, så kan du ursäkta oss och gå din väg. Lisa skrattade, killarna såg ganska komiska ut när det samtalade med varandra. Hon hade aldrig upplevt att någon skulle bråka om henne. Hon njöt för fullt, det gjorde gott i hennes självförtroende.
Kvällen var ung och Lisa kändes sig faktiskt väldigt vacker, hon hade ögongodis framför sina ögon. Gott att dricka och hon levde i sin fantasibubbla. En affärskvinna i stora staden med viktiga affärer.
Det blev mycket skratt denna kväll, hon älskade att samtala med Max, han var väldigt djup i sina samtal. Lisa var nöjd att hon behövde inte prata så mycket utan Max berättade mest alla hans livsupplevelser. Medan Max pratade, så njöt Lisa av drickan och fantiserade bort vad hon skulle ha gjort med honom om det hade varit på någon annan plats. Lisa blev överraskad, då mitt i hennes drömmande tog Max initiativet och kysste henne. Den var mjuk och passionerad kyss. Det pirrade till i hela Lisas kropp. Lisa funderade om Max var tanke läsare. Lisa mumlade något men Max valde att lägga fingret för hennes mun. Han tog hennes hand och förde henne till dansgolvet. Det hade blivit till lugn musik och det kändes skönt att lägga om hennes armar om Max kropp. Oj vilka muskler han hade, undra hur mycket han tränade?
Max och Lisa dansade, dem drack och det njöt lite då och då av varandras kroppar med kyssar. Vid tolvslaget kände Lisa att hon var tvungen att spricka hål i denna dröm. Hon berättade för Max att hon är tvungen att åka tillbaka till hotellet för imorgon väntade viktiga möte. Max förstod och han famnade om Lisa en sista gång och det kysstes, precis som hela världen hade stannat upp. Hon gled försiktigt ur hans varma och trygga famn, vände ryggen och gick. Hon klarade inte av att titta bakåt, för då skulle hon kanske ångra sig. En perfekt kväll, men en perfekt kille, i en perfekt värld. Om det hade varit så.
Hon hoppade in i en taxi och tog sig hem. Innan hon somnade, nöp hon sig i armen och funderade: hade allt det här verkligen hänt eller var det bara en dröm?
En kväll så bestämde hon sig för att vara modig, hon måste göra något åt sin situation. Hon hoppade in i duschen, fixade ordning håret, sminkade sig, plockade fram hennes finaste festkläder. Hon satte på poppigt dansmusik i bakgrunden, öppna champagne flaskan och njöt i varje sekund. Ikväll skulle hon ut, ut och festa i någon av stadens hetaste barer. En tjej är aldrig ensam, försökte hon intala sig. Och tänker man efter, Stockholm har 900 000 invånare, så det skulle väl vara konstigast om hon inte hittade någon att ha roligt med? Hon behövde mycket champagne för att modet skulle hålla sig kvar. Att gå ut på stan helt själv, var inget som hon i sina vildaste fantasierna hade tänkt tanken förut att göra. Men att sitta hemma i sin gråa trista lägenhet varenda helg, kändes inte som ett alternativ heller. Hon var ju trots allt bara 24 år. Livet kan inte ta slut än.
När hon väl satt i pendeltåget, blev hon nervös. Hur i hela friden skulle hon fixa det här? Skulle inte människorna tycka att hon såg fånig ut när hon stod där för sig själv eller var på dansgolvet för sig själv? Hon började svettas och undrade om hon tänkt igenom det här i alla fall?
Efter 20 minuter anlände hon till Stockholm Central, så bestämde Lisa att hon skulle börja med att äta något. Att vara full tjej i Stockholm var inget att rekommendera, då skulle det kunna sluta hur illa som helst. Hon ville ju trots allt inte betala för högt pris för sin ensamhet.
Hon kände inte till uteställena i Stockholm så bra, men hon minns att vid Kungsgatan skulle det finnas en som var på början av kvällen mer av restaurang och sen öppnades den upp för dansgolv och nattklubb. Det skulle hon ta, om inte annat så skulle hon äta och sen åka hem. Då hade hon i alla fall inte i onödan gjort sig i ordning och tagit ner sig till stan. Mat behöver man, övertalade hon. Men vad skulle hon säga om någon undrade om hon satt ensam. Kändes ju pinsamt att säga att hon var ensam i stan för att hon har inte några vänner. Att säga att vännerna kommer snart kändes inte heller bra. Medan hon gick på gatorna sprang hon på en och annan människa som var på väg hem från jobbet med sina portföljer. Då kom hon tänka på att hon kan ju alltid spela teater! Plötsligt försvann hela nervositeten, hon hade kommit på en perfekt plan.
När hon väl möttes på restaurangen så fick hon en perfekt bord för sig själv, där hon hade uppsikt över baren och dansgolvet. Hon la ganska snabbt märke till två killar som var väldigt snygga, iklädda med jeans och snygg piké. Dem var inte vänner, utan var nog själva också ute. Lisa blev lugnare, hon insåg att vara ensam var faktiskt kanske det mest vanligaste i storstaden. Den var ju inte direkt lätt att knacka på hos en grannen och säga: hej ska vi bli vänner?
