Mysteriet - del 5

Du kan hitta de tidigare delarna HÄR

För att slippa förklara sig, så hade Karin sagt på jobbet att en släkting hade blivit väldigt sjuk och hon behövde åka ner till henne i Göteborg. Att flera i släkten hade redan hjälpt henne, men nu var det hennes tur att hjälpa. Hon tog först ledigt i 2 veckor, men förvarnade att hon kunde bli borta längre.

Hon stod i sovrummet och funderade på vad hon skulle packa med sig? Kläderna var ju ganska givna, hon tog mest med sig sina bekväma skogskläder. Stövlar, gympaskor och högklackat. Ja vem visste vilken äventyr hon skulle vara med om, så en kvinna förbereder sig för allt. Kompass, anteckningsbok, penna, ficklampa och sina fina accessoarer. Ja det blev mer och mer packning insåg hon. Från början hade hon tänkt att åka ner med tåget, men vad mer hon packade och vad mer hon tänkte efter insåg hon att en bil skulle kunna komma till nytta.

Hon hade för säkerhetsskull bokat 2 hotellnätter i närheten av Rörö, då hon inte alls visste vad hon hade vänta sig när hon kom ner. Gustaf hade sagt att hon gärna fick övernatta på herrgården, men då ingen hade bott där på 70 år visste han inte i hur bra skick huset var. Det fanns en vaktmästare som såg till att det skulle se någorlunda skapligt ut i huset, han hade jobbat för Gustaf i 50 år. Han bodde inte allt för långt borta från herrgården. Gustaf hade rekommenderat att säga hej till honom innan besöket så att det inte skulle komma överraskningar för Karin med hennes visit.

Karin satte sig bakom ratten, väskan i bagageluckan. Titta upp på hennes fönster, tog djupt andetag och satte igång och köra. Det snurrade många tankar i hennes huvud, vad gav hon sig in på.

Mysteriet - del 4

Karin jobbade som bibliotikarie, det hade varit till nytta i detta fall. Hon hade forskat och mycket riktigt hittat en herrgård i rörö. Herrgården hade byggts i början av 1700- talet. Idag var den dock övergiven av släkten. Den fanns fortfarande i släktens ägo, men ingen hade bott där sista 70 åren.

Ägaren till Herrgården var Gustaf. Gustaf var en mycket avlägsen släkting. Gustaf var idag 89 år gammal och av honom hade inte Karin fått många svar. Kanske var det inte så konstigt man har ju en tendens att med åldern bli mer tystlåten när minnet börjar svikta. Hur som helst hade Karin fått tillåtelse av Gustaf att beträda Herrgården. Detta hade hon sett till att få skriftligt med vittnen så att det skulle inte skapa problem sen till henne. Gustaf hade inga barn och bodde ensam. Hon tyckte se sig en glimt av glädje från Gustaf när hon hade visat intresse för denna herrgård.

Karin stod där på jobbet och dagdrömde, hon visste inte fortfarande vad hon skulle börja och när. Hon hade ju hittat Herrgården, ägaren och tom fått tillåtelse att åka ner dit. Men hon visste inte varför motståndet var enorm att åka, någonstans sa hennes inre röst att hon skulle inte vara sig lik efter den här äventyret.

Mysteriet - del 3

Kära släkting!

Om du läser detta brev så ska du vara väldigt glad att du har fått detta. Det här brevet är väldigt gammalt, för jag skrev den här när jag fortfarande levde. Jag heter Albert och föddes 1801. Jag äger en stor herrgård i norra Göteborg, rättare sagt en ö som heter rörö. Detta herrgård är en herrgård som har gått i flera generationer i arv. Om du gör lite släktforskning hoppas jag att den fortfarande är kvar i släktens ägo. Jag kan tyvärr inte skänka herrgården till dig, men däremot har jag något ännu mer spännande till dig och jag hoppas verkligen att du är rätt person för det här! Nyckeln leder till dig en skattkarta, mitt ledtråd till dig är: Ta dig till herrgården och leta högt och oväntade ställen. Mer kan jag tyvärr inte berätta, men du kan få mer ledtrådar från släktrummet. 

Jag var själv av en äventyrare och detta är något jag vill ge dig i arv, jag lovar skatten är värd att leta. 

Med vänliga hälsningar, Albert Andersson

Karin stod mållös med brevet i handen. Drömde hon? Var det här dolda kameran? Hon tog upp kuvert igen och studerade den. Det fanns en liten hål på den, den förklarade spindeln som hade krupit in. 

Det snurrade många frågor i Karins huvud. Skattkarta, herrgård, mystisk kuvert, vem hade postat denna, vem visst om henne, vem var denna släkting, hade den kommit till rätt person? Hon hade ju inte direkt ovanlig namn, det fanns ju ändå ganska många Karin Andersson i Sverige.  Hon var tvungen ändå att medge att det hade väckt hennes nyfikenhet och frågar var om hon var beredd att ta sig ut på denna äventyr? 

