Frustration

Jag vill jag vill jag vill, skriver barnet på golvet. Mamma och pappa förstår frustationen men just i det här fallet kan dem inte göra så mycket. Förskolan har sagt att inga leksaker får tas med till förskolan, men sonen han vill! Klockan tickar och stressen smyger sig på. Vi har inte tid med sånt här trams, skriker pappan. Fast man vet att det gör inte saken bättre, så gör stressen att man inte vet andra utvägar. Man tar fel val, man gör fel saker. Låst läge och frustrationen växer hos båda.

Vilja och att få göra är två helt olika saker, men som ett barn förstår du inte skillnaden. Som vuxen önskade du att det skulle ibland få vara precis som barnen önskade sig.

Framgång eller inte?

Bildutmaning på Skrivpuff

Malin tittade bakåt och fundera om det var sant. Hade hon nu nått den framgång som hon så länge önskade. Samtidig som hon kunde inte låta bli och fundera, var det värt det?

Att komma från en fattig familj där man aldrig har varit värd någonting var inte lätt och där föräldrarna hade alltid förespråkat att man måste bli en arbetare. Inte någon teater apa eller artist, det var bara trams. Men sedan Malin var liten hade hon älskat klä upp sig och spela teater, hon älskade dansa och sjunga. Det spelade ingen roll vems kalas eller fest det var, så var hennes present alltid någon typ av framträdande. Föräldrarna tyckte detta var jätte jobbigt, men Malin hade en egen vilja och den ville man inte bråka med.

När Malin fick äntligen chansen att delta i IDOL, var det som det öppnade många portar till hennes dröm. Hon förstod att hon var bra, precis så bra som hon visste hon kunde bli. Hon var inte bäst än, det är ingen, hon behövde utveckla sig massor. Men hon var bland de bästa och det fick henne att inse att det vara bara nu det hade börjat.

När hon lämnade ännu en gång scenen med massa applåder och jubel, så funderade hon om hon ville betala priset? Priset för framgång! Det hade varit utmanande och hektiskt och väldigt lite vila. Det tog på hennes energi... men drömmer var precis framför hennes ögon, hon ville inte släppa det nu när den var så nära att man kunde ta på den. Hon skulle bli en stjärna!

100 år

Tänk om man levde tills man var hundra?
100 år är en imponerande siffra.
Tänk att blåsa ut hundra ljus,
undra om man orkade blåsa allihopa?
Jag känner inte någon som ens varit nära hundra,
men det vore ju häftigt om man själv blev det.
100 år..... ja tänk på den!

Så tokigt det kan bli

Busiga lilla flicka ville leka med sin boll inomhus,
hon tyckte hon var så bra och kunde balansera den på huvudet.
Men plötsligt tappade hon balansen och snubblade omkull,
hon undrade vad som hände tills hon insåg att byxorna ramlat ner.
Hon skrattade med mamma och pappa, så tokigt det kan bli.

Allergisk chock på semester

Miia med familj valde att åka på semester trots multiallergi så hade de valt att aldrig bli offer för sin sjukdom. Den här gången hade de valt en allergihotell i Mallorca. Miia hade lite svårt att lämna över kontrollen till kökspersonalen, men hon var tvungen och göra det om hon skulle vilja fortsätta vilja resa.

Vad mer tiden gick desto avslappnade kände sig Miia, hon tyckte att allting sköttes riktigt bra, det var hon nöjd med. Men precis som hon, så blev personalen också lite för avslappnad. En dag så missar personalen att det dem rekommenderar till Miia innehåller tomat trots allt i kryddan och Miia som är extrem allergisk mot tomat, hamnar i allergisk chock. 