Fast efter att ha sett killarna, glömde Lisa allt vad det här med vänner var, för nu var hon mer intresserad av att få känna en man i sina armar. Hon ville inte ha hem dem, men dansa och ha kul, att få all uppmärksamhet på henne. Att känna när killarna försöker ragga henne. Att inleda ett nytt förhållande, det var inget Lisa ville än, men att känna sig vacker och het i marknaden, var precis vad hennes självförtroende behövde.
Det dröjde inte länge när ena killen tog mod på sig och kom fram till Lisa.
-Hej, varför sitter en vacker kvinna som du här ensam och äter? frågade Max. Lisa småskrattade lite och berättade att hon var i storstaden på en affärsresa. Efter långdag med förhandlingar var det skönt att komma ta lite mat och slappna av. Max blev genast mer intresserad av Lisa och Lisa fick spela teater för fulla muggar. Hur hon bodde på hotell Hilton och hur mycket hon reste för jobbet skull. Max var egen företagare och hade precis samma avsikt, att varva ner efter en hektiskt vecka med jobb och tyckte just denna bar skulle passa så bra, men att Lisas utstrålning gjorde att han kunde inte låta bli att komma fråga vem denna vackra kvinna var. Lisa skrattade, ibland visste hon inte om hon skrattade åt sig själv eller åt Max. Hela situationen var helt komisk.
Max ville bjuda på dricka och Lisa tackade snällt ja till ett glas vitt vin. Medan Max gick iväg och beställde hade den andra killen tagit mod för att komma fram till Lisa.
- En vacker kvinna som du borde umgås med en snygg kille som jag och inte han den andra. Lisa skrattade igen och sa: Var det de bästa du kunde komma på under tiden du spanat in mig? Lisa hade alltid varit ganska ärlig i sina ord, så det var inga problem för henne att vara lite rapp i käften. Martin som killen hette började skratta och sa: Där fick du mig! Men lova mig, om den andra inte är intressant så kommer du till mig så ska vi ta några svängar på dansgolvet. Lisa skrattade och lovade. Samma ögonblick kom Max tillbaka och sa ursäktande till Martin: inte för att vara elak men jag tänkte fortsätta att ha den här kvinnan för mig själv ett tag, så kan du ursäkta oss och gå din väg. Lisa skrattade, killarna såg ganska komiska ut när det samtalade med varandra. Hon hade aldrig upplevt att någon skulle bråka om henne. Hon njöt för fullt, det gjorde gott i hennes självförtroende.
Kvällen var ung och Lisa kändes sig faktiskt väldigt vacker, hon hade ögongodis framför sina ögon. Gott att dricka och hon levde i sin fantasibubbla. En affärskvinna i stora staden med viktiga affärer.
Det blev mycket skratt denna kväll, hon älskade att samtala med Max, han var väldigt djup i sina samtal. Lisa var nöjd att hon behövde inte prata så mycket utan Max berättade mest alla hans livsupplevelser. Medan Max pratade, så njöt Lisa av drickan och fantiserade bort vad hon skulle ha gjort med honom om det hade varit på någon annan plats. Lisa blev överraskad, då mitt i hennes drömmande tog Max initiativet och kysste henne. Den var mjuk och passionerad kyss. Det pirrade till i hela Lisas kropp. Lisa funderade om Max var tanke läsare. Lisa mumlade något men Max valde att lägga fingret för hennes mun. Han tog hennes hand och förde henne till dansgolvet. Det hade blivit till lugn musik och det kändes skönt att lägga om hennes armar om Max kropp. Oj vilka muskler han hade, undra hur mycket han tränade?
Max och Lisa dansade, dem drack och det njöt lite då och då av varandras kroppar med kyssar. Vid tolvslaget kände Lisa att hon var tvungen att spricka hål i denna dröm. Hon berättade för Max att hon är tvungen att åka tillbaka till hotellet för imorgon väntade viktiga möte. Max förstod och han famnade om Lisa en sista gång och det kysstes, precis som hela världen hade stannat upp. Hon gled försiktigt ur hans varma och trygga famn, vände ryggen och gick. Hon klarade inte av att titta bakåt, för då skulle hon kanske ångra sig. En perfekt kväll, men en perfekt kille, i en perfekt värld. Om det hade varit så.
Hon hoppade in i en taxi och tog sig hem. Innan hon somnade, nöp hon sig i armen och funderade: hade allt det här verkligen hänt eller var det bara en dröm?
tisdag 18 augusti 2015
Barndomsminne
Hösten hade kommit, det var fuktigt och kallt på morgonen. Ganska härlig tid, när löven börjar skifta i färg och luften känns så frisk. Den här av året brukade alltid familjen börja planera sin resa till kloten, hyra stuga och uppleva naturen på nära håll. Kalle som blivit nu vuxen saknade denna tid från sin barndom funderade på att införa det med sin egen familj. Alla var samlade vid frukost bordet, mamma Malin, dottern Milla och sonen Malte. Det luktade ljuvligt, Malin hade vaknat tidigt och bakat bröd, det är lyx att få äta nybakat bröd till frukost. Ibland fick Malin för sig detta och uppskattades av hela familjen.