Mysteriet - del 2

Efter att ha sprättat upp kuvertet så var hon fortfarande så fascinerad över att kuvertet såg så gammalt ut. Det såg ut som hon hade blivit fått ett brev som var minst 500 år gammalt. Precis när hon skulle titta in i kuvertet, så tittade en liten spindel ut. Karin hoppade till, hon var inte speciellt förtjust i spindlar. Spindeln blev lika rädd och kröp tillbaka in i kuvertet. Nu fundera Karin hur skulle hon få tag på den brevet som låg i kuvertet samtidigt som hon slapp röra den där äckliga lilla spindeln? Hon sprang och tog fram dammsugaren till köksbordet, satte igång den och vände upp och ner på kuvertet och skakade. Snart ramlade spindeln ner på bordet och snabbt som ögat dammsuger Karin upp den.
- Haha, där förlorade du ditt liv!

När hon hade skakat på kuvertet så hade även den hopvikta pappret ramlat ut och mellan pappret så såg hon en kedja. Hon tog upp kedjan som det satt en liten liten liten nyckel. Den såg väldigt gammal ut, nyckeln hade börjat nästan rosta.

Hon vecklade ut pappret och började läsa:

Kära släkting!

Om du läser detta brev så ska du vara väldigt glad att du har fått detta. Det här brevet är väldigt gammalt, för jag skrev den här när jag fortfarande levde. Jag heter... 

Mysteriet - del 1

Hon hade fått hem ett handskrivet brev, det såg väldigt gammalt ut. Kuvert var inte längre vit utan blivit brungul. De fanns även lite svarta fläckar och texten hade man skrivit med bläck. Vem skriver med bläck? När hon höll i denna kuvert så gick de kalla rysningar i hennes kropp. Den kändes som det fanns en förbannelse över kuvertet. Hon studerade och tittade på namn och adress. Jo det står rätt, det står Karin Andersson Kungsgatan 15. Men varför såg den så gammal ut, varför kändes de inte bra att få den? Hon tog djupt andetag, svalde några gånger, tog fram en kniv och började sprätta upp kuvertet. 

Problem

Hur ska man handskas med alla problem i världen?
Problem som vi människor skapar själva?
Problem som uppstår för att medmänsklighet är bortblåst.
Problem som uppstår för att status är viktigare.
Problem som uppstår för att vi inte längre kan sammarbeta.

Kolla på Sverige, det är inte en Sverige som jag kände till en gång i tiden.
Kolla på världen, det är inte längre en värld som vill glömma världskrig.
Kolla på oss människor, vi har inte längre värme och kärlek mot varandra som förr.

Vad ska vi göra med alla dessa problem?
Vad ska vi göra med mina egna problem?
Vad ska vi göra med familjens problem?

Vi ska fortsätta kämpa och aldrig ge upp!
För varje människa som ger upp, släcker vi ännu en ljus för ljusare framtid.
Varje människa som slutar kämpa, säger i tysthet att det är okej att världen blir kallare.
Vi måste fortsätta kämpa och göra våra bästa, så ger det ringar på vattnet.
Det tror jag på, ge aldrig upp!

Jag tror på medmänsklighet och en ljusare framtid!

Barndomsminnen

Det var så många år sen Malin hade besökt mormor uppe i norra Sverige. Nu är det några år sen hon gick bort, men mormors och morfars hus stod kvar där det var. Att flytta sig dit igen, var både jobbigt och härligt på samma gång. För att se stället, väckte så mycket minnen, men det var inte bara glada minnen utan även minnen som gjorde väldigt ont. Mormor hade alltid varit släktens mittpunkt, där träffades hela släkten mer eller mindre. Med stor släkt fanns det också mycket känslor som var inblandat i olika tider av ens liv.

Malin stod där utanför och tittade, hon fantiserade om hur det var då hon var riktigt riktigt liten, si så där 4-5 år. Då hade de stått en fiskehus vid stranden, där sov henne familj varje sommar. Med tiden så rev man det och så sov man på övervåningen av huset tills morfar köpte en sommarstuga på tomten. Men vi hade även bott med husvagn och tält hade hon haft med några sommar, men de var inte många nätter som spenderades där. För myggen hade hon inte glömt bort, vad hemskt med alla dessa mygg tänkte Malin, dem hade hon inte saknat alls.

Hon gick fram till huset, tog några steg i trapporna och gick in. Hon stannade till och kände med fingrarna på väggen. Alla minnen, alla lukter och alla känslor satt fast i väggarna. Det var som att gå i en tidskapsel, det hade inte hänt så mycket. Lite hade hennes mostrar renoverat, men möblerna, mattorna, borden stod kvar där de alltid hade stått kvar. Hon flyttade sig sakta från rum till rum, det var nästan kusligt att gå där. De var inte den varma känslan som det en gång i tiden varit. De var tomt och det var kallt. Hon tittade om en sista gång och gick ut. På vägen ut la hon handen igen mot väggen och hoppades att huset fick en ny släkt en ny liv som skapade minnen, minnen som många tillsammans med Karin varit speciella i gott och ont.

Hon tittade på gungan, hon tittade på ladugården och satte sig i bilen. Det här var adjö, hon skulle aldrig mer återvända, det här var sista gången, det visste hon. Hon skulle stänga en kapitel hennes liv och börja skriva ett nytt. Hon lämnade bakom sig sin släkt, hon lämnade bakom sig sin historia.  Nu skulle hon skapa egen historia, en egen familj, en egen familjehistoria, en egen släkthistoria, hon skulle lämna spår på väggarna i sitt hem som hon hoppades besöktes av många många många generationer.

Hon sa adjö.