Mysteriet - del 1

Hon hade fått hem ett handskrivet brev, det såg väldigt gammalt ut. Kuvert var inte längre vit utan blivit brungul. De fanns även lite svarta fläckar och texten hade man skrivit med bläck. Vem skriver med bläck? När hon höll i denna kuvert så gick de kalla rysningar i hennes kropp. Den kändes som det fanns en förbannelse över kuvertet. Hon studerade och tittade på namn och adress. Jo det står rätt, det står Karin Andersson Kungsgatan 15. Men varför såg den så gammal ut, varför kändes de inte bra att få den? Hon tog djupt andetag, svalde några gånger, tog fram en kniv och började sprätta upp kuvertet. 

Problem

Hur ska man handskas med alla problem i världen?
Problem som vi människor skapar själva?
Problem som uppstår för att medmänsklighet är bortblåst.
Problem som uppstår för att status är viktigare.
Problem som uppstår för att vi inte längre kan sammarbeta.

Kolla på Sverige, det är inte en Sverige som jag kände till en gång i tiden.
Kolla på världen, det är inte längre en värld som vill glömma världskrig.
Kolla på oss människor, vi har inte längre värme och kärlek mot varandra som förr.

Vad ska vi göra med alla dessa problem?
Vad ska vi göra med mina egna problem?
Vad ska vi göra med familjens problem?

Vi ska fortsätta kämpa och aldrig ge upp!
För varje människa som ger upp, släcker vi ännu en ljus för ljusare framtid.
Varje människa som slutar kämpa, säger i tysthet att det är okej att världen blir kallare.
Vi måste fortsätta kämpa och göra våra bästa, så ger det ringar på vattnet.
Det tror jag på, ge aldrig upp!

Jag tror på medmänsklighet och en ljusare framtid!

Barndomsminnen

Det var så många år sen Malin hade besökt mormor uppe i norra Sverige. Nu är det några år sen hon gick bort, men mormors och morfars hus stod kvar där det var. Att flytta sig dit igen, var både jobbigt och härligt på samma gång. För att se stället, väckte så mycket minnen, men det var inte bara glada minnen utan även minnen som gjorde väldigt ont. Mormor hade alltid varit släktens mittpunkt, där träffades hela släkten mer eller mindre. Med stor släkt fanns det också mycket känslor som var inblandat i olika tider av ens liv.

Malin stod där utanför och tittade, hon fantiserade om hur det var då hon var riktigt riktigt liten, si så där 4-5 år. Då hade de stått en fiskehus vid stranden, där sov henne familj varje sommar. Med tiden så rev man det och så sov man på övervåningen av huset tills morfar köpte en sommarstuga på tomten. Men vi hade även bott med husvagn och tält hade hon haft med några sommar, men de var inte många nätter som spenderades där. För myggen hade hon inte glömt bort, vad hemskt med alla dessa mygg tänkte Malin, dem hade hon inte saknat alls.

Hon gick fram till huset, tog några steg i trapporna och gick in. Hon stannade till och kände med fingrarna på väggen. Alla minnen, alla lukter och alla känslor satt fast i väggarna. Det var som att gå i en tidskapsel, det hade inte hänt så mycket. Lite hade hennes mostrar renoverat, men möblerna, mattorna, borden stod kvar där de alltid hade stått kvar. Hon flyttade sig sakta från rum till rum, det var nästan kusligt att gå där. De var inte den varma känslan som det en gång i tiden varit. De var tomt och det var kallt. Hon tittade om en sista gång och gick ut. På vägen ut la hon handen igen mot väggen och hoppades att huset fick en ny släkt en ny liv som skapade minnen, minnen som många tillsammans med Karin varit speciella i gott och ont.

Hon tittade på gungan, hon tittade på ladugården och satte sig i bilen. Det här var adjö, hon skulle aldrig mer återvända, det här var sista gången, det visste hon. Hon skulle stänga en kapitel hennes liv och börja skriva ett nytt. Hon lämnade bakom sig sin släkt, hon lämnade bakom sig sin historia.  Nu skulle hon skapa egen historia, en egen familj, en egen familjehistoria, en egen släkthistoria, hon skulle lämna spår på väggarna i sitt hem som hon hoppades besöktes av många många många generationer.

Hon sa adjö.

Orealistisk julledighet?

Han fick i uppdrag att berätta om sin 3 veckor julledighet när han väl var tillbaka på jobbet. Ännu en gång funderade på han att hur i fasiken skulle han göra detta, då det lär ju inte vara någon som snart tror på honom. Tillskillnad från många andra familjer, så var hans familj lite speciell, där hände det alltid massor av saker och denna ledighet var det ingen skillnad på.