Jag har ett förslag, sa Kalle lite försiktigt vid frukostbordet. Ingen hörde honom, barnen var helt insjukna i sina iPads och Malin satt med sin telefon. Kalle försökte igen, men ingen reaktion, så han drämte till handen på bordet och alla hoppade till. Malte skrev till sin pappa om det där var väl inte nödvändigt!? Kalle sa med lugn röst att kan vi för en gång skull umgås vid frukostbordet för jag har ett förslag på familjeäventyr. Familjen med lite protest var villiga att lämna sin elektronik några minuter för att lyssna på pappans förslag.
Kalle berättade om sin tid när han var liten, hur dem åkte varje höst och hyrde stuga i skogen och njöt av naturen. När dem gick och plockade lite lingon och fiskade. Bastade i den gamla bastun vid ån och hade det mysigt. Malin log och blev också helt till sig, men barnen såg mer ut som en frågetecken. Bo i stuga pappa? Vi kan väl bo på hotell, som vi alltid har gjort! Malte forsätter, pappa det finns ingen internet på stuga, det sa faktiskt min kompis Noah. Jag vägrar åka om det inte finns någon internet!
Milla ville inte heller åka, pappa vad ska vi göra i skogen? Om du behöver åka till skogen, kan väl du och mamma åka dit. Jag vill vara hemma med kompisarna, skogen låter urtrist!
Kalle funderade en stund och försökte smälta in barnens reaktion. Han var glad iaf att Malin hade tyckt det var en bra ide. Kalle funderade när denna generationsskillnad kom med att naturen har ingen värde längre. Vad mer han tänkte så insåg han att det var ju han och hans generation som satte ribban så här. Det var så enkelt att åka och bo på hotell och ha med elektronik överallt. Tom som vuxen var det så enkelt att välja vara inne och låta barnen sitta framför sin elektronik än ta med dem ut och visa allt roligt man själv gjorde när man var liten. Då fick man minsann använda lite fantasi och vara påhittig. Man hade inte samma privilegium att äga så mycket leksaker heller som dagens barn gör. Han funderade på om det ändå inte vore på sin plats att göra en förändring.
Han lugnade barnen och sa: jag förstår era reaktion, men fundera på saken. Har någonsin våra äventyr varit tråkiga? Det kanske blir en helt ny upplevelse, vem vet? Ni kanske tom tycker om det? Vi kan väl tänka på saken och prata om det om några dagar igen?
Med lite protest gick barnen med på det, att dem skulle tänka på saken. Sen sjönk snabbt familjen in igen i sin elektronik, men Kalle satt kvar och dagdrömde. Drömde tillbaka till sin barndom och minerna från kloten...
Jag har ett förslag, sa Kalle lite försiktigt vid frukostbordet. Ingen hörde honom, barnen var helt insjukna i sina iPads och Malin satt med sin telefon. Kalle försökte igen, men ingen reaktion, så han drämte till handen på bordet och alla hoppade till. Malte skrev till sin pappa om det där var väl inte nödvändigt!? Kalle sa med lugn röst att kan vi för en gång skull umgås vid frukostbordet för jag har ett förslag på familjeäventyr. Familjen med lite protest var villiga att lämna sin elektronik några minuter för att lyssna på pappans förslag.
Kalle berättade om sin tid när han var liten, hur dem åkte varje höst och hyrde stuga i skogen och njöt av naturen. När dem gick och plockade lite lingon och fiskade. Bastade i den gamla bastun vid ån och hade det mysigt. Malin log och blev också helt till sig, men barnen såg mer ut som en frågetecken. Bo i stuga pappa? Vi kan väl bo på hotell, som vi alltid har gjort! Malte forsätter, pappa det finns ingen internet på stuga, det sa faktiskt min kompis Noah. Jag vägrar åka om det inte finns någon internet!
Milla ville inte heller åka, pappa vad ska vi göra i skogen? Om du behöver åka till skogen, kan väl du och mamma åka dit. Jag vill vara hemma med kompisarna, skogen låter urtrist!
Kalle funderade en stund och försökte smälta in barnens reaktion. Han var glad iaf att Malin hade tyckt det var en bra ide. Kalle funderade när denna generationsskillnad kom med att naturen har ingen värde längre. Vad mer han tänkte så insåg han att det var ju han och hans generation som satte ribban så här. Det var så enkelt att åka och bo på hotell och ha med elektronik överallt. Tom som vuxen var det så enkelt att välja vara inne och låta barnen sitta framför sin elektronik än ta med dem ut och visa allt roligt man själv gjorde när man var liten. Då fick man minsann använda lite fantasi och vara påhittig. Man hade inte samma privilegium att äga så mycket leksaker heller som dagens barn gör. Han funderade på om det ändå inte vore på sin plats att göra en förändring.
