Att vänta

När dem väl får Lisa till medvetande igen, är det ilfart in på röntgen. Något mer allvarligt måste ha hänt då Lisa svimmar av och är medvetslös ganska länge. Lisa känner sig mest trött och vill sova, men läkarna skulle vilja ha Lisa vaken. Lisa förstår att hon har fått en nål i handen, men hon kan inte se den. Hon ligger fortfarande kvar i den här stödbrädan från ambulansen och den är riktigt obekväm. Det är inte första gången hon ligger i den här och den blir inte direkt mjukare för varje gång hon har på sig den. Lisa undrar hur det kommer sig att det är hon som alltid råkar i dessa bilolyckor. Hon vet om att hon är en bra förärade och den här gången var det inte hon som var orsaken till olyckan, utan snön. Snön hade kastat av henne i vägen och sen kanat i några hundra meter och fått ännu en gång en sladd och kastats upp till vägen där hon hade blivit påkörd. Hon fick smällen på mittstolen på sidan. Ambulansan sa att Lisa hade haft tur, hade smällen kommit några centimeter till mot vänster så hade nog Lisa varit död. Orden ekade i hennes huvud, död? Tänk om allt hade varit över? Nu var hon väldigt glad och tacksam att hon levde. Att allt förutom död var bara bra.

I röntgen bad personalen vicka på tårna och händer. Till både Lisas och läkarnas förfasa inser man att Lisa har ingen känsel kvar på vänster sida. Lisa blir rädd, hon gråter och tänker många tankar i huvudet. Mest hur skulle hennes framtid se ut. Hon är glad att Martin är vid sidan om och tröstar. Läkarna försöker säga att ta inget i förskott, det kan bara vara tillfälligt. Nu tar vi en röntgen och så fortsätter vi utgå från den.

Efter röntgen kändes de som en evighet att få träffa läkaren. Att stirra på den vita taket i den obekväma stödbrädan. Kom igen tänkte Lisa, kom nu så jag får av den här stödbrädan. Den kväver min kropp och sinne. Martin försökte prata och skratta, men Lisa kände på sig Martins oro. Han var nog mer ett vrak än hon själv. Men hon uppskattade hans försökt till att spela lugn och ha tro till allt ordnade sig.

Till slut hade läkarna tid med Lisa igen och hon fick bra och dåliga nyheter: Stödbrädan skulle av, röntgen hade inte visar några skelett skador. Däremot såg man tydligt på magnetröntgen att bältet hade gjorde tryck över bröstkorgen och nu spekulerade man om en nerv hade hamnat i kläm i Lisas nacke vilket gjorde att hon då och då svimmade av och där med även inte kunde känna något på vänster sida. Läkarna kunde inte säga säkert och tal om hemgång förstod nu Lisa att det var inte aktuellt. Det skulle bli en lång väntar på sjukhus för att se hur kroppen återhämtade sig närmaste dagarna och gjorde den inte så fick man ta nya beslut vilka undersökningar skulle göras.

Lisa försökte tänka positivt och ville bara in i ett privatrum och gråta. Gråta över att bilen var förstörd, gråta att hon ännu en gång låg på sjukhuset och var en kolli, gråta över att hon hade ont, gråta över att hennes framtid var så oviss, gråta över att hon tappat kontrollen. Det gjorde nog mest ont, att inte ha kontroll, att inte kunna ha kontroll över sin kropp eller läkarvård eller något annat. Att bara ligga där och vänta..