Hennes man Mika har aldrig varit snabbtänkt och ännu mindre i tillstånd där man behöver verkligen agera. Så i panik och chock letar han fram epipennan och tror sig veta hur man ger den och råkar ha den felvänd och där med slår in nålen in i sin tumme. Nålen hamnar rakt in i benet, vilket gör att tur i oturen kan adrenalinet inte pumpa in i honom. Men panik uppstår, ambulans är på väg men det dröjer nog en bra stund till. Restaurangen har inte fått någon kurs på hur det ska agera när en allergisk reaktion uppstår så dem mer eller mindre backar och försöker bara ta hand om andra kunderna med lite panik i blicken. Tack och lov för snälla människor! Vid bordet bredvid sitter ett sällskap på 9 personer, dem erbjuder snabbt med hjälp och undrar om det kan hjälpa med något. Tur att någon tänker till då Miia är nästan medvetslös. Äldre herre på bordet kommer på att fråga om Miia har fler epipennor i hotellrummet och det hade hon. Så mannen tar nyckeln från Mika och tar med deras son Theo som vägvisare. Då restaurangerna ligger i en helt annan byggnad än hotellrummet Miia bor i, är det en bit att springa och sen får de hoppas att Miia kommer ihåg rätt vart epipennan ligger så det behöver inte leta allt för länge. 

Under tiden dyker en sjuksköterska upp och frågar också om kan hjälpa till, Miia säger lite svagt att ja när epipennan kommer se till att ge den till mig. Som tur är så är Theo jätte snabb och herren som sprang med hade snabbt hittat pennan och där med kunde de vara snabbt på plats. Miia ser långtifrån hur Theo har börjat säga hejdå till henne. Han tror hoppet är ute. Ingen ambulans och mamma är nästan okontaktbar. Men så fort epipennan slås i låren och effekten kommer, så börjar det lätta på trycket. Miia piggnar till och 5 minuter senare är även ambulansen på plats. Det ger henne kortison och antihistamin. Först tycker dem att hon får följa med till sjukhuset, men efter att 10 minuter är Miia så pass i god tillstånd att de vågar lämna kvar henne på hotellet. Chockade lämnar familjen restaurangen som är väldigt ledsna över allt som har hänt. Just nu är Miia bara tacksam att hon lever. Sonen fortsätter resten av kvällen prata om hur rädd han var att mamma skulle dö och hur han redan började säga hejdå, han var säker på att mamma skulle flytta till himmelen. Det är hjärtskärande för båda föräldrar att höra, men det förstår Theos reaktion, det är aldrig lätt när mamma hamnar i allergisk chock och inte heller dem är alltid säkra om hur det slutar, men bestämd har Miia ändå sagt att himlen ska hon till när hon är gammal, tills dess ska hon vara kvar här och leva livet.

Dagen D

Det kändes i luften, det var dagen D. Det hade varit berg och dalbana fram till idag, men nu så gällde det. Karin och Mattias hade planerat sin bröllop nu snart i 1 år, men det hade inte varit lätt att få allting ihop. Karin förstod att det fanns oändliga möjligheter men även hon hade blivit smått överraskad vilket jobb det låg bakom allt detta.

För Mattias hade det här inneburit mycket tålamod för att trösta, glädjas och finnas till för sin kvinna i dessa oändliga massa valen. Hans flykt hade alltid blivit att ta sig till ett hörn med sin bok när han hade behövt andrum.

Nu när dagen D hade kommit och det var dags att bli man och hustru var huset fullt av folk och alla drogs och knuffades och var mer eller mindre exalterade men ändå så stressade, kom känslan an han igen. Han hade glömt bort att han var bara 20 år och idag skulle han binda upp sig för resten av livet. Det var han helt bekväm med, men han insåg att bröllopet hade blivit så mycket större än ursprungs planen var och nu visste inte Mattias om han var så bekväm i detta. Han kände hur hjärtat bultade, svetten rann ner för hans panna och känslan av instängd växte i honom.  Han tog på sig sina slitna skor, sprang ut till vedboden och satte sig på tunnan. I all hast hade han greppat tag om sin bok och paraply. Han tog fram boken och sjönk in i sin fantasi värld. Han behövde andrum, om det så var 10 minuter. Sen skulle han ta sig i kragen, åka till kyrkan och säga ja till sin kvinna han älskade så innerligt!