Han lugnade barnen och sa: jag förstår era reaktion, men fundera på saken. Har någonsin våra äventyr varit tråkiga? Det kanske blir en helt ny upplevelse, vem vet? Ni kanske tom tycker om det? Vi kan väl tänka på saken och prata om det om några dagar igen?
Med lite protest gick barnen med på det, att dem skulle tänka på saken. Sen sjönk snabbt familjen in igen i sin elektronik, men Kalle satt kvar och dagdrömde. Drömde tillbaka till sin barndom och minerna från kloten...
måndag 17 augusti 2015
När livet förändras
Det hade varit lång dag på jobbet, mamma Karin var helt slut. Men det var bara att sätta sig i bilen och åka mot förskolan, där väntades hennes 3 härliga barn. Fast ibland så vore det underbart att bara kunna åka hem och vila innan livet fortsätter med barn och hemmet. Undra om man fick tänkte så, var ofta en tanke som slog mamma Karin. Jag borde vara alltid överlycklig över barnen. Fast hon kom på i samma andetag oftast att det är hon, men det kan ju inte vara fel att ibland önska egentid bara några några minuter. Radion dunkade med bra musik i bakgrunden, men trafiken flöt trögt. Karin kände stressen svälla över henne, varför kan inte bara trafiken flyta, hennes barn hade redan varit i förskolan 9h. Hon hade dålig samvete varje gång! Hon var först att lämna och sist att hämta, nästan varje dag. Men det är inte lätt att vara ensamstående 3 barns mor. Hon försökte trösta sig med att barnen faktiskt hade det bra, det fick massa kvalitetstid med pedagogerna både på morgonen och på kvällen när de andra barnen var hemma.
När hon till slut lyckades parkera bilen i förskolans port, stod redan pedagogen ute med barnen och väntade. Barnen såg trötta ut och var väldigt griniga på mamma. De skrek nästan i kör: mamma du är sen! Vi vill hem! Karin försökte trösta barnen och bad hemskt mycket om ursäkt att hon är sen och berättade att trafiken flöt trögt idag. Pedagogen var förstående och önskade dem trevlig kväll och vi ses imorgon. Ja tänk klockan är redan sex på kvällen och nu ska det hem och laga mat, natta barn och så börjar hela karusell om igen, imorgon bitti klockan 5.
Vid middagsbordet, korv med bröd fick det bli till middag, så berättade barnen glatt vad dem hade gjort i förskolan. Elsa som var 4 år hade lärt sig skriva sitt namn, hon var så stolt över sig själv. Elton som bara var 2 år, somnade nästan vid bordet, men Karin lyckades med hjälp av Madde på 6 år att hålla honom vaken över middagen. Madde undrade hur mamma skulle orka med allt, för snart skulle ju Madde börja i förskoleklass och då behövde hon åka till två ställen. Karin hade inget bra svar till sitt barn, utan konstaterade bara att vad hade hon annars för val? Det fick bara fungera! Madde kom och satte sig i mammas knä och berättade att hon saknar pappa jätte mycket. Det gjorde Karin också, det hade blivit en rejäl överraskning för hela familjen när pappa dog bort hastigt. Karin och Madde kramades och grät ett skvätt tillsammans, medan Elsa ville visa mamma hur hon skriver sitt namn och Elton somnade. När Karin och Madde upptäckte att Elton somnat med knäna upp mot stolsryggen och huvudet hängandes ner, så började dem skratta hysteriskt tillsammans med Elsa. Ja livet just nu hade nära både till skratt och gråt och kanske lika bra det, för att orka och överleva.
När hon till slut lyckades parkera bilen i förskolans port, stod redan pedagogen ute med barnen och väntade. Barnen såg trötta ut och var väldigt griniga på mamma. De skrek nästan i kör: mamma du är sen! Vi vill hem! Karin försökte trösta barnen och bad hemskt mycket om ursäkt att hon är sen och berättade att trafiken flöt trögt idag. Pedagogen var förstående och önskade dem trevlig kväll och vi ses imorgon. Ja tänk klockan är redan sex på kvällen och nu ska det hem och laga mat, natta barn och så börjar hela karusell om igen, imorgon bitti klockan 5.
Vid middagsbordet, korv med bröd fick det bli till middag, så berättade barnen glatt vad dem hade gjort i förskolan. Elsa som var 4 år hade lärt sig skriva sitt namn, hon var så stolt över sig själv. Elton som bara var 2 år, somnade nästan vid bordet, men Karin lyckades med hjälp av Madde på 6 år att hålla honom vaken över middagen. Madde undrade hur mamma skulle orka med allt, för snart skulle ju Madde börja i förskoleklass och då behövde hon åka till två ställen. Karin hade inget bra svar till sitt barn, utan konstaterade bara att vad hade hon annars för val? Det fick bara fungera! Madde kom och satte sig i mammas knä och berättade att hon saknar pappa jätte mycket. Det gjorde Karin också, det hade blivit en rejäl överraskning för hela familjen när pappa dog bort hastigt. Karin och Madde kramades och grät ett skvätt tillsammans, medan Elsa ville visa mamma hur hon skriver sitt namn och Elton somnade. När Karin och Madde upptäckte att Elton somnat med knäna upp mot stolsryggen och huvudet hängandes ner, så började dem skratta hysteriskt tillsammans med Elsa. Ja livet just nu hade nära både till skratt och gråt och kanske lika bra det, för att orka och överleva.