Precis lagom två dagar för ledigheten sjuknade in han igen i feber och hostan fortsatte att eskalera sig. Men envis som han var så hade detta inget med något allvarligt att göra utan en vanlig förkylningen tänkte han. Visst både syster och hans fru kanske nämnde om att han skulle ta sig på vc, men det tyckte han var onödigt!

Detta var en onsdag feber kom tillbaka, frun hade 2 stressiga dagar kvar på jobbet så det fanns inte en chans att hon skulle kunna vara frånvarande. Torsdag sjukar dotter in i höstblåsor, så på fredag var det verkligen bara att bita ihop. 40 graders feber och 2 barn hemma, jippii!  För fruns mamma blev sjuk och mitt i allt kaos fick frugan försöka hjälpa henne också på akuten, samtidigt som hon försökte jobba och ha dålig samvete för att hon inte kunde vara hemma och hjälpa mig hemma.

Ja vänta ni bara, det här är bara början på hela semestern, den har ju knappt börjat. På söndag kväll, sjuknar sonen in i magsjukan, på måndag följer dottern och frun efter den banan. Tisdag tvingar frugan mig till akuten, kanske lika bra det, då jag har svårt att andas av allt hostande. Febern försvann i helgen, men hostan tar kål på mig. Efter några härliga timmar på akuten konstateras mycoplasma och antibiotika.

Medan familjen ligger i karantän 48h så passerar både jul och frus födelsedag i lugnets tecken, jag hade inte gjort ett lyft utan kan tacka min underbara fru att hon fixade allt som vanligt. Sista julmaten inhandlades på julafton morgon när 48h hade passerat, vem vill liksom förstöra andras jul?

Ja just det, jag blev tvungen att besöka akuten på juldagen igen, röntgen visade kraftig lunginflammation i vänster lunga.

Precis när vi trodde att nu kommer det vända och vi kanske kan få njuta lite av ledigheten så får min fru en allergisk reaktion i storstaden. Kunde det inte ha hänt åtminstone på hemma plan? Nej självklart inte, lite mer spänning behövde våra familj. Mitt på motorvägen på Essingeleden så får hon allergisk reaktion, blir guidad ut till en mack via 112 och blir inlagd på södersjukhuset.

När vi lyckas få hem henne på onsdag eftermiddag, så ser hon trött och blek ut. Till kvällen kom feber som brev på posten och ont i halsen. Så torsdag morgon, nyår, var det bara skicka henne till akuten. Hon var så svullen i halsen att hon kunde inte svälja, för det kändes som svälja knivar sa hon.

Det gick fort hos akuten, dubbelsidig kraftig halsfluss. Perfekt när man har en fru med penicillin allergi, suck. De skulle prova en penicillin tillsammans med antihistamin och hoppas det fungerade och botade henne.

Behöver jag berätta mer, frågade Kalle sin publik? Jag tror någon har roligare redovisning om sin julledighet? Det må låta eländigt det jag berättar, men vi skrattar mest bara åt det! Jag säger som sonen sa att frun är bra på att trolla trots allt det som händer och skapar mysiga högtider utifrån de omständigheter som finns och vi är lika tacksamma varje gång hur bra samarbete vi har inom familjen när det väl händer saker. Men ni kan hålla med om att allt låter ganska overkligt iaf så här här när man ska berätta för andra, då har jag inte nämnt alla turer och sjukdomar vi hade hela december, men ni vet ju hur mycket frånvaro jag hade så nu siktar vi på en lite friskare januari och år 2016.

När är det dags att ge upp?

Hon låg där ännu en gång på sjukhuset, men slangar inkopplade överallt och funderade. Hon var så trött på att kämpa varje dag med vården.

Läkaren kom in och tittade på henne, efter en stund tystnad sa han med trött röst: Du är här igen.
Den där rösten fick henne att bara vilja fly, trodde dem verkligen att hon älskade livet på sjukhuset? Hon ville bara hem till sin familj, krama sina barn och aldrig mer sätta sin fot på sjukhuset. Hon svarade trött tillbaka: Ja och jag önskade att jag slapp.

Läkaren kollade på värdena på monitorn och konstaterade att allt såg bra ut igen, men bekräftade att det höll på gå riktigt illa den här gången. Allt var inte lugnt för 2h sen. För 2h sen kom hon in igen, helt svullen i ansikten och hals, medvetslös och nästan så att hjärtat hade slutat slå. Den här gången hade hon inte lyckats med ta sin spruta innan hon var borta.

