fredag 21 augusti 2015

Våga eller inte

Enda sedan Maria var liten så hade hon älskat att bada, bada djupt, bada i vågar, åka massa häftiga vattenrutschkanor, allt som vattenlek erbjöd. Men det fanns en sak som inte vågade och det är att hoppa från hopptorn. Maria som idag var vuxen, kände fortfarande rädsla för höjder och gjorde allt för att undvika höjder. Bara tanken av att vara i ett höghus och gå ut på balkongen på 10:nde våningen och titta ner, fick henne att svettas och tappa balansen. Den här rädslan begränsade lite henne även i andra äventyr som hon var med, som att åka karuseller. Ibland lyckades hon övertyga sig själv och utsatta sig för karuseller som piratfallet, där man hissas högt upp i luften och innan du vet ordet släpper man ner dig. Men hon satt och blundade, för hon klarade inte av att titta ut till den vackra utsikten som alla alltid pratade om. 

En dag önskade hennes son att Maria och han skulle åka till badhuset. Det passade ju bra då badhuset hade öppnat igen efter sommarsäsongen och trots att det var fint väder, så såg Maria framemot att bada i varmt vatten än trängas med 100 andra i kallt vatten utomhus. Och mycket riktigt så var det nästan folktomt på badhuset. William som hade precis lärt sig att bada, tränade sin nyfärdiga talanger precis överallt. Han upptäckte den stora simpoolen med hopptorn och ville så gärna ta sig dit! Maria tvekade först men tänkte att ja, den på 1m var ju inga problem med och rädslor var ju inget hon ville föra över på sin son, så det gick över till den sidan. William tvekade först, för det var ju trots allt väldigt djupt i poolen och han var inte än riktigt 100% i vattnet, så lite osäkerhet fanns i luften. Maria försökte lite pedagogiskt att uppmunta William att hoppa från hoppsatsen först, innan han begav sig på 1m höjden. William hoppade och fick lite mer självförtroende. Men han ville att Mamma skulle hoppa först från 1m innan han skulle våga sig på den. Maria visste att 1m var inga problem, det var höga höjderna som var det stora problem, så hon klev upp, tog sats och hoppade. Lite pirrade allt i magen, men det var inget hon visade eller berättade för William.

Sen var Williams tur att hoppa. Han tog sig upp, men kröp hela vägen på trampolinen till kanten och satte sig där för att sedan falla sig ner till vattnet. Mamma Maria hade svårt att hålla sig för skratt, det såg ju så roligt ut, men hon försökte uppmuntra William att hoppa en gång till och gå den här gången för att se att det är inget farligt. Maria reflekterade hur enkelt det är att ge råd till andra, men när det kommer till sig själv funkar oftast råden sådär. Tänk hur ofta vi människor kastar sten i glashusen. William protesterade och Maria försökte uppmuntra men hur härligt det känns när man kommit över sin rädsla. Att han skulle bara tycka det var jätte roligt! Då kom en oväntat vändning som Maria var inte förberedd på:
- Mamma om jag hoppar från den här stående, då lovar du mig att du tar dig lägst upp och hoppar därifrån.
Maria tittade på hopptornet, det är 3 meter upp. Hon blev nervös och svettig. Vad hade hon gett sig in på, hon ville ju inte nu visa till sin son att rädslor är något som man ska bevara. Hon vände på sig in och ut och fick till slut ett svar:
-Okej William, om du hoppar från 1m, så lovar jag att jag gör ett försök från 3 m! Men jag lovar inte att jag hoppar. Okej?
-Okej, sa William. William klättrade upp på 1m och gick försiktigt på trampolinen och när han nådde kanten, tog han lite fart och hoppade ner. Maria var sjukt stolt över sonen och det var sonen med. 
- Då var det din tur mamma, sa William.
Maria hade hoppats på att William skulle glömma bort det hela, men insåg att nu fick det bära eller brista. Försök var hon tvungen att göra. Varje steg upp mot hopptornet kändes som en stor sten i magen, hur skulle hon fixa det här. Hon försökte börja övertyga sig själv med att det här är inte farligt, det är som på 1m, nära och bra i vattnet, det kommer gå hur bra som helst. När Maria tog sista stegen upp på trampolinen, så var hon riktigt nervös. Det for tusen tankar i hennes huvud, tänk om hon skulle göra illa sig, drunkna. Tänk om jakten på att övervinna sin rädsla inte var värt priset. Samtidigt som hon tänkte på den lilla flickan Maria en gång varit och trånat efter 3m tornet i smyg, när alla hennes kompisar hade hoppat därifrån. Hon försökte bestämma sig för att verkligen göra ett försök! Hon började gå mot änden av trampolinen men precis vid sista 2 stegen vänder hon om och skriker ner:
-William, jag fixar inte det här, det går inte! 
William ser lite besviken ut, men börjar snabbt klappa händerna och sjunga:
-Kom igen mamma, kom igen! Kom igen mamma, kom igen!
Maria kollar på sonen, ser hoppet i hans ansikte och funderar om hon ville lämna besvikelsen kvar att leva i hennes och sonens hjärtan. Nej, det var inte ett alternativ. Hon vänder om säger till sig själv att gör det snabbt så hinner inte hjärnan med! Hon tar fart, hoppar och åker ner med snabb fart ner till vattnet. William skriver av lycka och klappar händerna. När Maria kommer upp till vattenytan tar hon upp händerna och skriker så det ekar i hela vattenpalatsen:
-JAAAA!!!!!!
Det går många tankar i hennes huvud, men mest lyckliga tankar! Hon kollar upp mot tornet och känner lycka, hon övervann sin rädsla. Hon hoppade från tornet! Hon är sjukt stolt över sig själv.
William tar emot mamma och säger:
-Får jag hoppa nu?
Maria får panik och säger: 
-Vågorna börjar, en annan gång. William kanske är smart nog och förstår att det var inte alls så, men Maria tyckte att vi hade jobbat tillräckligt mycket med rädslor idag, William fick hoppa en dag han var 100% säker med sin simning. För Maria räckte det idag att hon bevisat för sig själv och för sin son att rädslor är till för att övervinnas. 


5 kommentarer:

  1. Spännande. Jag undrade verkligen hur det skulle gå.

    SvaraRadera
  2. "Att våga är att förlora fotfästet en stund..."

    SvaraRadera
  3. Känner igen mig med den skillnaden att jag aldrig vågat :-(

    SvaraRadera