söndag 16 augusti 2015
Bara en endaste önskning
Vad är poängen med att ha föräldrar om dem är alltid upptagna med annat? Kalle var sur, ännu en gång när mamma eller pappa hade lovat något så höll dem inte sitt löfte. Idag hade pappa lovat att han ska vara hemma och inte jobba, han skulle hitta på något med sina barn Kalle och Richard. Morgonen började som vanligt att pappa hade storslagna planer, vi skulle åka till stranden och bada, vi skulle åka och handla lite fredags gott och vi skulle sitta på kvällen hela familjen och spela sällskapsspel. Både Kalle och Richard såg framemot detta och diskutera högt och tydligt vilken spel dem skulle spela och vem som skulle vinna. Dem pratade om vilka badvolter de skulle göra och klättra upp på pappas axlar och bli slängda i vattnet. Dem pratade om vad som skulle vara idag till fredags gott. Kalle ville ha godis medan Richard ville ha chips och popcorn. Pappa Martin skrattade bara och sa till barnen att lugna ner sig, det kanske kunde kompromissas att alla fick vad det önskade, det var ju trots allt länge sen som dem hade haft familje mys.
Så ringer den där telefonen, telefonen som båda Kalle och Richard avskyr! Det blev knäpptyst och pojkarna tittade på pappa med sorgsna blickar. De hoppades på att pappa skulle inte svara, svara på den förbannade telefonen. Men det var förgäves, pappa försökte ursäkta med att han måste, han får inte låta bli att svara. Det kan vara viktigt! Så lät det varje gång och så visste man vad klockan vad slagen. Mycket riktigt, det var jobbet och pappa kallades ännu en gång att jobba. Pappa jobbade inom en stor IT företag, men det kändes många gånger som han ägde hela företaget för han kunde aldrig säga nej till jobbet. Efter samtalet försökte pappa som vanligt med att trösta och säga att jag lovar, nästa gång så blir det inte så här. Jag ska se till att jag får en ledig dag, då dem inte får ringa. Bli inte besvikna, vi åker och köper något imorgon. Kalle du har ju önskat dig den där tv-spelet länge, jag köpen den imorgon och Richard, du ska få den där bowlingkloten. Snälla förlåt pappa!
Men Kalle slutade lyssna, han var så arg! Det var så orättvist, varför skulle det alltid drabba honom! Alla hans kompisar hade mammor och pappor som gjorde massa roligt ihop med sina barn, men inte hans föräldrar. Dem prioriterade jobbet alltid högst. Dem försökte förklara för barnen att dem skulle inte ha allt det fina utan deras jobb, men vad gjorde det om det fanns ingen kärlek i familjen? Ibland önskade Kalle att han bodde i en soptipp, bara han fick tid med sin mamma och pappa.
Så ringer den där telefonen, telefonen som båda Kalle och Richard avskyr! Det blev knäpptyst och pojkarna tittade på pappa med sorgsna blickar. De hoppades på att pappa skulle inte svara, svara på den förbannade telefonen. Men det var förgäves, pappa försökte ursäkta med att han måste, han får inte låta bli att svara. Det kan vara viktigt! Så lät det varje gång och så visste man vad klockan vad slagen. Mycket riktigt, det var jobbet och pappa kallades ännu en gång att jobba. Pappa jobbade inom en stor IT företag, men det kändes många gånger som han ägde hela företaget för han kunde aldrig säga nej till jobbet. Efter samtalet försökte pappa som vanligt med att trösta och säga att jag lovar, nästa gång så blir det inte så här. Jag ska se till att jag får en ledig dag, då dem inte får ringa. Bli inte besvikna, vi åker och köper något imorgon. Kalle du har ju önskat dig den där tv-spelet länge, jag köpen den imorgon och Richard, du ska få den där bowlingkloten. Snälla förlåt pappa!