Du är en riktig kämpe, glöm inte det Maria. Det var verkligen vad hon behövde höra, för nu kanske hon orkar fortsätta, fast det ser så mörkt ut ibland. För barnen skull måste hon ju.
Läkaren fortsatte: Du kan ju rutinerna, vi avvaktar 4h till sen får du åka hem, men gå förbi apoteket, du får inte vara utan din spruta! Glöm inte det och du kan väl försöka alltid ha sällskap som vet hur de ska ge dig den?
Maria nickade, hon visste allvaret, men hon ville blunda för det, hon var så trött. Det var för femte gången den här veckan hon åkt in med ambulans. Innan läkare stängde dörren efter sig, ropade Maria: och du skickar väl en blänkare igen till min läkare så kanske det händer något och jag slipper det här.
Läkaren vände om och tittade en stund på Maria och nickade sen. Maria visste att det var inte sant, att hon ännu en gång bara blev lovad men de skulle inte ha tid och hennes läkare skulle ännu en gång säga, vi tar det där sen. Ingen hade förändrat sig, det var kanske dags att vika ut?

Smärtan

Tider läker alla sår, säger dem, men den som har aldrig blivit drabbad förstår inte att det är inte sant. Karina stod där ännu en julafton ensam och tittade på bilderna. Bilderna från tidningar, foton som hon lyckats spara tack vore internet, minnesanteckningar som hon skrivit ner från tiden då det overkliga hände.

Miranda som var redan bortglömd av alla, men fanns i Karinas hjärta varje dag.  Det är redan 11 år sen, Miranda skulle ha blivit 18 år gammal till nyår, men hon blev bara sju år. Sju år av lycka fick Karina dela med sin älskade dotter.

Året är 2004 och Miranda och Karina bestämde för att fira första jul utomlands efter en tuff år då Miranda hade mist sin pappa och Karina sin man i cancer. Det båda kände att det behövde komma bort, bort från allt som påminde och gjorde så himla ont. Thailand var paradiset så alla deras vänner, dit skulle man åka. Till värmen med de härliga sandstranden och god mat. Visst stämde det också, att det var en paradis, Miranda var lycklig över att bada i poolen och stranden. På stranden gjorde de tillsammans de mest fantastiska sandslotten, till jul åkte dem på en snorklingstur. Mirande ville inte ha några julklappar, hon ville bara uppleva och göra massa härliga saker med sin mamma, allt det där hon inte han göra med sin far, sa hon.

Men så kom dagen 26 december 2004 då allt förändrades ännu en gång. Tsunamin drabbade Thailand och när Karina och Miranda försökte nå topparna, kom vågen och fick tag på Miranda. Karina försökte simma efter henne, men några thailändare fick tag på henne och sa att det är för sent. Hon kunde bara se på när Miranda spolades bort från henne, under vatten och försvann. Minnena är så fruktansvärda att det går inte beskriva med ord det hon fick gå igenom. Karina ramlade ner på knäna igen denna julafton tittade upp och frågade: vad är din tanke med allt denna sorg? Jag vet att jag har överlevt ytterliga 11 år, men jag vet inte hur länge till jag kan bära smärtan! Ge mig svar, vad är dina tankar!

Hon låg på golvet och grät, grät över saknade över sin man och sin dotter, som hon älskade så mycket! Dem var redan bortglömda av alla, men i Karinas hjärta fanns dem med varje dag, där skulle de ha en trygg plats för alltid.

Nyårsdagens tankar

Ännu en år har passaret och ännu en nytt härligt år har vi framför oss! Alltid lika spännande första dagen av året, det finns så mycket förväntan och så mycket hopp i luften. Vilka löften gav du dig själv? Skriv gärna en meddelande till dig själv idag, som du öppnar i nyår och kollar hur året har gått.

Jag vill uppleva mer äventyr år 2016 och jag vill ha bättre hälsa. Hälsa har verkligen drabbat oss 2015, så det vill vi lämna bakom oss och satsa på bättre hälsa. Jag vill skriva mer och jag vill även måla mer. Jag vill ha bättre koll på våra ekonomi, göra mer kloka investeringar. Detta är några av många löften jag vill ge. Jag vill rensa och få en balanserad och glädjefylld hem.

Men något jag verkligen skulle vilja få in i min vardag är vänner för familjen, som vi kan dela högtider och vardag med, som finns nära oss, som vi kan dela glädje och skratt med.

Jag har mist några väldigt fina människors vänskap år 2015, men jag hoppas 2016 berikar mitt liv med nya kontakten och nya vägar. 

Som jag skrev tidigare, dag 1 av året är full av förväntan och hopp. Det är mycket man ser framemot, det svåra är att låta lågan brinna vidare i flera dagar. Men skrivna mål är lättare att nå än mål i tankar.

God fortsättning till dig, jag ser framemot att läsa dina texter även i år!