Men Kalle slutade lyssna, han var så arg! Det var så orättvist, varför skulle det alltid drabba honom! Alla hans kompisar hade mammor och pappor som gjorde massa roligt ihop med sina barn, men inte hans föräldrar. Dem prioriterade jobbet alltid högst. Dem försökte förklara för barnen att dem skulle inte ha allt det fina utan deras jobb, men vad gjorde det om det fanns ingen kärlek i familjen? Ibland önskade Kalle att han bodde i en soptipp, bara han fick tid med sin mamma och pappa.
lördag 15 augusti 2015
Bilolyckan
Jag hade precis träffat honom, mitt livs kärlek. Så hände det som inte fick hända, jag var med om en bilolycka. Jag minns att jag blev trött på jobbet och kände mig enorm svag i hela kroppen. Jag berättade för kollegorna att jag skulle ta mig hem, hem för att vila. Det fick räcka för dagen! Så tacksam att just idag hade jag inte bevakningen av e-post från kunderna, för då hade jag varit tvungen att stanna kvar till klockan 18. Nu var ju klockan ändå redan 14, så det gjorde inget om jag smet från jobbet några timmar tidigare än vanligt. När jag kom till bilen, så var det kvavt och kokhett. Jag som var bara 24 år och mitt första riktiga jobb, hade inte råd med några fina bilar och ac. Det här var en gammal betta som fick duga för att ta sig till jobbet och hem. En blå fin Toyota Corolla, som jag köpte för bara några månader sen. När jag träffade min pojkvän insåg jag att en bil var ett måste. Han bodde nämligen inte i samma stad som jag utan 10 mil ifrån mig. Det är ju ingen avstånd, men det var ju så mycket smidigare att ta sig till varandra med bil, än med buss och tåg. Jag måste erkänna också att jag stod hellre i Stockholms trafiken och väntade i alla dessa bilköer än satt i en sunken stinkande pendeltåg, som jag redan hade gjort nu i några år.
Innan jag hoppade i bilen bestämde jag mig iaf att skicka ett sms till min kära: Hej Älskling! Jag mår inte så bra, så jag bestämde mig för att åka hem lite tidigare. Ringer dig senare ikväll, Puss.
Jag blir förvånad att det är redan sådan trafik ute på vägarna, rusningen borde inte börja innan klockan fyra. Jag känner mig ganska tankspridd och vill bara komma hem. När jag väl kommer på E4 så gasar jag på lite extra, för trafiken flyter ändå förvånansvärt bra. Jag försöker öppna fönstret och hålla ögonen öppna, det känns om jag kommer somna bakom ratten. Tänker tanken att bara du inte somnar och då smäller det!
Jag är i chock och jag ser massa män springandes mot mig. Jag förstår inte vad som har hänt. Någon berättar att det är en seriekrock på en 8 st bilar. Jag säger bara snabbt att jag mår ingen bra, jag är yrslig och vill spy. Jag yrar om att har jag somnat bakom ratten, det går inte in i huvudet på mig vad som har hänt. En av killarna säger bara att ta det lugnt, andas, ambulans är på väg. Någonstans i svag ögonblick så ber jag ändå killarna ta upp mobilen från min bil och be dem skicka ett sms till min pojkvän. Dem skriver att jag varit med om en bilolycka och kommer åka med ambulans till sjukhuset.
Polisen anländer först till platsen, jag sitter fortfarande kvar bakom ratten. Det värken i rygg och nacke. Jag hör massa folk och sirener överallt, men i huvudet ekar det bara: vad händer nu? Förlorar jag nu dig min kärlek? Ambulansen kommer fram och springer till mig tillsammans med brandmän. En man hoppar in och tar tag i min nacke och ambulanspersonalen försöker fråga hur jag mår, men allting svartnar och jag är borta.
Nästa gång när jag vaknar så vaknar jag på sjukhuset. Vi har precis anlänt till akuten och dem tar in mig till trauma rummet. Jag ser hur läkaren kommer in och sen kommer sjuksköterskan. Dem kallar snabbt in en till, jag minns hennes så väl. Hon hade långt blont hår och hon var högröd i ansiktet. Hon fick uppgiften att försökts sätta nål till mig, men hon skakade och var nervös. Jag hade tittat till klockan, klockan var 15.10. När hon väl hade fått nerverna i styr och lyckades sätta nålen funderade jag varför hon fortfarande var högröd i ansiktet sedan hon klivit in genom dörren för 10 minuter sen. När jag funderat en stund, så kom den an mig, jag låg helt naken där på båren. Dem hade blivit tvungna och klippa sönder alla mina kläder för att försöka stoppa dem blödningarna som jag hade i ben, armar och huvudet. Jag hör när läkaren säger, bra jobbat Maria, det var en tuff första dag du fick idag på jobbet, bara massa akutfall. Sen så svimmar jag igen...
Innan jag hoppade i bilen bestämde jag mig iaf att skicka ett sms till min kära: Hej Älskling! Jag mår inte så bra, så jag bestämde mig för att åka hem lite tidigare. Ringer dig senare ikväll, Puss.
Jag blir förvånad att det är redan sådan trafik ute på vägarna, rusningen borde inte börja innan klockan fyra. Jag känner mig ganska tankspridd och vill bara komma hem. När jag väl kommer på E4 så gasar jag på lite extra, för trafiken flyter ändå förvånansvärt bra. Jag försöker öppna fönstret och hålla ögonen öppna, det känns om jag kommer somna bakom ratten. Tänker tanken att bara du inte somnar och då smäller det!
Jag är i chock och jag ser massa män springandes mot mig. Jag förstår inte vad som har hänt. Någon berättar att det är en seriekrock på en 8 st bilar. Jag säger bara snabbt att jag mår ingen bra, jag är yrslig och vill spy. Jag yrar om att har jag somnat bakom ratten, det går inte in i huvudet på mig vad som har hänt. En av killarna säger bara att ta det lugnt, andas, ambulans är på väg. Någonstans i svag ögonblick så ber jag ändå killarna ta upp mobilen från min bil och be dem skicka ett sms till min pojkvän. Dem skriver att jag varit med om en bilolycka och kommer åka med ambulans till sjukhuset.
Polisen anländer först till platsen, jag sitter fortfarande kvar bakom ratten. Det värken i rygg och nacke. Jag hör massa folk och sirener överallt, men i huvudet ekar det bara: vad händer nu? Förlorar jag nu dig min kärlek? Ambulansen kommer fram och springer till mig tillsammans med brandmän. En man hoppar in och tar tag i min nacke och ambulanspersonalen försöker fråga hur jag mår, men allting svartnar och jag är borta.
Nästa gång när jag vaknar så vaknar jag på sjukhuset. Vi har precis anlänt till akuten och dem tar in mig till trauma rummet. Jag ser hur läkaren kommer in och sen kommer sjuksköterskan. Dem kallar snabbt in en till, jag minns hennes så väl. Hon hade långt blont hår och hon var högröd i ansiktet. Hon fick uppgiften att försökts sätta nål till mig, men hon skakade och var nervös. Jag hade tittat till klockan, klockan var 15.10. När hon väl hade fått nerverna i styr och lyckades sätta nålen funderade jag varför hon fortfarande var högröd i ansiktet sedan hon klivit in genom dörren för 10 minuter sen. När jag funderat en stund, så kom den an mig, jag låg helt naken där på båren. Dem hade blivit tvungna och klippa sönder alla mina kläder för att försöka stoppa dem blödningarna som jag hade i ben, armar och huvudet. Jag hör när läkaren säger, bra jobbat Maria, det var en tuff första dag du fick idag på jobbet, bara massa akutfall. Sen så svimmar jag igen...
fredag 14 augusti 2015
Brevvänner
Hon har suttit och väntat länge, längre på dessa brev. Det är inte lätt när det är sommarlov, alla är upptagna på sitt håll och har inte tid att skriva på samma sätt. Hon hade inte vågat berätta för någon att hon levde för dessa brev, dessa brev var hennes hopp om att en vacker dag även ha riktiga vänner. Milla som tjejen heter är bara 10 år gammal, men hennes föräldrar var missbrukare så hon fick för det mesta klara för sig själv. Dem hade inte bra med pengar heller, vilket gjorde att Milla sällan fick något. Hon gick oftast i trasiga kläder som hon antingen fått av släktingar eller mamma och pappa hittat kastade i container. Skolan var hennes trygghet, där fick hon andas och känna sig trygg. Hon var väldigt omtyckt av lärarna och dem tog väldigt bra hand om henne. Tyvärr hade hon inte samma lycka bland eleverna. Så fort läraren hann vända ryggen, så kastades det suddgummi på henne. På rasterna både knuffades hon och retades med väldigt elaka ord. Men Milla tyckte ändå att det var skönare att vara i skolan är se sina förädlas missbruk. Föräldrar som hon älskade över allt annat, men det var inte ömsesidigt. Föräldrarna satt fast i sin missbruk av droger.
En dag bad läraren att Milla skulle stanna kvar i klassen när skolan slutade. Milla var nervös och undrade vad hon hade gjort för fel. Hon visste att man blev kvar efter skolan bara om man gjort något fel. Men till hennes lättnad hade hon inte gjort något fel, utan läraren ville ge en gåva till Milla. Läraren sträckte tidningen kamratposten till hennes hand och sa: ta den här Milla och läs, jag hoppas det ger lite hopp till din vardag. Glöm aldrig att du är inte ensam, jag finns här. Milla blev rörd, men försökte spela tuff som alltid och snäste lite otacksamt: Tack, men oroa dig inte för mig, jag klarar mig. Ungarna här i skolan är bara några överklassens snorungar, jag kommer minsann komma mycket längre i livet än dem. Läraren tittade med sorgsna ögon på Milla och sa att hon fick gå nu om hon ville. Milla tog tidningen och gick, hon önskade att hon hade mod att berätta för lärarna att hennes föräldrars missbruk. Läraren kanske visste om det redan, men Milla fortsatte spela teater som hon alltid hade gjort i skolan, hon hade vid det här laget alltid haft världen bästa ursäkterna varför föräldrarna aldrig kom till föräldrar möten. Och när det var utvecklingssamtal, då fick mormor gå med Milla med ursäkten att föräldrarna hade viktiga möten eller låg sjuka eller något annat som var ännu en gång viktigare än Milla. Milla hade skapat en illusion om vad hennes föräldrar jobba med.
När Milla kom hem så sprang hon in i sitt rum direkt i spänd förväntat med läsa sin tidning, tidning som hon hade fått av sin lärare. Det hon fastnade för mest var sidan där barn sökte brevvänner. Tänk att kunna ha något att se framemot varje dag hemma. Det var inte svårt beslut att börja skriva till alla dessa barn som sökte brevvänner. Milla älskade att lyssna på allt roligt som hände i andras liv, det var hennes sett att få fly från sin verklighet och på kvällarna sen drömma om att hon fick vara med om alla dessa äventyr. Frågan om att få pengar till porto fanns inte, så hon fick lösa det genom att samla burkar och panta så hon fick ihop pengarna till breven. Det var oftast inga problem, Millas föräldrar hade ganska mycket vänner som var över och drack och dem var ganska frikostiga med att ge tomma burkar till Milla som var så snällt barn och städade och pantade burkar efter föräldrarnas fest. Föräldrarna hade gått med på att Milla fick behålla pengarna då hon hade lovat att städa efter varje fest.
Milla hade lyckats få ihop 8 st brevvänner och hon såg framemot varje vecka när posten kom, för alltid kom det en eller två brev i veckan tillbaka. Precis i lagom takt som Milla lyckades samla ihop till porton. Men sen så kom sommarlovet och breven blev glesare. Hon tog fram sin låda, som hon gömt långt in i garderoben. I lådan så fanns alla hennes brev, det blev en rejäl brevhög. Hon tittade sorgset och önskade att det snart skulle komma brev, för det var hennes trygghet under sommaren. Att vara ensam i föräldrarnas missbruk och inga vänner, det tog hårt i Millas hjärta. Att vara 10 år och bära sådan stor ansvar borde ingen barn få göra. Men detta var Millas verklighet, men hon gav inte upp. Hon fortsatte att tro att framtiden hade bättre planer för henne.
En dag bad läraren att Milla skulle stanna kvar i klassen när skolan slutade. Milla var nervös och undrade vad hon hade gjort för fel. Hon visste att man blev kvar efter skolan bara om man gjort något fel. Men till hennes lättnad hade hon inte gjort något fel, utan läraren ville ge en gåva till Milla. Läraren sträckte tidningen kamratposten till hennes hand och sa: ta den här Milla och läs, jag hoppas det ger lite hopp till din vardag. Glöm aldrig att du är inte ensam, jag finns här. Milla blev rörd, men försökte spela tuff som alltid och snäste lite otacksamt: Tack, men oroa dig inte för mig, jag klarar mig. Ungarna här i skolan är bara några överklassens snorungar, jag kommer minsann komma mycket längre i livet än dem. Läraren tittade med sorgsna ögon på Milla och sa att hon fick gå nu om hon ville. Milla tog tidningen och gick, hon önskade att hon hade mod att berätta för lärarna att hennes föräldrars missbruk. Läraren kanske visste om det redan, men Milla fortsatte spela teater som hon alltid hade gjort i skolan, hon hade vid det här laget alltid haft världen bästa ursäkterna varför föräldrarna aldrig kom till föräldrar möten. Och när det var utvecklingssamtal, då fick mormor gå med Milla med ursäkten att föräldrarna hade viktiga möten eller låg sjuka eller något annat som var ännu en gång viktigare än Milla. Milla hade skapat en illusion om vad hennes föräldrar jobba med.
När Milla kom hem så sprang hon in i sitt rum direkt i spänd förväntat med läsa sin tidning, tidning som hon hade fått av sin lärare. Det hon fastnade för mest var sidan där barn sökte brevvänner. Tänk att kunna ha något att se framemot varje dag hemma. Det var inte svårt beslut att börja skriva till alla dessa barn som sökte brevvänner. Milla älskade att lyssna på allt roligt som hände i andras liv, det var hennes sett att få fly från sin verklighet och på kvällarna sen drömma om att hon fick vara med om alla dessa äventyr. Frågan om att få pengar till porto fanns inte, så hon fick lösa det genom att samla burkar och panta så hon fick ihop pengarna till breven. Det var oftast inga problem, Millas föräldrar hade ganska mycket vänner som var över och drack och dem var ganska frikostiga med att ge tomma burkar till Milla som var så snällt barn och städade och pantade burkar efter föräldrarnas fest. Föräldrarna hade gått med på att Milla fick behålla pengarna då hon hade lovat att städa efter varje fest.
Milla hade lyckats få ihop 8 st brevvänner och hon såg framemot varje vecka när posten kom, för alltid kom det en eller två brev i veckan tillbaka. Precis i lagom takt som Milla lyckades samla ihop till porton. Men sen så kom sommarlovet och breven blev glesare. Hon tog fram sin låda, som hon gömt långt in i garderoben. I lådan så fanns alla hennes brev, det blev en rejäl brevhög. Hon tittade sorgset och önskade att det snart skulle komma brev, för det var hennes trygghet under sommaren. Att vara ensam i föräldrarnas missbruk och inga vänner, det tog hårt i Millas hjärta. Att vara 10 år och bära sådan stor ansvar borde ingen barn få göra. Men detta var Millas verklighet, men hon gav inte upp. Hon fortsatte att tro att framtiden hade bättre planer för henne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)